Easy Working Aadi – kort och gott App!

Idag är det två veckor sedan App lämnade oss och återvände till Karin. Självklart saknar jag honom men inte så farligt. Det är varit en tämligen smärtfri brytning än så länge. Tror att det kommer att bli jobbigt däremot när jag träffar honom igen. App har varit en speciell kille som har haft många småsaker för sig. Till exempel var han ganska jobbig när det kom till kisseriet då han gjorde flera små pölar inom loppet av ett par minuter. Istället för att göra en ordentlig! Dock har det varit ytterst få negativa saker att hänga upp sig på. Tror inte att något har hört mig klaga på att ha honom! Det enda som jag idag sörjer är att jag inte tog mig tid att träna mer med honom för han var en riktigt rolig hund att jobba med! Smart, arbetsvillig och kampgalen! Jag är tacksam för att jag fått lära känna App och tagit del av hans första månader. Alla hundar är individer och det har han verkligen visat sig vara. Även om koppeltrasslet var jobbigt ibland blev det bättre desto fler regler valpen lärde sig. Den största lärdomen jag har fått av att ha App är att två hundar inte är en flock – tre är!!! Jag hoppas att App får ett långt och innehållsrikt liv med mycket vallning och framförallt mycket kel. Att nästan slå Era i att mysa med matte är en stor bedrift och jag hoppas att personen som kommer att köpa App av Karin så småningom inser precis hur go App är. Men mest önskar jag att de kommer att älska honom mer än jag gör!

De här bilderna tänkte jag bränna ner på skiva för att ge Karin som i sin tur kan ge den till Apps framtida familj. För visst skulle man som köpare tycka det är kul att få ta del av sin hunds första månader?

Lycka till älskade Appen! Du som fått mig att gilla ståndöron på border collies!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aningens skrämd.

Den här veckan har verkligen varit datorfri. Iphonen fungerar till mycket och det är näst intill onödigt att sätta igång datorn. Dock är jag dålig på att blogga på mobilen då jag föredrar att sitta framför datorn när jag skriver. Och jag har en hel del att skriva om!!! App är tillbakalämnad till Karin och konstigt nog har vardagen fallit in i samma anda som innan. Det är klart, om jag verkligen känner efter så saknas det någon här hemma. Men det finns även en del fördelar med att återigen vara två och det dessutom två vuxna hundar! Skriver mer om detta en annan dag då jag även måste skriva av mig lite om vallningen. Nu till något helt annat – agility!

I helgen har Gåsahoppet gått i Skurup och tack vare människor som Tjabo (Thomas Szabo) så har vi här hemma kunnat titta på denna tävling online på dessa två kanaler – www.livestream.com/dogsport och www.livestream.com/agilitymasterskap. Sändningarna finns sparade men jag vet inte hur länge så passa på att titta på dem om ni har tid! Det kliar ända in i själen på mig att få vara med! Jag vill, jag vill, jag vill – tävla! Men samtidigt är jag en aningens skrämd. Hela vinterns icke-befintliga agilityträning har gjort att självförtroendet har fått sig en ordentlig känga. På våra tisdagspass har Era känts kanonlovande och på söndagar har jag insett att vi inte alls är så pass bra som jag tror och att vi behöver mer träning. Upp och ner hela vintern. Kontaktfälten sitter superfint inne på HUs lokal men så fort vi sprungit i ridhus och därmed lagt på mer fart har det varit adjöss med säkra kontaktfält. Rivningarna ska vi inte tala om. Det enda som aldrig behöver ifrågasättas är farten!

Och det är där jag blir skrämd av banorna! Lördagens klass 3-bana i agilityklassen var för jävlig rent ut sagt! Det var bara runt, runt och återigen runt alla tänkbara hinder. Stoppa sedan in ett par balanshinder mellan dessa och du får en redigt svår bana. Inga problem med en sölkorv som Azlan men med Era??? Jag inser det kloka i att även ha ett stopp på balanshindrena oavsett om man vill köra med running contacts eller inte. Jag fattar inte hur jag ska hinna med honom annars! Hoppbanorna har också varit utmanande men det är många som har löst svårigheterna bra. Och då kommer nästa skräck – det är en hel del som springer offensiv agility i Sverige! Sen så kanske inte alla delar sitter för de flesta men ändå – handlingen har tagit ett stort kliv framåt de senaste åren. Den röda tråden under helgen har dock varit att tidsmässigt måste man sikta på att slå Malin Swifts Nick och säkerhetsmässigt är det Jenny Damms Ina som gäller. Två stora profiler och två superduktiga hundar – inte undra på att man blir skrämd! Först ska vi dock nöta balanshinder och försöka att inte tvivla på träningsmetoden – det är mängträning som saknas inte tänket bakom! Sedan ska vi nog försöka oss på det där berget som just i helgen såg väldigt brant ut . . .

Ett steg framåt!

Denna låda fick jag med mig hem. Eller fick och fick . . .

Att gå upp med tuppen är ju inte riktigt min grej. Särskilt inte när man jobbat till sent dagen innan. Men 1 h tidigare lyckades jag ta mig från jobbet igår så jag fick i alla fall nästan 6 h sömn innan det var dags för dagens utflykt. Era skulle på återbesök till ReDog. Lite smånervöst med tanke på att han fortfarande går och svajar med höften i långsam skritt. Och det är anledningen till att han överbelastar höger . . .

Det är alltid härligt att komma tillbaka till någon som kommer ihåg vårt förra besök (även om en titt i journalen kanske hjälpte till innan vi hälsade). Det kändes i alla fall väldigt personligt att komma tillbaka till Stefan och sådant gillar vi! Vi fick börja med att visa upp gångarterna och Eras rörelsemönster vilket var oförändrat. Stefan hade helst gärna velat se att Era inte knep med ljumskarna för att hålla ihop höften men den önskan gick inte i uppfyllelse. Frågade om han hade börjat med detta för att undvika att ha ont men då fick jag det förklarat för mig att kroppen inte tycker om slappa leder. Så då skickar hjärnan ut signaler som talar om för kroppen hur den kan kompensera detta. Med andra ord är det den signalen som vi måste försöka att störa för att få honom att gå mer ”normalt”. Vilket vi kanske aldrig lyckas med. Och det var nog det enda som var av tråkigt besked idag!

Redan innan vi ställde Era på 4legschecken tyckte Stefan att Era kändes bättre idag. Siffrorna kanske inte var riktigt så bra som önskat men helt klart en förbättring! Förra siffrorna är de inom parentes.

Högerfram – 30.14  (38) %
Vänsterfram – 34.58 (29) %
Högerbak – 22.31 (21) %
Vänsterbak – 12.97 (9) %

Vad kan man utläsa av dessa siffror? Jo, att han använder sig av vänsterbenet mer än tidigare. Istället för en skillnad på 12 % mellan bakbenen är det nu 9,34 %. Vi fick ju veta av Anna-Lena i kommentarerna sist att bakbenen ska ligga någonstans runt 16-17%. En bit kvar med andra ord men ändå. Det har ju hänt något!!! Vi fick även veta av Anna-Lena att frambenen skulle ligga på 31-34% och där ser det ju kanonbra ut idag! Förra gången så felbelastade han ju även där fram pga av felbelastningen där bak . Nu skiljer det 4,44 mellan frambenen MEN – det är ju vänster fram som han belastar mest denna gång istället för höger! Stefan och jag tittade bara på bakbenens siffror eftersom de är viktigast men jag undrar hur han hade förklarat denna förändring. Måste nog lägga till en punkt i mitt mail!

Efter dagens återbesök vet vi mer om hur den fortsatta behandlingen av Eras höfter kommer att se ut. Vi ska fortsätta med benvikterna två gånger om dagen i skritt men vi ska även lägga till travträning varannan dag ca 2,5-3 km. Stefan föreslog cykel men jag förslog att vi skulle springa ihop! Vi ska fortsätta med kosttillskott men kommer att ändra det lite då Era tydligen behöver glutamin (en byggsten i proteiner som används för muskeluppbyggnad) mer än glukosamin (ökar produktionen av ledbrosk- och ledvätskeämnen vilket leder till bättre ”smörjning” av lederna) så när Stefan nya kosttillskott kommer som just är glutamin med en touch av glukosamin om jag förstod honom rätt, ska Era gå över på det kosttillskottet.

Det nuvarande problemet med Eras höfter är som sagt att han kniper med ljumskarna och överbelastar högersida. Då han antagligen aldrig kommer att sluta med detta beteende behöver jag hjälpa Eras kropp att återhämta sig från överbelastningen. Detta ska jag göra genom att muskla på honom mer (han har gått ner nästan 2 kg sedan sista han stod på 4legschecken men det måste vara för att de ställt om den då det bara skiljde 700 gram på vågen som fanns i butiken). Jag ska dessutom ge honom kosttillskottet MSM (länk till en bra förklaring för människobruk) med maten de dagar som han går lite hårdare än vanligt. Tex om vi ska vara iväg på agilitytävlingar två dagar i sträck eller gå  en tvådagarskurs i agility eller vallning. Med andra ord kan vi säga att MSM är som en Gainomax! Sedan kan jag hjälpa honom genom att isa musklerna men framförallt använda det som gömmer sig i den svarta lådan – en Novafon! Min plan har hela tiden varit att köpa en sådan för att kunna ge Era den bästa vården som jag kan. Hade dock inte tänkt att jag skulle komma hem med en sådan idag . . .

Med dagliga behandlingar med Novafonen kommer jag att kunna underhålla Eras muskulatur för att den skall hålla sig mjuk och smidig med god cirkulation och därför inte utvecklas till någon smärta i musklerna. Eftersom han överbelastar högersidans muskler riskerar de att bli spända och ömma vilket innebär att han kan utveckla muskelinflammation. Daglig massage skulle också kunna hjälpa men Novafonen kan ju användas även på mig. Och det är lite svårt att massera sig själv på alla ställen som behövs!

Det känns som att vi tog ett stort steg framåt mot en hund som kommer att hålla många, många år till. Och som framförallt kommer att hålla under den hårda stressen som leder och muskler utsätts för som tävlingshund med ambitiös matte. Dock sörjer jag fortfarande faktan att Era aldrig kommer att kunna ge mig en del av sig själv när han slår på charmoffensiven hos Stefan. Han kanske säger det till alla men jag blir i alla fall glad över att någon med den erfarenheten som Stefan ändå borde ha med dagliga hundmöten, tycker att det är synd att en sådan trevlig hund som Era inte kan avlas på. Det är tur att det kanske, kanske, finns några andra som är lika trevliga som honom där ute! Med A-höfter!

 

Innehållet är en Novafon!!!

Skratta eller gråta?

Rubriken säger allt om mina känslor efter dagens tävling. Att nolla är svårt. Att nolla ett agilitylopp är stört omöjligt. Det började redan fel med att jag kommer in när det bara är två hundar före mig och även om Era blir stressad av att se andra köra så behöver vi en stund på oss att sitta bredvid och andas ihop. Antagligen därför som jag som värsta nybis inte tar den tid jag behöver vid startlinjen för att det ska bli bra. Sedan gör Era en mycket svårbedömd balans där jag faktiskt tror att han missar att sätta en enda tass på kontaktfältet men min hjärna är lite slö på att reagera och då är vi redan på väg igen. Och trots att vi bara för två dagar sedan tränade stjärna och en u-bana som hade näst intill exakt samma linje som kommande hinder där jag blindbytte hela tiden, väljer Era att rusa rakt ut i ingemansland. Jag litar verkligen på Era. Men ibland undrar jag om det är så klokt . . . Ida föreslog att jag skulle skylla på solen då även många andra hundar gjorde samma sak. Men om man tittar riktigt noga så ser man att redan innan han hoppar så är jag på väg mot nästa hinder vilket betyder att vi ska åt det hållet och inget annat. Även vid nästa försök då jag skriker hans namn tar han inte svängen. En gång är ingen gång, eller hur är det? Och det är nog 1 vecka sedan vi tränade gungan men tävling är inte samma sak. Funderar på att byta beteende helt på gungan. Men det är svårt att bestämma sig. De sista tävlingarna har han ju gjort varannan gunga snyggt och varannan som en kamikazepilot. Fast om man tittar noga på filmen så ser man att han liksom glider över hela gungan. Jag undrar vem som blev mest förvånad – han eller jag!

 

Även om inte agilityklassen är något för oss så brukar ju ändå hoppklassen gå bra. Och även om jag vill nolla även här så har vi gott om chanser detta år att ta oss upp till 3:an att jag faktiskt kan försöka att utmana lite i starten. Jag hade att välja mellan en trygg jaakko eller en infostart. Det blev en infostart men inte så informativ som jag planerat. Och sedan bara föll ena planen efter den andra. Den största anledningen att jag faktiskt misslyckades var inte något väntat. För vem hade kunnat tro att jag var för snabb inne på plan??? Vid första vägran hade jag självklart inte tänkt att jag skulle vara så långt fram att Era inte skulle ha sugit in i tunneln. Vid nästa vägran hade jag inte tänkt ligga så långt fram för jag hade ju planerat att stanna vid tunnelingången så att jag kunde göra ett bakombyte vid långhoppet. För hur ska man kunna göra ett bakombyte om man ligger före hunden? Svårt det här! I ena stunden måste jag springa fort och i nästa kan jag jogga på plan. Jag är tydligen inte heller duktig på att anpassa min hastighet efter svårighet. Precis som Era. Nåväl en sak lyckades vi i alla fall med – att tillsammans undvika rivningar! Hörde mig inte säga det men jag sa faktiskt hopp en hel del idag! Och kanske är jag inte riktigt där ännu att jag kan skratta åt vår otur/oskicklighet i agilityklassen men jag kan i alla fall undvika att gråta. Någon dag kommer den. Risken är att jag snarare kommer att gråta då . . .

 

 

 

 

Taskig hoppteknik?

Något jag slarvat med är att jobba med just specialgjorda övningar för hoppteknik med hundarna men då framförallt Era. Jag brukar bara ha lite olika höjd på bommarna, ändra avstånd ibland och vinklar. Inför denna säsong tänkte jag att vi skulle anstränga oss lite mer med tanke på att rivningar är ett återkommande problem för oss. Än så länge har vi kört två pass i veckan med basic grids och distance grids och ännu fler ändringar i de andra övningarna vi gjort. Maria och jag körde igenom Era, Anni och Myra häromdagen. Azlan hade också behövt vara med men jag vågar inte ha honom lös när det är så mycket folk runtomkring. Särskilt nyfikna barn.

Självklart såg vi till att filma så att jag kan analysera om det går åt rätt håll. Vi började med basic grids ett varv för att sedan gå över till progressive grids. Vi ändrade lite beroende på hur gången innan gick. Sedan forsatte vi med distance grids. Min åsikt är att Era har dålig avståndsbedömning och därför brakar in i hindren med bogen tex. Han är ju dessutom ganska känslig för mina signaler och behöver en hel del störningsträning. När vi kör progressive grids märker man av detta även om han sällan river. På filmen gör han det vid ett tillfälle och då när vi ändrat till längre avstånd på ett ställe där han uppenbarligen inte förväntade det. Det positiva med hans hoppning är nog att han oftast hoppar med rundad rygg och benen ihop. Något att vara glad över! Han behöver dock mycket jobb för att bli lite jämnare i sina steg. Känns som att han tar i för kung och fosterland och nu fungerar det över mina fyra hinder men skulle vi lägga till ett par till så skulle en rivning komma förr eller senare. Dessutom undrar jag över hans högsta punkt – ska inte den vara över hopphindret? När vi kör distance grids så är hans högsta punkt långt innan hindret . . . Tycker det är roligt att titta på hundarnas olika tekniker och hade gärna haft varje litet klipp i slow motion men då hade filmen blivit så lång att jag fick nöja mig med ett par. Visst behöver vi mer träning?

Även om vi självklart behöver göra dessa övningar betydligt mer så tycker jag att det kunde varit sämre med tanke på Eras rivningar. Dagens träning visar tydligt vad som är problemet . . . Inför söndagens tävling gav jag mig ut och jobbade på ett litet U. Ändrade höjd, avstånd och vinkel på hindrena mellan varje gång. Samtidigt så störde jag Era på olika sätt (blindbyte precis innan, sprang med och vände snabbt bort, pyschade, klappade händer och lät allmänt galen) utan att han rev en enda gång. Ställde upp en stjärna och varierade höjden men inte avståndet. Första två varven hade jag 45 cm på första hindret. Tredje gången höjde jag till 55 cm. Vad tror ni Era gjorde? Jo, brakade rätt in i första hindret! När jag hade höjden 45, 50, 55, 50 rev han inte en enda gång. När jag sedan andra varvet körde 45, 55, 60, 50 rev han både 55 och 60. När jag höjde första hindret till 55 brakade han in i det. När jag körde en gång till och sa hopp varje gång så tog han alla hinder. Jag tror verkligen inte att Era river med flit. Men jag tror definitivt att han inte skulle riva så mycket som han gör om han bara tänkte efter lite. Och inte bara ångar på! Jag tror faktiskt att han besitter mer kunskap om hopphindrena än statistiken visar . . .

 

Klass 3-satsning!

Therese och jag brukar ju träffas på tisdagar för att träna ihop. Vi har vårt mål klart för oss. Just nu är vår satsning lite ojämn då Therese och Nox redan är i klass 3 medan Era och jag jobbar på att ta oss upp till 3:an. Dock tränar vi mest på saker som vi vet att vi kommer att behöva i klass 3. En självklar svårighet i klass 3 är när tunnlar ligger under balansen eller a-hindret. Vem missade att largefinalen i förra årets SM avgjordes med just denna svårighet??? Inte jag i alla fall!

Vi har en ganska klar bild över hur vi vill att våra hundar ska lösa dessa svårigheter. Tanken är att om vi kommer springandes rakt mot A-hindret eller balansen och det ser ut som på bilden här ovan, då ska hundarna alltid tänka balanshinder! Jag ska inte behöva säga klättra eller balans/trampa. Om vi däremot vill att de ska ta någon av tunnelingångarna då pratar vi. Vi har inte tränat väldigt mycket på detta men min guldhund köper det väldigt bra. Första träningsrundan gjorde vi på A-hindret och om jag inte sa något och sprang rakt fram mot hindret så tog han alla gånger A-hindret. För att få honom att ta tunnelingången närmast mig behövde jag bara säga genom och dra ner/vinkla axeln. Inga problem! Däremot var det svårare när jag stod still och skulle skicka honom på rätt hinder. Jag trodde inte att jag visade något med min kropp men självfallet gör jag alltid det! Med Era är gränserna hårfina för vart han springer. Mina fötter och min kropp talar alltid om vart han ska. Så det gäller även när jag står still att ställa in min kropp och främst då mina fötter på rätt linje för att han ska ta rätt hinder. Dock kan han nog bli lite mindre känslig om jag ser till att träna ordbetydelsen mer. Även om det blir fel när jag inte tänker mig för är det rätt så läckert att han är just så känslig. Tänk att en fotförflyttning på mindre än 2 cm kan vara så avgörande!!! Och vet ni vad – när vi tränar på klubben så sätter Era kontaktfälten i stort sätt varje gång. Idag gjorde han dem till 100 %!!! Längtar ännu mer till hindrena kommer ut så att han kan sätta dem lika ofta och bra när vi har mer fart och avstånd!

Hopp, hopp, hopp. (Statistik för matte)

Självklart är det inte bara i agilityklass jag vill nolla utan jag vill att vi ska bli säkra i överhuvudtaget. Så därför har jag valt att skriva upp hopploppen för att se vad som krånglar mest och om det är något som vi kan träna bort eller om det är något som förhoppningsvis faller på plats av sig själv så småningom.

24 april Njudung – 5 fel – En rivning
24 april Njudung – 10 fel – Rev första hindret för att han stördes av hunden på banan bakom honom och en vägran då Era inte sög mot en tunnel utan snurrade mot mig som var på efterkälken.
8 maj Söderköping – 5 fel – En neslig vägran där jag drar honom förbi ett hinder.
14 maj Linköping – Disk – River första hindret och sedan springer han förbi ett hinder.
21 maj Vadstena – 5 fel – River ett hinder vid framförbyte.
21 maj Vadstena – Disk – Först en vägran på tunnelingången och sedan tar han ett hinder från fel håll och river det hindret när jag står still.
11 juni Frövi – Disk – Era fick lyxen att springa med Emma men det blev en rivning plus ett litet missförstånd.
2 juli Kanonsabotören – 0 fel – Vinsten behöver vi knappast klaga på!
3 juli Kanonsabotören – Disk – Fel i slalomet så jag väljer att ta om från hindret innan. Annars ett kanonlopp!
6 juli Jönköping – Disk – På äventyr med Malin. En ordentlig tjuvstart minns jag!
13 juli Märsta-Sigtuna – 10 fel – Kommer inte ihåg!
20 augusti Frövi – o fel – Ännu ett lopp som jag inte kan klaga på!
21 augusti Frövi – Disk – Konstig disk som borde varit en rivning och två vägringar men, men.
27 augusti Lindesberg – Disk – Rev första hindret och sedan vet jag inte vad jag gjorde för fel.
28 augusti Tranås – 5 fel – River ett hinder.
28 augusti Tranås – 0 fel – En vinst och uppflyttningspinne.
10 september Forserum – 5 fel – Vägran då Era suger på fel tunnelingång.
11 september Oskarshamn – Disk – Har ett minne om att jag tog om något.
25 september Kumla – 5 fel – Rivning
25 september Kumla – Disk – Minns inte.
8 oktober Katrineholm – Disk – Missade i slalomet så jag tog om från hindret innan.
9 oktober Kristinehamn – 10 fel – En rivning och en vägran då jag vred mig lite för tidigt vid ett framförbyte.
4 december Hammarö – 0 fel – Var så sjukt nöjd med detta loppet bara för att vi nollade!
11 februari Linköping – 10 fel – Två rivningar.
25 februari Borås – 5 fel – Rivning
25 februari Borås – Disk – Stort missförstånd!

Helt klart är det betydligt tydligare vad felet är i hoppklassen. Alla dessa förbannade rivningar!!! Man kan ju bara hoppas att hoppteknikövningarna ger resultat. Lite mer hoppteknik än att jag justerar höjd och längd mellan gångerna. Tycker ju tyvärr inte att han har dålig hoppteknik bara att han inte ser sig för alla gånger. Undrar om jag måste börja med att säga Hopp vid varje hinder? För att påminna honom? Det har fungerat att jag gör så på träning nämligen . . .