Frustrerad matte.

Ibland tvivlar man på sig själv som tränare. Att man aldrig kommer att nå målet som man strävar efter. Den senaste veckan har varit sådan för mig. Och än är inte veckan slut . . . 😦 Det började under våra vilodagar inför förra söndagens tävling. Min plan var att träna lite lydnad då jag så småningom vill ta LP 1 med båda hundarna. Ni som följt oss vet att Azlans akilleshäl är platsliggningen. Min plan är att inte starta honom förens i augusti och jag har tänkt ta hjälp av en mycket kunnig lydnadsförare som finns på orten (måste bara boka in ett kursdatum först) då jag verkligen inte lyckas lösa problemet. Känner inte att jag får någon säkerhet alls i momentet. Att träna in att han ska lägga ner hakan var nog en väldigt dålig idé. Era förstod detta på två pass men Azlan letar punkter överallt. Det skulle eventuellt kunna gå om han får ha huvudet på ena tasset. Fast då kommer han nog att testa om det ska vara vänster eller höger tass. 🙄 Det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 1.

För att jag ska starta Era behöver vi träna ställande under gång och apportering. Och att få ett bättre läggande! Era är superduktig på att gå bort och lägga sig från alla möjliga situationer utan att jag behöver förklara tydligt (om man bortser från när andra kör agility). Han har haft ett riktigt bra och snabbt läggande på kommandot ligg men det har blivit sämre. Jag tror att det hjälper om jag belönar lite frivilliga ligg ett tag för det har det gjort när jag tränat andra hundar och förare. En såkallad liten uppdatering av hur ligg kan ske utan krav för honom. Det som har varit tråkigt som tränare har däremot varit att jobba med ställandet . . . När han var ung påbörjade jag hoppstå men det fick stå tillbaka mot annat roligt. För jag ska ju inte satsa på lydnaden mer än klass 1 och 2. Och nu kommer inte Era ihåg hur man erbjuder hoppstå och jag lyckas inte få honom att göra det när vi leker med leksak. Inte så att han förstår hur det hänger ihop. Om jag dinglar med leksak framför honom och får kroppsspråket ”frys” så är det vad han gör. Vilket tämligen borde vara bra. Men det är det inte!!! Ja, han fryser när jag dinglar med leksaken men han får ingen förståelse alls för att det är benens låsning som jag är ute efter. Jag har kört med godis så som jag gjorde med Azlan och ja, han stannar. Men han låser inte. När jag börjar backa stannar han till efter ett tag men oj, så sakta det går. Snett blir det också då han gärna vill in i utgångsposition. Nu har vi kanske inte tränat allt för mycket men jag har ändå lärt ett par hundar detta och det känns inte bra. Det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 2.

Sedan har vi denna vecka även självklart tränat agility. I fredags körde vi en u-bana för att träna fart och att hitta linjer. Alla hinder i olika höjder. Vi hade även oxer och kryss med. Era drar riktigt ordentligt och jag har stora problem att hinna med. Jag måste lära mig att inte köra hålla-handen-handling!!! Med Era måste jag hålla mig så nära mitten av u-banan så att jag inte behöver springa långt för att komma till andra sidan banan. Vi sprang säkert 8 varv och Era sprang rakt in i ett hinderstöd då han inte planerade vägen och drog rakt in i däcket direkt efter då han planerade vägen ännu sämre. Helt klart måste han bli bättre på att se linjer! Och när han river på grund av något sådant köper jag det. Men de andra rivningarna han gjorde var inte ok. Han slarvar något otroligt. Visserligen rev han bara 2 eller 3 gånger till så 5-4 varv var ok. Jag har dock tränat hemma också och dessa rivningar är verkligen något jag är superfrustrerad över. 😦 😦 😦

Häromdagen gjorde jag en lätt rundbana med tre hopphinder och slalom. Hindrena var i olika höjder och jag ändrade vinklarna ett par gånger. Det är inte ofta som han river mycket men detta korta pass hann han med ganska många rivningar. Det var aldrig samma hinder. Idag körde vi ett pass på förmiddagen då jag ville jobba på hoppteknik över ett hinder. Och om ni har sett border collies in action vet ni att det finns ett byte som orsakar fler rivningar än något annat – bakombyte! Era är så förbannat fokuserad på mig att han inte bryr sig om vart hans kroppsdelar är. Vi körde på 45 cm men nästa pass blir jag tvungen att ta den lägsta höjden jag har på hemmahindrena – 30 cm. För han har verkligen nollkoll på vart hans tassar, eller kropp för den delen, befinner sig när jag gör bytet. Jag vet, det kommer att bli bättre men – det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 3.


Modiga hundar

Mina hundar har från tidig ålder fått lära sig att gilla att åka rutschkana. Har dock inte kommit för att dokumentera det tidigare. Men nu finns det alltså bevis på hur modiga mina hundar är. För det är inte alla som lär sig gilla den korta stund av okontroll som de drabbas av när de åker rutschkana. Vad Era tycker om det syns tydligt på bilderna. Vad som förekommer i Azlans känsloliv kan man däremot inte gissa. Jag behöver dock inte be dem två gånger och det säger nog mer än något . . .

Världen går inte under . . .

bara för att man inte nollar på sin första tävling. Även om det fanns andra som faktiskt gjorde det. En mycket klok kvinna sa – ”dom spöar ni nästa gång så då är det väl bara snällt att låta dom vinna nån gång innan dess”. Och det är så sant som det är sagt! I agilityns värld hänger allt på marginaler. Denna gång var de inte på vår sida. Men det kommer de att vara! Idag känns det med andra ord lite bättre. Särskilt efter att ha redigerat ihop filmerna från andra dagen hos Jenny Damm, som jag fått med mig från tävlingen av Malin. Om vi bara fortsätter vår träning kommer vi inte bara att lyckas på hemmaplan utan även på tävling så småningom. Tyvärr är jag inte tävlingsmänniska för inget . . . 🙄

Debuten avklarad.

För tillfället känns det lite bättre. Men jag är faktiskt besviken på dagens resultat. Hade det rört sig om handlingsmässiga saker hade jag inte varit lika besviken. För då har jag inte tränat tillräckligt mycket på den svårigheten. Som i andra loppet när Era inte hittar tunneln efter platten. Helt klart något vi behöver träna på för detta problem har jag även lagt märke till på träning. Om jag ligger efter när Era kommer ut ifrån en tunnel eller platten så har han svårt för att söka sig mot hinder,utan han söker sig till mig. Är jag inte på honom tillräckligt då ja, då blir det en vägran.

Först hade jag inte tänkt skriva något om dagen utan bara lagt ut filmerna i bloggen. Men jag har smält min besvikelse något. Det är bra att träna och åka bil med någon som delar ens syn på saker och ting! 😉 Om man ger Era en fripass på första rivningen då jag innan långhoppet trampar på honom och kommer av mig lite (vilket jag ser att det knappt syns på filmen men jag lovar att i hans och min bubbla spelade det roll :razz:) vilket även han kan ha gjort då, så är jag ändå inte nöjd med första loppet. Jag sprang i mål med en konstig känsla då jag försökt att ta det lugnt hela loppet för att inte få någon rivning. Vi bryr oss fortfarande inte om rivningen utan vi koncentrerar oss på känslan av loppet. Det var inte bra! Inte på grund av hunden (för han är nästan alltid bäst även om han river) utan för att jag inte gjorde mitt jobb. Har inte jag kommit fram till att jag inte ska fega??? Det känns inte bra då! 😦

Den dåliga känslan hängde i ganska länge och jag försökte att tagga om. Hade jag inte dessutom kommit fram till att det inte gör något om hunden river i de första loppen då jag vet att han har problem med miljön? Så varför går jag inte in och kör med den attityden som jag tränar??? Dessutom river han ju tydligen ändå när jag inte stressar. En ny attityd med mig in till andra loppet men det var nära att det var över innan vi ens hade kommit till hinder nr 2. Era blir påverkad av miljön och banorna låg riktigt nära varandra. Så när jag lade honom på startlinjen hade en hund precis startat bakom honom. In i en tunnel. Ni kanske inte ser det men strax innan jag lade honom ner fick jag vända på honom för att han var intresserad av vad som hände på andra planen. Så ja – vi köper väl den rivningen. Men – jag var så nära att lägga honom ner. Och det är anledningen till att jag står kvar i min startposition alldeles för länge. När jag väl bestämde mig för att släppa det utmanade jag honom ordentligt och stressade på honom bara för att se om han klarade det. Har man redan 5 fel kan man ju lika gärna få 5 till. Nu blev det ingen rivning till och lite bättre flyt inne på planen. Det enda som jag så här i efterhand är missnöjd med är att jag springer alldeles för nära hindrena och slalomet. Han kan faktiskt ta hindrena om jag skickar honom. Och har vi redan 10 fel och man kommer till slalom borde man kanske träna på att sticka före hunden, lämna den i sidledes osv.

Imorgon är det dags att ta tag i träningen av balanshindrena. För även om jag är besviken känner jag inte att det är så himla mycket att träna på. Vi kan klass 1. Vi måste bara få chansen att tävla igen! Vi är mycket bättre än dagens resultat . . .

Nerver av stål?

När jag är sjuk blir jag lika jobbig som killar. Och lika patetiskt synd om mig är det. Eftersom jag dessutom ska ta det lugnt har jag helt plötsligt fått mängder med tid att verkligen tänka och känna efter – och inse att saker är helt upp och ner just nu. Som min brors eviga väntan på att skyddsnätet för arbetslösa ska fungera igen. Hatar verkligen attt det ska behöva ta så lång tid för de olika instanserna att göra det de ska!!! Mina extrapengar går till kurser och tävlingar och det är nödvändigt för mig att få hans del av alla utgifter. Denna månad ska jag tex lägga 2700 kr enbart på kurser. Så kom igen dumma statliga verk!!! 👿 Samtidigt börjar jag bli dödligt trött på att inte ha tillgång till får som är träningsklara. Känner mig som hemskaste människan när jag önskar alla lamm all världens väg. Min förhoppning om att kunna göra ett VP till hösten håller på att försvinna bort i horisonten. Dock har jag satt lite hjul i rullning om att eventuellt kunna hyra får under ett par månader tills ”mina” får är redo. Men då har vi problemet med tidigare nämnda faktor. Just nu, när jag är sjuk, känner jag att jag inte kan vänta en enda dag till utan att få valla utan att bli galen . . .

Galen blir jag även av att inte bli frisk. Snacka om sämsta uppladdningen inför debuten. 😦 Och i sann tyck-synd-om-mig-själv-anda felfokuserar jag bara på rivningarna som Era gjort under våra träningspass denna vecka. Är ju livrädd för att han ska bli en sådan där plocke-pinn-bc som man sett under åren. Istället borde jag fokusera på alla de varv som han faktiskt inte rev. Hur patetiskt är inte det? 😳 Min plan var ju att inte blogga innan tävlingen då vi inte skulle träna något mer. Igår var jag riktigt nära att ställa upp hindrena och köra lite ändå. Detta för att Eras grymma bror Robban med matte Gill debuterade med strålande resultat igår. Vad sägs om att komma 3:a i agilityklassen och 1:a i hoppklassen på en sjukt bra tid (22.24)! Grattis Gill!!! 😀 Är superimponerad av Gill som tränare och handler och det får mig att bli taggad att gå ut och träna för att bli lika bra. Men det var på kvällen efter jobbet det. Jag kände mig riktigt sjuk under dagen . . .

När man har hosta är det värst på natten. Och medans jag försökte att bli riktigt trött blev jag motiverad att leta information om running contacts på a-hindret. Hittade en bra sida om den metoden som jag ska använda till a-hindret. Fann även en metod som kan vara liknande den metoden som jag funderat på till balansen. När jag efter en hemsk natt ägnat de få timmar av sömn åt att drömma om dessa träningsmetoder kunde jag inte låta bli att träna under vår morgonpromenad. Dock inga hinder som jag lovat avhålla mig ifrån!!! Nej, jag lyckades faktiskt använda min trötta hjärna till att inse att jag hade utrustning för att skapa den lilla box som man ska använda till rc-metoden för a-hindret. Och på mindre än 5 min hade jag fixat en box! Och vad gör min guldhund? Jo, han lyckas med att göra rätt 95 % av gångerna och det under redan försvårade omständigheter. Sådant får verkligen ett tyngt mattehjärta att lyfta!!! :mrgreen: :mrgreen: :mrgreen:

GLAD PÅSK

önskar Nifesoj

Tur att man har vänner!

Detta kommer att bli sista inlägget innan söndag. Tanken inför debuten var att få två veckor på oss att jobba på bana utomhus. Förra veckan försvann i och med att jag var sjuk. Denna vecka är jag fortfarande sjuk men jag har pressat mig till att i alla fall springa första varvet på alla 5 banor som vi hunnit med. Och sedan till rubriken – det är tur att man har vänner!!! 😀

Söndagens bana har jag redan skrivit om och då blev det inte så mycket träning utan vi sprang bara ett par varv. I tisdags var det dags för Therese och min vanliga träningsträff. Dock såg jag till och bjuda in flera eftersom det blir bra störningsträning. Och tur var väl det för jag bad Leona att springa med Era! Matte tog första försöket och det blev något fel vid starten för Era brakade in i första hindret. Avståndet stämde med hur jag vanligtvis lägger honom men vi kanske kan lämna det åt att det var en övertaggad hund som missbedömde avståndet. Vid andra försöket rev han ett hinder som jag inte riktigt ser varför, utan att det var slarv, men jag lade honom inte ner. Kanske dumt men att släppa igenom någon gång kanske inte gör något? Han gjorde allt annat rätt i alla fall. Kommer inte ihåg riktigt hur det gick för Leona och Era. Vet att de fick lite trassel vid slalomingången men slalom är inte något han har som problem med. En rivning då de nästan krockade och sådant köper jag. För jag har inte kommit så långt i störningsträningen av hopphindret. Mycket tacksam dock för att Leona ville springa med Era då det är bra generalisering för hunden att få prova med en annan förare. Tack vännen!!! 😀

I onsdags åkte Maria, jag och Therese till Kumla BK för att träna ihop med Emma. De har en mur där och jag vill verkligen inte att något så simpelt som ett nytt hinder ska hindra oss från att nolla så därför slog vi till med en träningsträff. Två banor av Kenth Svartberg blev det och de var lite kluriga att lösa. Sådant gillar vi!!! 😀 Första varvet sprang jag och inga rivningar då! Dock blev det fel i slalom då Era tydligen har glömt att man kan bakombyta. 🙄 😉 Ett par mer rivningar ihop med Emma i första försöket men det blev tre hinder efter varandra på grund av att han stressade i den svängen. Fram till dess såg det dock kanonbra ut!!! :mrgreen: Andra varvet blev inte något bra för mig och Era. Vi lämnar det där. Hur det gick för Era och Emma ser ni i Emmas blogg! Jag är grymt imponerad över att hon orkade springa även med Era!!! 😯 Tack vännen!!! Och tack för att du gillar min hund! 😀 😀 😀

När jag cyklade med Era till bilen inför det sista träningspasset satt jag och njöt av livet. Det går så smidigt att cykla med hundarna att man bara kan ta det lugnt och njuta av det fina vårvädret! Kanske borde jag inte tänkt allt för positiva tankar??? För när vi nästan är framme cyklar vi förbi en flyttbil och precis när vi passerat så drar de något över golvet i flyttbilen vilket överraskar Era. Resultatet av det är att jag har ett extra knä på höger ben!!! Kanske borde jag därför hålla mig till det negativa med dagens träningspass? Som att Era fortfarande inte klarar av att vara lugn när andra kör agility utan beter sig som värsta högljuda utflippade border collien (även om han blivit bättre)? Eller att när jag skulle ta ut dem ur bilen på hemvägen ser att Era har fått en skada precis vid ögat? Tänkte väl inte det!!! Klart jag måste berätta om vårt allra sista genrep inför debuten! 😀

Vi byggde denna bana näst intill identiskt då jag hade varit duktig på att rita av banan enligt proportionerna. Det blev bara Therese och jag för de andra som var på klubben hade hunnit åka igen när vi byggt färdigt. Med andra ord gick Era ner i stress innan vi körde våra två rundor. Vid första försöket var vi riktigt nära på att få en disk och jag är inte säker på hur en domare hade dömt. Jag tyckte inte att han var tillräckligt nära fel tunnelingång men jag är ju partisk! 🙄 Nolla på hinder och en tid som hade gett oss andra placeringen. En mycket nöjd matte!!! Ett varv till orkade jag så in och köra med lite mer attityd från matte (då jag fegade rätt så ordentligt i första varvet). Runt nolla även detta varv. Inga rivningar!!! Och en tid som kanske, kanske inte, var en sekund bättre än första placeringen beroende på hur identiskt vi lyckats få banan. Mycket nöjd med vårt sista genrep!!! :mrgreen: Nu hoppas jag att jag lyckas få honom att tagga lagom mycket så att rivningarna blir minimala. Helst obefintliga. För på söndag börjar vi vår agilitykarriär ihop . . .

Lite tillägg och textkontroll blev det nu när jag kom hem ifrån jobbet. Ibland ska man inte skriva ett blogginlägg precis innan man ska iväg till jobbet. Fy vilken pinsam svenska man kan ha då! Kände att jag behövde skriva min taktik inför söndagens lopp. För det är viktigt att ha den klarlagd innan vi kör så att jag inte behöver fundera på det när det väl händer. Som om Era skulle tjuvstarta – vad gör jag då? I Eras värld får inga tjuvstarter existera så det är bara till att lägga om hunden, eller gå av planen. Tydligaste budskapet är att göra som Malin Elfström – gå av!!! Om Era gör slalomfel – vad gör jag då? Tar självfallet om hela men att detta skulle hända känns som det minst trovärdiga. Om Era river – vad gör jag då? Eftersom jag misstänker att det enda som hindrar oss från att nolla är att en bom faller, har jag funderat ganska mycket på detta. Om det vore träning hade jag lagt honom ner. Och detta är vad jag kommer att göra i framtiden om Era tar för vana att riva. Men – under de första tävlingarna kommer jag att acceptera en eller två rivningar om de inte är i direkt anknytning till varandra. Detta eftersom situationen är helt ny för honom. Tills Era vänjer sig vid miljön (5 tävlingar?) kommer jag att släppa igenom rivningar. Sedan tar jag av silkesvantarna! 😈

Äntligen agilitymyndig!!!

ERA 18 MÅNADER IDAG!!!

Så var dagen äntligen här! Dagen då Era blir agilitymyndig!!! Visserligen är han inte det förens imorgon men det är 18 månadersdagen som man generellt säger är den stora dagen när det kommer till agilitysammanhang. För från och med imorgon får jag tävla honom!!! 😀 😀 😀 I agilityvärlden är det lördagar och söndagar som är händelsernas dagar och om det hade funnits en tävling lite närmre på lördagen hade vi debuterat då. Tyvärr blir jag tvungen att åka riktigt långt för att kunna tävla på lördag så därför blir debuten på söndag istället. Riktigt synd tycker jag! 😉

Den stora frågan när ens agilityhund blir 18 månader är – är hunden redo? Är Era redo??? Min fokus har hela tiden varit på att få honom startklar i hoppklassen till 18 månadersdagen och vänta med agilityklassen. Detta för att 3 av agilityns 4 viktigaste hinder finns i den klassen och de tar mycket tid att träna in. (Särskilt när man som jag inte ens börjat . . . ) Trots vad man kan tro så har jag inte bråttom att få honom klar då vi har många år på oss. Däremot är jag ju numera av den åsikten att jag inte tänker starta någon hund som inte skulle kunna gå in och nolla till 99 % säkerhet. Och om man har den höga säkerheten borde det inte vara orimligt att man klättrar fort i klasserna. Jag känner att Era och jag är på den höga säkerheten idag. Nyss. Igår. Jag har medveten tränat honom för att få den höga säkerheten ända sedan han varit valp. I den takt som hans kropp och huvud har hängt med. Varje litet träningspass har varit utstakad mot att få honom startklar till imorgon. Vi har fortfarande mycket att lära. Om det råder det ingen tvekan! Bara så att ni inte tror att jag tror något annat. 😛 Men man kan bara klättra i klasserna på ett sätt – att börja i klass 1.  Med andra ord är svaret på frågan – ja, Era är redo!!! :mrgreen:

Näst bäst.

Trots att både jag och Therese fortfarande är sjuka, drog vi iväg med Maria efter mitt jobb för att köra årets första banträningspass ute! Snacka om total lycka för alla hundar och mattar!!! :mrgreen: Målet med träningen var att lyckas vid första försöket. Att dessutom kanske inte köra mer än två rundor då matte faktiskt inte är frisk. Det är tur att man har mål som man kan jobba på . . . 😉

I min träningsväska finns ett block som för tillfället innehåller en hel del klass 1-banor med tider uppskrivna för placeringarna 1, 2 och 3, i klasserna large och small. Även om vi aldrig kommer att lyckas att få banorna identiska, kan vi få dem ganska snarlika och därför se ungefär hur våra tider ligger till. Dagens träningspass avhandlade Örebro BKs hoppklass 1-bana i mars. När jag lade Era på startlinjen kände jag mig fokuserad. När han fick ok, följde mig och tog slalomet fint, kändes det bra. Hela vägen fram till hinder 11 då matte insåg en viktig sak – att på tävling går jag faktiskt banvandring mer än 1 varv!!! 😳 Väldigt, väldigt oseriöst matte. 🙄 Hunden gjorde tack och lov alla rätt! 😀

Ett nytt försök och nu kände jag mig säker på att jag visste banan. Början blev inte lika snygg som vid första försöket och denna gång fastnade Era i slalomet då han inte bromsade tillräckligt mycket vid ingången, men slalomkung som han är löste han det utan att göra fel! Lite tidskrävande dock! 😛 Andra försöket ledde självklart till en nolla när matte lärt sig vägen! Dock räckte tiden bara till en andra placering. Usch, att ha en hund som verkligen har kapacitet har verkligen väckt tävlingsmänniskan i mig. Jag som verkligen tränat mig på att vara mer ödmjuk! 😈 För att jag inte ska väcka tävlingsdjävulen allt för mycket till på söndag kommer mitt mantra denna vecka att vara;

det viktigaste är att vi nollar!!!

För det spelar egentligen ingen roll vilken placering vi hamnar på i klass 1 och 2 då vi vill upp till klass 3. Det är där vi ska sikta på att vinna. Men att stå på startlinjen och inte vilja hamna först är väldigt motsägelsefullt för mig. Själv har jag alltid varit av den åsikten att man vinner inte silver, man förlorar ett guld. Fast egentligen är det ju inget fel med att hamna på andra plats. Eller hur? 🙄

Ofrivillig vilodag

 

Imorse vakande jag sjuk. Bläh, säger jag! Att vara sjuk är verkligen det sämsta påhittet! 👿 Kroppen är ytterst ovillig till att hänga på i mitt vanliga tempo och hjärnan fungerar inte lika bra som den annars gör. Vår tisdagsträff med Therese blev inställd igår då även hon är sjuk. Men Therese har fattat en poäng med att vara sjuk – man kan plugga lite agility!!! Hela nätet är fullt med nyttigheter och som de flesta av er vet är jag beroende av YouTube. Stället där jag hittar det mesta jag vill hitta! 😉 Eftersom det blev en ofrivillig vilodag för både mig och hundarna började jag leta nyttigheter . . .

Det jag behöver plugga på just nu är det som vi har kvar att träna – balanshindrena! Av två anledningar har jag inte kommit igång med dessa ännu. Den första är att Era inte gillar gungan så mycket och då har jag velat vänta till i vår då gungan står säker på underlaget och inte låter så mycket. För det andra har jag inte varit säker på vilket utförande jag vill ha på balanshindrena. 2av2på (2på2av), eller running contacts. Vad ska jag väga för och emot de olika utförandena? Och vilken metod ska jag använda för att nå till mitt mål?

Det största motargumentet som jag kan komma på för 2av2på är stressen på lederna att i full fart behöva stanna och vänta på ett ok. Sedan känner jag mig själv ganska väl och vet med mig att jag kommer att vara inkonsekvent med att ge släppkommandot. Det som jag ser som för 2av2på är att det är lättare att träna hemma än r.c. då jag inte har utrymmet för en lång planka. Och då kommer vi in på nackdelen med att träna r.c. Jag har en inklädd planka på ca 1.5 meter. Misstänker att den är alldeles för kort för att träna r.c. och jag har inte utrymmet för att förvara en längre planka någonstans. Dessutom undrar jag om jag är tillräckligt snabb för att ha en hund som har r.c.? Kolla denna länken för att förstå hur jag tänker. Det som ligger för r.c. är att jag kan få snabbare utförande på balanshindrena utan att stressa lederna lika kraftigt. Och om jag ska träna in något och misslyckas bör jag börja med r.c. för att det är lättare att gå från r.c. till 2av2på än tvärtom. Med andra ord lutar det mer åt r.c. än 2av2på. Men hur ska jag lösa problemet med den för korta plankan???

När vi var hos Jenny frågade hon mig just denna fråga – vilket utförande vill jag ha? Hon fick mig att fundera på att använda denna metod för att få r.c. på A-hindret. Min undran är – kan jag inte använda mig av något liknande till balansen? Då skulle träningsproblemet lösa sig! Jag funderar på om jag skulle prova på idén som jag har i huvudet just nu. Tål att tänkas på innan jag formulerar den. En gammal metod som används vid 2av2på men som kan modifieras till att passa r.c. istället. Bara för att jag ska kunna träna på r.c. här hemma! Uppföljare kommer! 😉

Att fatta rätt beslut – dag 2 i Rättvik

En ny dag och en ny klass. Dag 2 i Rättvik ägnades helt åt klass 2! Storleken på klass 2-tävlingen denna dag var nästan lika stor som bara largeklassen under gårdagen. Strax över 20 starter i large. I bakhuvudet visste jag att för att plocka pinne behövde man inte bara nolla, utan dessutom springa snabbt. Först kanske man bör fokusera på att nolla? Vi började med agilityklassen och där var fokus bara på att få bra vägar och att nolla. Anni startade återigen först i klassen – hennes debut i agilityklass 2. Hitta rätt sinnestämning är inte alltid lätt. Men banan kändes inte svår. Inte så som jag kände när jag gick banvandringen för Azlans första Ag2. Är helt övertygad om att all träning på olika byten i vinter har gett resultat. Från att tidigare ha känt att jag behöver 8 minuters banvandring kunde jag nu efter ett par minuter känna mig trygg i att lämna banvandringen för tidigt för att värma upp min hund istället. Förra säsongen när jag gick de första av Azlans banvandringar gick jag hela tiden ut och kände mig inte färdig när jag gick av.

Till skillnad från första start igår var Anni med på hugget direkt. Hon sprang på ordentligt, gjorde ett bra slalom och tog alla balanshindrena utan att man behövde vara orolig för kontaktfältsfel. In i mål kom vi som nollade!!! Snacka om skön känsla! Med tanke på att matte Maria tappat sugen lite på grund av alla slalomfel som Anni strött omkring sig. Att plocka två pinnar med Anni denna helg och det genom att ta en andraplacering efter snabba Lydia och Dingo (som blev uppflyttade till Ag3 – grattis) på sin första start i Ag2 känns så otroligt skönt. Det betyder nog att Anni kommer att få fortsätta tävla! Eller vad säger du Maria? 😉 Söderköping?

Azlan hade en snöplig vägran i denna klass då jag stod och stampade vid ett hinder istället för att springa på och då jag försökte få honom att skynda sig genom att vifta med handen trodde han att jag menade att han skulle komma till mig istället. Mindre än 2 steg ifrån att ta hopphindret. Men så kan det gå ibland. Desto bättre gick det i Ho2-debuten!!! Även vid denna banvandring märktes det att jag har utvecklats i vinter. Jag kände mig säker på vilka vägar som jag skulle få Azlan att ta och hur jag skulle få honom att ta dem. Behövde inte fundera och analysera utan jag gick så som kändes självklart för mig. Det tråkiga var dock att när jag stod och värmde upp visste jag att det bara skulle delas ut 4 pinnar. Och innan mig hade det gått in fyra snabba hundar. Visst är inte pinnar hela världen utan man tävlar för att ha roligt, eller hur? Men ändå . . . Trots det gick vi in och satte en nolla. Med gott om marginal till referenstiden! För Azlan är ju inte snabb. Jag vet det. Jag är oftast före honom och behöver vänta in honom ibland. Han konkurrerar inte med farten. Därför tycker jag inte att vi har något i klass 3 att göra. Däremot tror jag att han på säkerhet kan ta sig upp till klass 3 och det måste nog ändå vara mitt mål med vår tävlan. Vi tävlar självklart för att ha skoj men nog måste man ha något att sikta på? Däremot har han hittills inte haft något tidsfel. Tills vi sprang helgens sista agilitylopp . . .

Azlan startade innan Anni i sista agilityklassen. Och jag sprang verkligen på! Och även om hunden var två hinder efter mig kändes det inte som att han sprang sakta. Han har inte de snabbaste balanshindrena men inte supersöliga heller. Hans slalom var helt klart godkänt även om han skulle kunna göra det snabbare. Jag fattar inte varför vi fick tidsfel. Det övergår mitt förstånd. När vi på en kortare bana, med en vägran, klarade referenstiden och då hade vi en sämre tid. Först tänkte jag ”jaha, det var attans att vi inte hade domaren på vår sida idag men vi nollade hinder i alla fall”. Men när jag såg detta med banlängden kändes det surt. För det var bara 3 hundar som nollade på hinder, varav Azlan var en av dem. Han fick nesliga 0.37 i tidsfel. Vi hade inga stora svängar, inga stopp, och det flöt på ganska bra. Som sagt – jag vet att han inte är snabbast i världen men så saktfärdig??? 😦 Anni diskade sig för hon drog in i en tunnel istället för att komma till mig. Men slalomet nollade hon!

När jag har tittat på klass 3-tävlingar har man varit förvånad över att det finns hundar som knappt tar sig fram på banan. I alla fall inte fartmässigt. Dessa hundar som är säkra och som nollar ofta men som inte räcker till ändå. Azlan har varit säker. En bara-slalomfel-säker-hund. Och när slalomproblemet har börjat att lösa sig med honom kommer jag säkerligen att ha en hund som fortsätter nolla. Så känns det idag i alla fall. Jag tror inte att denna helgs nollor har varit en tillfällighet. Och när han gick in helgens sista klass och återigen nollade var jag grymt imponerad av honom. Om vi inte räknar tidsfelet så har hunden nollat 5 lopp av 6 i helgen!!! Och en neslig 5 felare. Men det mer korrekta är 4 nollade lopp av 6. Det är dock inte hundens fel att domaren kanske, kanske inte, gjort en miss. Och då kommer vi till ytterligare ett beslut som jag är glad i efterhand att jag inte vågade utföra – nämligen att fråga domaren om det kunde stämma med referenstiden om man tittade på förra agilityklassen. Det var flera som reagerade och visst kunde jag ha pratat med domaren som jag tänkte en stund men jag vågade inte. Jag brukar vara den personen som höll tillbaka mina lagkamrater när det gällde att klaga på domslut. Domaren är den som dömer och det är bara till att acceptera. Ibland får man domslut för och ibland mot. Visserligen hade det inte skadat med ytterligare en pinne men nu får vi jobbat ytterligare på att få den istället!

Någon direkt fartträning med Azlan kommer jag inte att lägga ner tid på då jag känner att han ändå aldrig kommer att komma upp i den hastigheten som tex Era. Vi behöver bara vänta på vår tur för i sista hoppklassen blev det en pinne då det bara var 3 nollade och Azlan hade den näst bästa tiden av dem. Jag missade prisutdelningen men när jag kom in för att titta vilken placering han fick i sista loppet såg en av funktionärerna mig och ropade mitt namn högt och tydligt. Med tanke på att jag endast missat att vara med på prislistan i Annis första lopp kände de igen mig! 😀 De hade blivit oroliga och trott att jag lämnat tävlingsplatsen men det hade jag ju inte. Så in med Azlans tävlingsbok för att få vår första pinne i Ho2!!! :mrgreen: Vilket avslut på en resultatmässigt storhelg! Förhoppningsvis inte en engångsföreteelse!!! 😉

Dag 2 avslutade med nedanstående resultat:

Ag2 A – Anni 2 plats med pinne, Azlan 5 plats med 5 fel
Ho2 A – Azlan 5 plats utan pinne
Ag2 B – Azlan 3 plats med 0.37 i tidsfel, Anni disk
Ho2 B – Azlan 2 plats och pinne

Summering av helgen:
Anni – Att nolla så många slalom som möjligt. Hon har nollat 5 av 6!!! MVG på den uppgiften!!!
Azlan – Att bli uppflyttad. Han tog 2 pinnar i hoppklass 1. MVG på den uppgiften!!!
Matte – Att lotsa hundarna så bra som möjligt runt banorna. 7 nollade lopp, 2 nesliga 5-felare och 3 disk. VG på den uppgiften!!!

Tack Hedvig och Pascal för sällskapet!!! Jag följer gärna med någon mer gång!!! :mrgreen:

 

Annis rosetter åt vänster, Azlans skörd åt höger!