Frustrerad matte.

Ibland tvivlar man på sig själv som tränare. Att man aldrig kommer att nå målet som man strävar efter. Den senaste veckan har varit sådan för mig. Och än är inte veckan slut . . . 😦 Det började under våra vilodagar inför förra söndagens tävling. Min plan var att träna lite lydnad då jag så småningom vill ta LP 1 med båda hundarna. Ni som följt oss vet att Azlans akilleshäl är platsliggningen. Min plan är att inte starta honom förens i augusti och jag har tänkt ta hjälp av en mycket kunnig lydnadsförare som finns på orten (måste bara boka in ett kursdatum först) då jag verkligen inte lyckas lösa problemet. Känner inte att jag får någon säkerhet alls i momentet. Att träna in att han ska lägga ner hakan var nog en väldigt dålig idé. Era förstod detta på två pass men Azlan letar punkter överallt. Det skulle eventuellt kunna gå om han får ha huvudet på ena tasset. Fast då kommer han nog att testa om det ska vara vänster eller höger tass. 🙄 Det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 1.

För att jag ska starta Era behöver vi träna ställande under gång och apportering. Och att få ett bättre läggande! Era är superduktig på att gå bort och lägga sig från alla möjliga situationer utan att jag behöver förklara tydligt (om man bortser från när andra kör agility). Han har haft ett riktigt bra och snabbt läggande på kommandot ligg men det har blivit sämre. Jag tror att det hjälper om jag belönar lite frivilliga ligg ett tag för det har det gjort när jag tränat andra hundar och förare. En såkallad liten uppdatering av hur ligg kan ske utan krav för honom. Det som har varit tråkigt som tränare har däremot varit att jobba med ställandet . . . När han var ung påbörjade jag hoppstå men det fick stå tillbaka mot annat roligt. För jag ska ju inte satsa på lydnaden mer än klass 1 och 2. Och nu kommer inte Era ihåg hur man erbjuder hoppstå och jag lyckas inte få honom att göra det när vi leker med leksak. Inte så att han förstår hur det hänger ihop. Om jag dinglar med leksak framför honom och får kroppsspråket ”frys” så är det vad han gör. Vilket tämligen borde vara bra. Men det är det inte!!! Ja, han fryser när jag dinglar med leksaken men han får ingen förståelse alls för att det är benens låsning som jag är ute efter. Jag har kört med godis så som jag gjorde med Azlan och ja, han stannar. Men han låser inte. När jag börjar backa stannar han till efter ett tag men oj, så sakta det går. Snett blir det också då han gärna vill in i utgångsposition. Nu har vi kanske inte tränat allt för mycket men jag har ändå lärt ett par hundar detta och det känns inte bra. Det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 2.

Sedan har vi denna vecka även självklart tränat agility. I fredags körde vi en u-bana för att träna fart och att hitta linjer. Alla hinder i olika höjder. Vi hade även oxer och kryss med. Era drar riktigt ordentligt och jag har stora problem att hinna med. Jag måste lära mig att inte köra hålla-handen-handling!!! Med Era måste jag hålla mig så nära mitten av u-banan så att jag inte behöver springa långt för att komma till andra sidan banan. Vi sprang säkert 8 varv och Era sprang rakt in i ett hinderstöd då han inte planerade vägen och drog rakt in i däcket direkt efter då han planerade vägen ännu sämre. Helt klart måste han bli bättre på att se linjer! Och när han river på grund av något sådant köper jag det. Men de andra rivningarna han gjorde var inte ok. Han slarvar något otroligt. Visserligen rev han bara 2 eller 3 gånger till så 5-4 varv var ok. Jag har dock tränat hemma också och dessa rivningar är verkligen något jag är superfrustrerad över. 😦 😦 😦

Häromdagen gjorde jag en lätt rundbana med tre hopphinder och slalom. Hindrena var i olika höjder och jag ändrade vinklarna ett par gånger. Det är inte ofta som han river mycket men detta korta pass hann han med ganska många rivningar. Det var aldrig samma hinder. Idag körde vi ett pass på förmiddagen då jag ville jobba på hoppteknik över ett hinder. Och om ni har sett border collies in action vet ni att det finns ett byte som orsakar fler rivningar än något annat – bakombyte! Era är så förbannat fokuserad på mig att han inte bryr sig om vart hans kroppsdelar är. Vi körde på 45 cm men nästa pass blir jag tvungen att ta den lägsta höjden jag har på hemmahindrena – 30 cm. För han har verkligen nollkoll på vart hans tassar, eller kropp för den delen, befinner sig när jag gör bytet. Jag vet, det kommer att bli bättre men – det är ”jag känner mig ganska frustrerad och dålig som tränare” nr 3.


Annonser

Modiga hundar

Mina hundar har från tidig ålder fått lära sig att gilla att åka rutschkana. Har dock inte kommit för att dokumentera det tidigare. Men nu finns det alltså bevis på hur modiga mina hundar är. För det är inte alla som lär sig gilla den korta stund av okontroll som de drabbas av när de åker rutschkana. Vad Era tycker om det syns tydligt på bilderna. Vad som förekommer i Azlans känsloliv kan man däremot inte gissa. Jag behöver dock inte be dem två gånger och det säger nog mer än något . . .

Världen går inte under . . .

bara för att man inte nollar på sin första tävling. Även om det fanns andra som faktiskt gjorde det. En mycket klok kvinna sa – ”dom spöar ni nästa gång så då är det väl bara snällt att låta dom vinna nån gång innan dess”. Och det är så sant som det är sagt! I agilityns värld hänger allt på marginaler. Denna gång var de inte på vår sida. Men det kommer de att vara! Idag känns det med andra ord lite bättre. Särskilt efter att ha redigerat ihop filmerna från andra dagen hos Jenny Damm, som jag fått med mig från tävlingen av Malin. Om vi bara fortsätter vår träning kommer vi inte bara att lyckas på hemmaplan utan även på tävling så småningom. Tyvärr är jag inte tävlingsmänniska för inget . . . 🙄

Debuten avklarad.

För tillfället känns det lite bättre. Men jag är faktiskt besviken på dagens resultat. Hade det rört sig om handlingsmässiga saker hade jag inte varit lika besviken. För då har jag inte tränat tillräckligt mycket på den svårigheten. Som i andra loppet när Era inte hittar tunneln efter platten. Helt klart något vi behöver träna på för detta problem har jag även lagt märke till på träning. Om jag ligger efter när Era kommer ut ifrån en tunnel eller platten så har han svårt för att söka sig mot hinder,utan han söker sig till mig. Är jag inte på honom tillräckligt då ja, då blir det en vägran.

Först hade jag inte tänkt skriva något om dagen utan bara lagt ut filmerna i bloggen. Men jag har smält min besvikelse något. Det är bra att träna och åka bil med någon som delar ens syn på saker och ting! 😉 Om man ger Era en fripass på första rivningen då jag innan långhoppet trampar på honom och kommer av mig lite (vilket jag ser att det knappt syns på filmen men jag lovar att i hans och min bubbla spelade det roll :razz:) vilket även han kan ha gjort då, så är jag ändå inte nöjd med första loppet. Jag sprang i mål med en konstig känsla då jag försökt att ta det lugnt hela loppet för att inte få någon rivning. Vi bryr oss fortfarande inte om rivningen utan vi koncentrerar oss på känslan av loppet. Det var inte bra! Inte på grund av hunden (för han är nästan alltid bäst även om han river) utan för att jag inte gjorde mitt jobb. Har inte jag kommit fram till att jag inte ska fega??? Det känns inte bra då! 😦

Den dåliga känslan hängde i ganska länge och jag försökte att tagga om. Hade jag inte dessutom kommit fram till att det inte gör något om hunden river i de första loppen då jag vet att han har problem med miljön? Så varför går jag inte in och kör med den attityden som jag tränar??? Dessutom river han ju tydligen ändå när jag inte stressar. En ny attityd med mig in till andra loppet men det var nära att det var över innan vi ens hade kommit till hinder nr 2. Era blir påverkad av miljön och banorna låg riktigt nära varandra. Så när jag lade honom på startlinjen hade en hund precis startat bakom honom. In i en tunnel. Ni kanske inte ser det men strax innan jag lade honom ner fick jag vända på honom för att han var intresserad av vad som hände på andra planen. Så ja – vi köper väl den rivningen. Men – jag var så nära att lägga honom ner. Och det är anledningen till att jag står kvar i min startposition alldeles för länge. När jag väl bestämde mig för att släppa det utmanade jag honom ordentligt och stressade på honom bara för att se om han klarade det. Har man redan 5 fel kan man ju lika gärna få 5 till. Nu blev det ingen rivning till och lite bättre flyt inne på planen. Det enda som jag så här i efterhand är missnöjd med är att jag springer alldeles för nära hindrena och slalomet. Han kan faktiskt ta hindrena om jag skickar honom. Och har vi redan 10 fel och man kommer till slalom borde man kanske träna på att sticka före hunden, lämna den i sidledes osv.

Imorgon är det dags att ta tag i träningen av balanshindrena. För även om jag är besviken känner jag inte att det är så himla mycket att träna på. Vi kan klass 1. Vi måste bara få chansen att tävla igen! Vi är mycket bättre än dagens resultat . . .

Nerver av stål?

När jag är sjuk blir jag lika jobbig som killar. Och lika patetiskt synd om mig är det. Eftersom jag dessutom ska ta det lugnt har jag helt plötsligt fått mängder med tid att verkligen tänka och känna efter – och inse att saker är helt upp och ner just nu. Som min brors eviga väntan på att skyddsnätet för arbetslösa ska fungera igen. Hatar verkligen attt det ska behöva ta så lång tid för de olika instanserna att göra det de ska!!! Mina extrapengar går till kurser och tävlingar och det är nödvändigt för mig att få hans del av alla utgifter. Denna månad ska jag tex lägga 2700 kr enbart på kurser. Så kom igen dumma statliga verk!!! 👿 Samtidigt börjar jag bli dödligt trött på att inte ha tillgång till får som är träningsklara. Känner mig som hemskaste människan när jag önskar alla lamm all världens väg. Min förhoppning om att kunna göra ett VP till hösten håller på att försvinna bort i horisonten. Dock har jag satt lite hjul i rullning om att eventuellt kunna hyra får under ett par månader tills ”mina” får är redo. Men då har vi problemet med tidigare nämnda faktor. Just nu, när jag är sjuk, känner jag att jag inte kan vänta en enda dag till utan att få valla utan att bli galen . . .

Galen blir jag även av att inte bli frisk. Snacka om sämsta uppladdningen inför debuten. 😦 Och i sann tyck-synd-om-mig-själv-anda felfokuserar jag bara på rivningarna som Era gjort under våra träningspass denna vecka. Är ju livrädd för att han ska bli en sådan där plocke-pinn-bc som man sett under åren. Istället borde jag fokusera på alla de varv som han faktiskt inte rev. Hur patetiskt är inte det? 😳 Min plan var ju att inte blogga innan tävlingen då vi inte skulle träna något mer. Igår var jag riktigt nära att ställa upp hindrena och köra lite ändå. Detta för att Eras grymma bror Robban med matte Gill debuterade med strålande resultat igår. Vad sägs om att komma 3:a i agilityklassen och 1:a i hoppklassen på en sjukt bra tid (22.24)! Grattis Gill!!! 😀 Är superimponerad av Gill som tränare och handler och det får mig att bli taggad att gå ut och träna för att bli lika bra. Men det var på kvällen efter jobbet det. Jag kände mig riktigt sjuk under dagen . . .

När man har hosta är det värst på natten. Och medans jag försökte att bli riktigt trött blev jag motiverad att leta information om running contacts på a-hindret. Hittade en bra sida om den metoden som jag ska använda till a-hindret. Fann även en metod som kan vara liknande den metoden som jag funderat på till balansen. När jag efter en hemsk natt ägnat de få timmar av sömn åt att drömma om dessa träningsmetoder kunde jag inte låta bli att träna under vår morgonpromenad. Dock inga hinder som jag lovat avhålla mig ifrån!!! Nej, jag lyckades faktiskt använda min trötta hjärna till att inse att jag hade utrustning för att skapa den lilla box som man ska använda till rc-metoden för a-hindret. Och på mindre än 5 min hade jag fixat en box! Och vad gör min guldhund? Jo, han lyckas med att göra rätt 95 % av gångerna och det under redan försvårade omständigheter. Sådant får verkligen ett tyngt mattehjärta att lyfta!!! :mrgreen: :mrgreen: :mrgreen:

GLAD PÅSK

önskar Nifesoj

Tur att man har vänner!

Detta kommer att bli sista inlägget innan söndag. Tanken inför debuten var att få två veckor på oss att jobba på bana utomhus. Förra veckan försvann i och med att jag var sjuk. Denna vecka är jag fortfarande sjuk men jag har pressat mig till att i alla fall springa första varvet på alla 5 banor som vi hunnit med. Och sedan till rubriken – det är tur att man har vänner!!! 😀

Söndagens bana har jag redan skrivit om och då blev det inte så mycket träning utan vi sprang bara ett par varv. I tisdags var det dags för Therese och min vanliga träningsträff. Dock såg jag till och bjuda in flera eftersom det blir bra störningsträning. Och tur var väl det för jag bad Leona att springa med Era! Matte tog första försöket och det blev något fel vid starten för Era brakade in i första hindret. Avståndet stämde med hur jag vanligtvis lägger honom men vi kanske kan lämna det åt att det var en övertaggad hund som missbedömde avståndet. Vid andra försöket rev han ett hinder som jag inte riktigt ser varför, utan att det var slarv, men jag lade honom inte ner. Kanske dumt men att släppa igenom någon gång kanske inte gör något? Han gjorde allt annat rätt i alla fall. Kommer inte ihåg riktigt hur det gick för Leona och Era. Vet att de fick lite trassel vid slalomingången men slalom är inte något han har som problem med. En rivning då de nästan krockade och sådant köper jag. För jag har inte kommit så långt i störningsträningen av hopphindret. Mycket tacksam dock för att Leona ville springa med Era då det är bra generalisering för hunden att få prova med en annan förare. Tack vännen!!! 😀

I onsdags åkte Maria, jag och Therese till Kumla BK för att träna ihop med Emma. De har en mur där och jag vill verkligen inte att något så simpelt som ett nytt hinder ska hindra oss från att nolla så därför slog vi till med en träningsträff. Två banor av Kenth Svartberg blev det och de var lite kluriga att lösa. Sådant gillar vi!!! 😀 Första varvet sprang jag och inga rivningar då! Dock blev det fel i slalom då Era tydligen har glömt att man kan bakombyta. 🙄 😉 Ett par mer rivningar ihop med Emma i första försöket men det blev tre hinder efter varandra på grund av att han stressade i den svängen. Fram till dess såg det dock kanonbra ut!!! :mrgreen: Andra varvet blev inte något bra för mig och Era. Vi lämnar det där. Hur det gick för Era och Emma ser ni i Emmas blogg! Jag är grymt imponerad över att hon orkade springa även med Era!!! 😯 Tack vännen!!! Och tack för att du gillar min hund! 😀 😀 😀

När jag cyklade med Era till bilen inför det sista träningspasset satt jag och njöt av livet. Det går så smidigt att cykla med hundarna att man bara kan ta det lugnt och njuta av det fina vårvädret! Kanske borde jag inte tänkt allt för positiva tankar??? För när vi nästan är framme cyklar vi förbi en flyttbil och precis när vi passerat så drar de något över golvet i flyttbilen vilket överraskar Era. Resultatet av det är att jag har ett extra knä på höger ben!!! Kanske borde jag därför hålla mig till det negativa med dagens träningspass? Som att Era fortfarande inte klarar av att vara lugn när andra kör agility utan beter sig som värsta högljuda utflippade border collien (även om han blivit bättre)? Eller att när jag skulle ta ut dem ur bilen på hemvägen ser att Era har fått en skada precis vid ögat? Tänkte väl inte det!!! Klart jag måste berätta om vårt allra sista genrep inför debuten! 😀

Vi byggde denna bana näst intill identiskt då jag hade varit duktig på att rita av banan enligt proportionerna. Det blev bara Therese och jag för de andra som var på klubben hade hunnit åka igen när vi byggt färdigt. Med andra ord gick Era ner i stress innan vi körde våra två rundor. Vid första försöket var vi riktigt nära på att få en disk och jag är inte säker på hur en domare hade dömt. Jag tyckte inte att han var tillräckligt nära fel tunnelingång men jag är ju partisk! 🙄 Nolla på hinder och en tid som hade gett oss andra placeringen. En mycket nöjd matte!!! Ett varv till orkade jag så in och köra med lite mer attityd från matte (då jag fegade rätt så ordentligt i första varvet). Runt nolla även detta varv. Inga rivningar!!! Och en tid som kanske, kanske inte, var en sekund bättre än första placeringen beroende på hur identiskt vi lyckats få banan. Mycket nöjd med vårt sista genrep!!! :mrgreen: Nu hoppas jag att jag lyckas få honom att tagga lagom mycket så att rivningarna blir minimala. Helst obefintliga. För på söndag börjar vi vår agilitykarriär ihop . . .

Lite tillägg och textkontroll blev det nu när jag kom hem ifrån jobbet. Ibland ska man inte skriva ett blogginlägg precis innan man ska iväg till jobbet. Fy vilken pinsam svenska man kan ha då! Kände att jag behövde skriva min taktik inför söndagens lopp. För det är viktigt att ha den klarlagd innan vi kör så att jag inte behöver fundera på det när det väl händer. Som om Era skulle tjuvstarta – vad gör jag då? I Eras värld får inga tjuvstarter existera så det är bara till att lägga om hunden, eller gå av planen. Tydligaste budskapet är att göra som Malin Elfström – gå av!!! Om Era gör slalomfel – vad gör jag då? Tar självfallet om hela men att detta skulle hända känns som det minst trovärdiga. Om Era river – vad gör jag då? Eftersom jag misstänker att det enda som hindrar oss från att nolla är att en bom faller, har jag funderat ganska mycket på detta. Om det vore träning hade jag lagt honom ner. Och detta är vad jag kommer att göra i framtiden om Era tar för vana att riva. Men – under de första tävlingarna kommer jag att acceptera en eller två rivningar om de inte är i direkt anknytning till varandra. Detta eftersom situationen är helt ny för honom. Tills Era vänjer sig vid miljön (5 tävlingar?) kommer jag att släppa igenom rivningar. Sedan tar jag av silkesvantarna! 😈

Äntligen agilitymyndig!!!

ERA 18 MÅNADER IDAG!!!

Så var dagen äntligen här! Dagen då Era blir agilitymyndig!!! Visserligen är han inte det förens imorgon men det är 18 månadersdagen som man generellt säger är den stora dagen när det kommer till agilitysammanhang. För från och med imorgon får jag tävla honom!!! 😀 😀 😀 I agilityvärlden är det lördagar och söndagar som är händelsernas dagar och om det hade funnits en tävling lite närmre på lördagen hade vi debuterat då. Tyvärr blir jag tvungen att åka riktigt långt för att kunna tävla på lördag så därför blir debuten på söndag istället. Riktigt synd tycker jag! 😉

Den stora frågan när ens agilityhund blir 18 månader är – är hunden redo? Är Era redo??? Min fokus har hela tiden varit på att få honom startklar i hoppklassen till 18 månadersdagen och vänta med agilityklassen. Detta för att 3 av agilityns 4 viktigaste hinder finns i den klassen och de tar mycket tid att träna in. (Särskilt när man som jag inte ens börjat . . . ) Trots vad man kan tro så har jag inte bråttom att få honom klar då vi har många år på oss. Däremot är jag ju numera av den åsikten att jag inte tänker starta någon hund som inte skulle kunna gå in och nolla till 99 % säkerhet. Och om man har den höga säkerheten borde det inte vara orimligt att man klättrar fort i klasserna. Jag känner att Era och jag är på den höga säkerheten idag. Nyss. Igår. Jag har medveten tränat honom för att få den höga säkerheten ända sedan han varit valp. I den takt som hans kropp och huvud har hängt med. Varje litet träningspass har varit utstakad mot att få honom startklar till imorgon. Vi har fortfarande mycket att lära. Om det råder det ingen tvekan! Bara så att ni inte tror att jag tror något annat. 😛 Men man kan bara klättra i klasserna på ett sätt – att börja i klass 1.  Med andra ord är svaret på frågan – ja, Era är redo!!! :mrgreen: