Agility någon???

Det är helt sjukt! Jag, som verkligen älskar agility, kan inte få motivationen till att åka och träna den grymma sporten som även hundarna älskar. I helgen ska vi tävla på Kanonsabotören och det är tänkt att Era officiellt ska debutera i agilityklassen. Han är inte redo . . . 😳 Han kan balanshindrena tillräckligt säkert för att inte slänga sig av (om jag inte gör något konstigt byte i full fart vill säga) så därför känner jag att vi ändå ska starta. Men han kan inte kriteriet för kontaktfälten till 100 %. Och då borde man inte starta enligt mig själv. Om man inte kan gå in och känna att man till 99 % säkerhet har en chans att vinna då ska man inte starta. Så tänker ju jag numera. Men jag har beslutat att ta de två loppen som träning och uppvärmning till hoppklassen där vi verkligen har en chans att vinna. För det är så in i bövelen tråkigt att bara få springa ett lopp om dagen med den bästa hunden i vår flock!!! Jag önskar dock bara att jag kan motivera mig själv till att träna agility just nu . . .

för all tid och energi lägger jag ju i fårhagen! 😀 Det är så himla roligt!!! Trots att jag numera har en hund som uppfattat det roliga med att stoppa en fårflock och gör det ibland när han inte ska det! Och som inte kan ligg trots att han faktiskt vet vad ligg betyder i andra situationer. Och som dessutom kan det även i fårhagen när han ser fåren tillräckligt bra när han lägger sig, om det inte är för nära fåren så att han hinner att kontrollera dem i sidledes om de skulle få för sig att sticka någonstans och när han har dem precis där han vill ha dem. 🙄 Tyvärr är jag rädd för att hela sommaren kommer att se ut så här. Jag vill bemästra vallningen! Jag vill att Era ska vara redo för ett VP i höst! Jag vill hinna prova att tävla IK1 innan året är slut! Jag vill valla!!! Agility kan vi ju redan ganska bra. Dock vore det ju bra om man mer än underhöll den sporten så att hunden inte blir som en ångvält och drar på allt när man sedan väl kör . . . :mrgreen:

Foto: Johanna Jarebäck

Hur kan jag inte vilja vara i fårhagen när hunden ser ut att gilla det lika mycket som agilityn??? Och som börjar att bli så fin i hagen? Jag behöver någon som påminner mig om att agilityn är minst lika viktig att träna nu i sommar. Som tur är dock de 11 veckorna som Therese skulle vara borta snart slut. Behöver min taggkompis!!!

Annonser

Mattes utmaning.

Nu har det nog hänt! Era har ju varit tänd på fåren (dvs att instinkten att valla får visat sig) ganska länge. Men, det har hela tiden känts som att han borde tända till lite mer. Efter de här två veckorna i fårhagen med att balansera, flankera och att få stoppa fåren, har nog den där sista tändningen skett. Hur kan jag veta det kan man undra? Jo, han har tagit fler egna initiativ än någonsin tidigare!!! 🙄 Inget matte har uppskattat alla gånger! 👿 Så från att ha gått bra att valla utan lina måste jag nu sätta på den så att han inte kan belöna sig själv med att slå dövöra till. Jag får helt enkelt passa på att träna balansering, drivning och hämt ute på stora fältet när Maria är med så att hon kan stoppa honom med linan när han gör fel. Är man på andra sidan flocken är det ganska svårt at få stopp på en hund som tror sig veta bäst utan att använda STORA bokstäver. Vilket jag vet att vår tränare inte behöver göra så då ska inte jag behöva det heller! 😛

I förra filmen flankerade Era. Jag vet egentligen inte om det är någon skillnad på att flankera och balansera. Vid båda strävar hunden efter att komma i balans med fåren och/eller föraren. Jag vill gärna särskilja dem båda då flankeringar används för att svänga fåren (balans mot fåren) medans vid balansering så balanserar hunden mot föraren (vid tex drivningen). Men jag är nybörjare så det kanske är rätt att anse att en flankering även är att balansera. Vilket det är men ändå inte . . .

Vi har balanserat ett par gånger efter filmen. Jag har till och med gjort minihämt! Dvs. haft Era bredvid mig, skickat honom vänster eller höger mot fåren som stått på andra sidan fållan. Sedan har jag gått och ställt mig i något av de bortesta hörnen och låtit Era ta fåren till mig. Han har då fått ta egna beslut när han väl kommit till andra sidan. Det som varit intressant att se är att då fåren väljer att väja bort från mig om jag står långt borta från början, trots att Era inte svängt dem, siktar han in sig på de första fåren, går upp jämsides med de fåren som börjat hamna på efterkälke, för att lägga tryck på de i täten. På så vis lyckas han få hela gruppen till mig då de får som han redan passerat nu kommit ikapp. Vet inte om det är rätt men det känns som så! 😉 Vi har ju inte haft ytan tidigare att låta Era balansera på andra sidan fåren mot mig någon längre sträcka. Nu har jag lite mer utrymme att göra det på. Vet dock inte om det är positivt att han så fort anpassat sig från att bara vilja fösa till att numera balansera. Han söker andra sidan även när jag inte tänkt att han ska göra det!!! Och jag vet inte om jag bör uppmuntra honom att balansera fåren själv när han driver. Det har visat sig att det gör han så gärna på eget bevåg numera! 😐

Under dessa två veckors träningspass har jag fått så många frågor att jag måste boka in mig på ett tvåtimmarspass hos Karin snart, bara för att hinna ställa frågorna och dessutom hinna träna! 😯 Innan vi bokar in något vill jag hinna jobba mer med höger, farten och att stanna. Det där med farten är ju också ett frågetecken för när vi jobbar utanför fållan och han börjar närma sig fårens dragpunkt och jag är överallt, utom framför fåren, går han så lugnt och fokuserat att jag tex inte lyckas få upp honom längre. Antar att han känner att våra flyktbenägna får (som faktiskt blivit mindre flyktbenägna) inte klara av att han går många steg närmre utan att fly men han måste ju lära sig att lita på mina kommandon! Det är ju inte så att jag tänkt att de ska rusa iväg utan jag vill bara att de ska flytta på sig ett par steg! Och jag är lika medveten som han om att de kan överreagera! Även om han inte tror det!!! 😀

För tillfället känns inte ett VP i oktober som ett för svårt mål. Snarare känns det som om vi har gott om tid på oss att överträna. Den största utmaningen jag har är inte att få honom att valla. Nej, det är att få honom att lyssna på kommando och låta mig ta besluten. För valla – ja, det kan han ju!!! :mrgreen:

 

Sagan om vallhunden Era. Del 1

Tidigt en morgon i juni tog matten Josefin och border collien Era sin klicker och tågade ut från deras lägenhet mot den väntande bilen som skulle ta dem till Rogestad, ca 1,5 mil öster om bostadsområdet Skäggetorp. I bilen fanns även matten Maria och den höglöpande border collien Anni. Sällskapet kom fram utan bekymmer till deras mål – en vildvuxen hage på ca 2 hektar. Matte Josefin och Maria lämnade hundarna vid ingången till hagen med deras linor på, för att i enskildhet fokusera på att skapa en stor fålla av de metallgrindar som fanns intill det skjul som används som vindskydd för de får som går i hagen. När ingenjörskonsten var färdig tillkallades hundarna, för nu – nu skulle man hämta de 31 fåren som fanns i hagen. Så här långt in i berättelsen skulle man kanske tro att alla var säkra på sin uppgift. Hundarna på att hämta djur och förarna på att dirigera trafiken. Verkligheten visar sig vara något helt annat . . .

I generationer har man valt att avla på de border collie-hundar som har vallinstinkter för att få fram bra arbetskamrater. Och även om en border collie har anlaget är det inte säkert att den har alla delar av vallningen lika tydligt klart för sig som människorna som ber dem att valla. Dessutom underlättar sammarbetet ute på markerna bland djuren om hund och förare är överens om vad som bör göras. Av den anledningen krävs en fålla, ett par djur och mycket tålamod. Tre saker som matte Josefin och Maria försöker att uppbringa.

Efter en lång tur fram och tillbaka i den kuperade terrängen med svettet rinnande längs ryggen, lyckades man med bedriften att få in hela gruppen i den uppbyggda fållan. Att valla 31 får på en begränsad yta kan inte anses ge bra träningsförutsättningar så därför bestämdes det för att dela upp gruppen. Dessvärre blev det lite svårare än beräknat då får följer med strömmen och blir ganska envisa när de väl bestämt sig för att ta sig ut genom öppningen som uppenbarade sig framför dem. Ytterst en liten grupp hamnade utanför när matte Josefin och Maria kämpade med att få behålla fåren innanför fållan. Under tiden visade fårhunden Era att han verkligen är en vallhund och jobbade självständigt med att hålla den lilla gruppen som kommit ut kvar i närheten av fållan. Trots att matte Josefin ansåg det onödigt! Så gjorde även de flyktbenägna fåren . . .

Matten Josefin och border collien Era är fortfarande kvar i grundträningen för att senare kunna jobba effektivt i fårhagen. Ord som flankeringar och balans är tydligen nyckeln till ett väl utfört arbete. För att inte tala om det meningsfulla ordet ligg! Man kan dessutom ägna sig lite tid åt att fundera över om hundar, precis som människor, kan vara vänster- eller högerhänta? Under träningspasset i fållan uppdagades det ganska tidigt att Era ansåg det lättare att gå åt vänster än höger. En bra vallhund måste klara av att gå åt båda hållen! Det första steget mot att inte bara låta Eras instinkter få löpa fritt spelrum i fårhagen, utan att dessutom få honom att utöva dem på kommando och därmed bli en bra vallhund, har precis tagit sin början.

 

Fortsättning följer i ”Sagan om vallhunden Era”. . .

Supertaggad! Supermålmedveten! Super helt enkelt!

Egentligen hade jag tänkt berätta en liten saga om vallhunden Era. Men efter att hela helgen tittat på agility-SM kan jag inte låta bli att skriva om sporten som verkligen är höjdpunkten i vårt liv. Banorna har sett så roliga ut (förutom largefinalen) och jag vill verkligen prova att springa dem alla. Överlag tyckte jag att banorna var flytiga och innehöll mycket spring. Älskar banor som både är tekniska och som tvingar dig att röra på benen! 😀 Allra mest hade jag självklart velat vara där! Och konkurrerat på banorna med Era! Därför är jag just nu supertaggad och supermålmedveten på ta mig dit!!! 🙄 Det tråkiga är att det är många veckor kvar tills vi ska tävla igen . . .

Utmaningar är till för att övervinnas?

I tisdags stod Era och jag inför utmaning nr 1 – vi skulle hjälpa till att dela på tackorna och lammen. Med tanke på hur lite träning vi faktiskt ägnat oss åt hade jag inte planerat att Era skulle få göra så mycket. Förutom att kanske få in fåren i fållan och att hålla dem. När vi kom upp till hagen stod en fålla uppställd mellan hagarna med ett stort antal tackor och lamm i. Ett par lamm hade redan blivit frånskilda från tackorna och stod på ena sidan fållan. På andra sidan fanns ett par tackor och lamm som inte velat följa med in i fållan. Vi kom överens om att det smidigaste var att försöka få ut lammen ur fållan och in i den hagen som de ska gå i. Så in med Era och mig i fållan där vi tyvärr inte kunde singla något (med tanke på att vi varken kan eller fick plats att göra det) men vi kunde sätta gruppen i rörelse så att de andra kunde fånga in ett lamm när de passerade utgången ur fållan. Sedan kunde jag och Era ställa oss framför de andra fåren och hålla dem borta medans vi knuffade ut lammet. Gick himla smidigt måste jag säga! När sedan gruppen i fållan hade mist alla sina lamm byggde vi ytterligare en fålla, fast mycket mindre, bredvid den vi hade och släppte över tackorna i den. Sedan skulle Era få jobba på riktigt!!! 😉

Vår uppgift vara att få in de andra tackorna och lammen i fållan. De stod en bra bit bort ifrån grindöppningen och fållan som vi byggt så jag klappade mig på benet (som jag alltid gör när vi ska till att svänga) och gick ett par steg åt vänster håll medans jag sa vänster. Era kan inte vänster och höger ännu men han vet att han ska söka sig åt sidan åt det hållet som jag går. Vet inte om det beror på terrängen i hagen eller för att vi har så känsliga får, för ut söker han sig ganska mycket. För att det ska bli en regelrätt utgång skulle han behöva söka sig till till kl. 12 på fåren (jag är kl. 6) men där är vi inte ännu. Han lägger sig i fårens drag istället. Vilket inte är helt fel det heller. Sedan är det bara till att driva fåren mot fållan. Nu hade vi verkligen tur för den största klungan lamm hamnade utanför öppningen till lammhagen, ett lamm i fållan och de båda tackorna med sista lammet utanför i stora hagen. Ut med lammen till deras hage och sedan in med de två tackorna och kvarvarande lamm till den ”stora” fållan. Skilja på lammet och tackorna och sedan bara knuffa in den i den lilla fållen som numera var tömd på den stora gruppen tackor. Vi hann knappt jobba något alls ju! 😦 Men kul var det! 😀 Utmaning nr 1 – avklarad!

I onsdagsmorse åkte vi tillbaka till fåren för att se om lammen höll sig på sin sidan. Jag hade planerat att prova hur lammen skulle uppföra sig om jag tog in dem i en ny uppbyggd fålla. Det gick inte som planerat . . . (Gör det någonsin det? :roll:) Direkt när vi kom in i hagen och lammen fick syn på oss satte de fart mot andra sidan på hagen. Vi följde efter och trots att vi inte var närmre än 50-60 m tog några sats och försökte ta sig igenom stängslet till sidan där tackorna höll till. Fyra lyckades samtidigt som jag såg en räv springa ut ur hagen åt andra hållet i ögonvrån. Med andra ord ställdes vi inför utmaning nr 2 – få tillbaka lammen till rätt hage!

Det är tur att jag har en lätt hund (18,6 kg) så att jag kunde lyfta honom över stängslet och försöka att ringa in lammen för att sedan ta dem till stället där jag kunde sätta upp en fålla så att jag kunde föra över dem till rätt sida igen. Gick faktiskt rätt så bra tack vare att de andra lammen sprang på andra sidan stängslet och agerade bromskloss. Byggde upp en fålla medans Era höll lammen en bit bort och fick faktiskt in dem utan större bekymmer. Lammen var dock inte förtjusta i att bli instängda i en fålla och försökte kasta sig genom fårgrindarna. Oturligt nog tänkte inte jag på att sätta fårgrindarna så att jag kunde sätta fast alla i varandra! 😳 Vilket gjorde att när de lugnat ner sig och jag tänkte prova att låta Era få balansera lite utanför fållan (helst med mycket avstånd till lammen) lyckades de riva ner hela fållan då Era är rätt så dålig på att gå ut åt höger. Jag lät dem dra iväg för att sedan försöka igen. Vi lyckades med att få dem tillbaka men sedan blev en sväng lite för snäv och de drog iväg ganska fort. Era fick ett försök att stoppa dem vilket han kanske hade gjort om de var hundvana. Runt dem kom han men då virade de iväg åt ett annat håll. Han följde efter men jag tyckte att de fick löpa då jag inte ville ta ut varken hund eller lamm och tacksam som jag är över att ha världens snällaste Era, kom han direkt när jag visslade. När vi hittade dem nästa gång var de ihop med de stora fåren och då kände jag att vi inte skulle hinna färdigt med uppgiften innan jag behövde åka. Så nej – utmaning nr 2 klarade vi inte! Idag vilar vi för att försöka imorgon igen. Och denna gång tänker jag ha en bättre plan. En bättre fålla. Och bättre med tid på mig att lösa uppgiften. För utmaningar är till för att övervinnas, eller hur?

Att inse sina brister . . .

I torsdags och fredags var ju jag och hundarna på Finnbogård för att gå kurs för Veronica Bache. Detta var första gången jag gick kurs för Veronica. Men långt ifrån den sista!!! Så himla härlig människa Veronica är!!! Talar för alla på kursen när jag säger att jäklar, vad kul vi hade!!! :mrgreen: Någon mer som hade skoj förutom matte – ja, det var Era.

Se så lycklig man kan vara!
Det gäller att ha tungan rätt i mun!

Att Era taggar på agility kan ingen ha undgått. När vi tränar hemma brukar det inte vara några problem att belöna med leksak. Ibland kan han dock vara lite svår och jag får insistera på att han ska kampa med mig. Efter denna kurs tror jag att jag kommit på hur det hänger ihop! När vi gör korta övningar på ett par hinder är det nämligen inga problem att belöna och Era tar hjärtligt leksaken. När vi jobbar på längre kombinationer och hela banor är han inte intresserad av att ta leksaken. (Likadan är Anni). Anledningen till detta kommer nog av att Era taggar så på agility. Han verkligen älskar att köra agility!!! Varje liten sak han gör på agilityplanen är självbelönande. När vi kör en bana är han så hög på endorfiner när han går i mål att leksaken har tappat sitt värde. Även om det är just den leksaken som har hjälpt att bygga värdet på allt han gör på banan. Den bästa belöningen har blivit att få fortsätta springa agility! När vi kör korta övningar och jag märker att han inte vill ha leksaken har jag bara väntat ut honom tills han lugnat sig lite och då kan han leka. Frågan är om jag verkligen behöver göra det??? Är det så fel att bara belöna verbalt och fysiskt med en klapp? Eller bör jag kräva av honom att ta leksaken? Blir det fel om jag belönar med godis när det i sig egentligen inte har något värde för honom? Eller ska jag ge honom leksaken att välja själv hur han vill hantera den?

Något som jag definitivt fått inse dessa dagar är mina egna brister i handlingen. Jag kände mig mindre bra än jag är under båda dagarna. 😳 Era kan det mesta och gör rätt så länge jag gör rätt. Det är ytterst sällan som han är nonchalant när det kommer till handlingen. Ibland är han det dock när det kommer till rivningarna men en hel del gånger är det ju faktiskt mitt fel. Jag fick tips på hur jag kan jobba vidare på att få honom att fokusera på sin uppgift (att lyfta fötterna) som jag tror kan hjälpa. Han hade inte många rivningar under kursen utan de kom när vi gjorde sista övningen som var en springbana. Där slarvade han en hel del! Men ytterligare brister i min handling visade sig då – jag springer fortare än jag tror!!! 😯 Ända sedan jag började träna Era har jag vetat att jag måste få bättre fotarbete för att ta mig runt en bana med honom. Och jag har lyckats med det! Problemet är att jag inte vet vilken växel jag har i! Och på det viset orsakar jag att Era tar större svängar, skjuts förbi vissa hinder och gasar lite för mycket. Det här med hand in, hand ut, har betydelse! Självklart finns det saker som Era kan bli bättre på (som bakombyten och balanshindrena) men annars är det matte som behöver träna. Jag hade en hel del brister . . .

"Sväng!!!" Matte visar och är redo att sticka!

I lördags var det tänkt att vi skulle tävla i Frövi. Vilket vi gjorde. Eller i alla fall jag och Azlan. Med för lite sömn i kroppen och en lång vecka i bagaget orkade jag bara så pass mycket innan hjärnan sa STOPP! Eftersom Azlan dessutom inte alls var på samma nivå som mig tog all energi slut innan Era och jag hann starta. Därför fick Emma ställa upp som mattes stand-in! De hade kört ihop sig på tävlingen i måndags i Askersund så lite hum om varandra hade de. Tyvärr gick det inte hela vägen men riktigt roligt var det att se att min hund kan tillräckligt mycket för att gå in och köra bra med en annan förare. Tack Emma!!! 😀 Han är verkligen så färdig som han bör vara för att tävla klass 1 och mycket mer. Nu gäller det bara att vi får lite flyt också så kommer de där efterlängtade nollorna! Synd bara att vi inte har så många agilitytävlingar inplanerade under sommaren. 😦

Leka bör man annars dör man!

Vi var hemma en kortis från tisdag till onsdag förra veckan. Då visade Era bevis på att han faktiskt kunde tänka sig gilla Myra. De lekte nämligen ordentligt när vi var inomhus! Annars är det ju Azlan som varit snällast mot valpen. Som vanligt kan man väl tillägga. Han tolererar i stort sätt allt som valpar/andra hundar gör. Han kan se lidande ut men det är sällan han anstränger sig för att tala om hur missnöjd han egentligen är. Era talade om att även han kan tänka sig en valp i denna familj!

Myra har ju varit lite som natt och dag under dessa dagar. När det varit varmt har hon mest letat skugga och lagt sig för att sova där. Eftersom de flesta dagarna har varit sjukt varma har jag haft hand om världens lugnaste valp! Flera som har tyckt att vi borde kolla upp henne hos veterinären! 😉 Men som jag märkte vid två tillfällen, när det var svalare, existerar det en 8-veckors valp där under hullet någonstans. Och enligt rapporter ifrån matte Maria (som nu varit hemma ett par dagar i ett svalare Sverige) är det ett monster som bor hemma hos dem! 😀 Något som hon lärt sig själv under dessa dagar är detta . . .