Det började med en tradgedi

FREDAG 15 juli
Min tvåveckorssemester började efter mitt korta arbetspass 7-11.30 och planen var att komma fort iväg till Malin och Chrille i Nybro. Nu går ju inte allt som det borde . . . En del tidsfel blev det på grund av att jag inte var tillräckligt färdigpackad. Det var mycket som skulle göras med datorn innan jag försvann. Medlemsbevis som skulle skrivas ut och räkningar som skulle läggas in. Ja, precis allt jag kunde komma på! 😛 När jag tillslut körde in bilen på gården för att fylla den med all packning hade min stressnivå gått upp lite. Och mer blev det när Azlan klagade på att vi inte åkte precis NU. Hundarna blev instängda i mitt rum med hjälp av den barngrind som jag har i dörren. Såg att min ena katt kom inspringandes ifrån vardagsrummet men eftersom sådant hör till vardagen noterade jag det knappt. Däremot när jag kom upp för nästa omgång packning tittade jag in i rummet (då jag försökte att lugna Azlan som stod som fastklistrad vid grinden och med hög stämma förklarade hur orättvis världen är) och såg katten liggandes på sidan på golvet. Eftersom den ställningen är väldigt onaturlig för denna katt närmade jag mig honom och ser då att han verkade ha svårt med att andas. Innan jag hann reagera (på rätt sätt) hade han slutat andas. Där stod jag i mitt rum, med en superförväntansfull Azlan, med tre timmar försenade planer och såg hur alla livstecknen snabbt försvann från en av mina katter. Jag tog ut hundarna och den sista packningen ur rummet och stängde dörren. För i just den stunden, just denna dagen, klarade jag inte av att möta det som fanns bakom dörren. Efter allt elände som har hänt mig den senaste tiden (och som jag inte skrivit om i bloggen) var det bara naturligt för mig att kliva ut genom dörren, in i bilen och lämna allt bakom mig. För en gång skull var det min bror som fick ta hand om mina bekymmer . . .

LÖRDAG 16 juli
Malin och jag började dagen med att åka till Oskarshamn för att tävla lydnad. Kan säga att vi lika väl kunde ha stannat hemma i sängen! Azlan reste sig självklart ifrån platsen och sedan var han verkligen ojämn. Inga 10:or denna gång (förutom tandvisningen). Han satt superfast när tanken var att han skulle följa med mig. Han satt superlöst när tanken var att han skulle stanna. Helheten fick han en 8 på så helt hemskt kan det inte ha varit. Bara det att jag vet att min hund inte gjorde sitt bästa. Jag såg fram emot att Era skulle rädda min dag när jag följde med Malin på hennes vallningskurs hos Susanne Svensson och Hasse Rosenlund. Det var nära att han inte gjorde det! 😯

Vi började med att gå i fållan sist av hundarna. Eftersom vi inte varit i en fårhage på nästan två veckor hade jag en mycket taggad hund. Era förvånade mig mycket med sin attityd inne i fållan. Det var mer lek än jobb vilket Hasse och Susanne poängterade. Förklara att han inte brukar bete sig så och att han alltid går bättre utanför fållan men ni vet hur det är när man hör sådana bortförklaringar ifrån kursdeltagare. 🙄 Susanne erkände att hon inte trodde på mig eller Era efter att hon sett honom i fållan. Vilket jag kan förstå! Vi bestämde oss för att ta ut honom ur fållan och jag var nervös för att han inte skulle göra så som han alltid gör – nämligen vallar! Men jag hade inte behövt vara orolig!!! 😀 Direkt när vi kom ut på ängen vallade han på som vanligt och förvånade minst en person! 😉 Tänk att det går att lita på att den hunden räddar mattes dag!!! :mrgreen:

SÖNDAG 17 juli
Tanken var att vi skulle åka till Ulricehamn och tävla agility. Men då jag missat anmälningsdagen med ett par timmar och Hasse och Susanne kunde komma och lämna fåren som Malin ska låna, stannade vi hemma i Skansen. Förmiddagen bestod av bakning av dumle- och morotskakor som vi lovat våra kommande gäster. Måste säga att det verkligen var värt att skippa agilityn för att få tillgång till en skock får under semestern! Nu hade vi möjligheten att träna på får som inte är lika springiga som våra och som dessutom inte är rädda för mig. Här skulle tränas!!!

 

 

TISDAG 19 juli
Efter ett antal pass i fårhagen under måndagen och tisdagen såg vi till att göra något för våra pinschrar. Nämligen att anordna en pinscherträff! Vi bjöd in Hickson Taurus, Java och Ghea med bihang. Det resulterade i 10 hundar trots att bara Gheas bihang dök upp, nämligen husse Johan. Men vi hade besök av Java med husse Oskar, Taurus med matte Annika och ”lillebror” Totti. Sedan var ju vi i Skansen ganska många. Våldsgästande Azlan och Era med matte. Finbesök av Aishas mamma Ona och Eisa. Inneboende Aisha, Izzie och Tilly med alphaparet Malin och Chrille. Ni förstår att det var upplagt för en kväll med grillning, lagkross med kubb, pajätande och 90-tals TP med en hel del interaktioner. Skulle vilja påstå att semestern kanske började med en tradgedi men dagarna blev bättre!

 

Imorgon – Foton från pinscherträffen

Kommande – Analys från Lisa Frick-kursen

Annonser

Långt borta.

Under de senaste dagarna har 4hjulingen pågått i Skutskär. En stor agilitytävling som jag gärna hade velat delta i. Tyvärr har vi semesterperioder på vårt jobb, vilket innebär att jag bara får ansöka om semester under de veckor som ingår i min semesterperiod. I år har jag sen. Dvs. med start v. 29. Med andra ord har jag fått följa tävlingen genom SBKTävling och Facebook. Och jäklar vad man blir sugen genom att inte kunna delta!!! Jag är fortfarande taggad efter Eras vinst och vill bara springa mer agility! Kanske inte riktigt träna men i alla fall tävla. 🙄 Det tråkiga är att vår nästa tävling är riktigt, riktigt långt bort. Vi tävlar inte förens om en månad!!! 😯

Men kanske är det bra. Eller inte. Fördelen är att jag efter dagens träningspass, där vi provade den svåra klass 2-banan ifrån Kanonsabotören, känner att vi behöver mer träning. Vi gjorde nämligen 3 snabba disk innan vi tog oss runt banan två varv (dock med två rivningar i vardera varv). Azlan gjorde rätt (utom slarv i slalom) alla sina varv. Ibland är det nog en fördel att ha en sölig hund. Däremot lyckades jag, med lite ändringar i handlingen i starten och i slutet, få till två varv som kom under referenstiden!!! Fick honom att springa 3 sekunder snabbare men det hade ändå varit söligast av alla de som faktiskt klarade referenstiden vid första försöket . . . 😉

Nackdelen med att det är så långt bort till nästa tävling är att vi kommer lägga en hel del krut på vallningen. Ska dock försöka att ta mig tid till att träna agility minst två gånger i veckan. Vi har en hel del hoppteknik att träna och funderingar att klura ut på hur jag ska handla Era runt en svängigare bana utan att riva. Jag har den rätta tekniken inom räckhåll men jag måste få in den i ryggmärgen först. Hoppas att det är lösningen i alla fall. Det där med överhettad hund och rivningar hänger mer ihop än hans hoppteknik. För en överhettad hund störs mer av matte än en lugn och sansad hund. För att vi verkligen ska lyckas i agilityn måste jag komma på hur jag ska hjälpa Era att hitta sin bubbla inne på plan. Den där bubblan där han känner sig säker på sin uppgift, fokuserad och målmedveten. Inte köra agility med attityden ”jäklar vad skoj det är – nu kör vi”!!! Just nu känns dock bubblan långt bort. Vilken tur att man i klass 1 kan ha Eras attityd!!! För i klass 1 är det ju mest ”nu kör vi”-banor med raka linjer. Fullt ös medvetslös!!! Klockade Era på söndagens hoppklass 1-bana (stannade klockan när huvudet nuddar ingången i slalom, sätter på den när han återigen nuddar ingången men gör rätt) och jag är mycket nöjd med hans tid. Men det var ju det där med tiderna. Hastigheten har han ju redan – nu gäller det bara att han börjar använda hjärnan med! 😛

Ner som en pannkaka, upp som en sol?

LÖRDAG
I veckan var jag verkligen inte taggad på agility. Och absolut inte på att tävla. När jag gick första banvandringen i agilityklass 2 för Azlan kändes mina ben ganska tunga. Min attityd hade sjunkit riktigt långt ner. Men alla nedgångar har en uppgång, eller hur? Och även om vi diskade oss på det hinder som jag trott, men ändå valde fel handlingssätt för att lösa, så sprang pinschern. Lite svajigt efter min vurpa vid andra hindret men vi löste det! Och då kändes det som om solen var på väg upp! När vi sedan går in och nollar det hopploppet där många inte kom runt var solen redan uppe!!! Dock blev det tidsfel. Men jag är fortfarande helnöjd med Azlans insats. Banan var inte snäll för de som hade hundar med mindre tryck. Hade varit fantastiskt roligt om jag fått springa den med Era istället. Jag är ganska självsäker när jag säger att jag vet att vi hade gjort en fantastisk tid på den banan. Den passade nämligen en gummigubbe!!! 😉

Eras debut i agilityklass skulle bli vår uppvärmning. Ett lopp att få chansen att explodera lite och inte ha så höga krav. Med tanke på att vi faktiskt inte är tillräckligt färdiga med balanshindrena var jag övertygad om att vi skulle få fel på något av dem. Jag hade planerat att ha en längre start än jag i filmen väljer att göra. Era tjuvstartar i filmen men det kändes inte så i verkligheten. Dock släppte jag honom tidigare än planerat så det där måste jag bli bättre på. Så jäkla jobbigt att han i tävlingssituationen är så mycket sämre på att ligga kvar i starten än han är på träning . . . 😦 Jag hade planerat ett framförbyte efter balansen men oj, vad jag blev förvånad när han faktiskt tog balansen så fin som han faktiskt kan göra men inte alltid gör. Och trots att man inte ser min tvekan kan jag lova att det hinner att hända en hel del i hjärnan under de där korta avgörande millisekunderna som man har tid på sig att fatta ett beslut. Och jag valde fel. Precis som jag valde fel vid nästa ställe där han avviker från linjen. Hallå – bakombyte in i en raktunnel? Hur ska jag hinna upp och trycka på linjen då??? Hunden gör fullkomligt rätt som svänger in mot mig när han kommer ut ifrån tunneln. Det bästa är nog att jag faktiskt förstår varför det blev som det blev!!! :mrgreen: Sjukt nöjd med hunden och grymt taggad inför sista loppet!

Måste kanske börja med att be om ursäkt för min attityd innan hopploppet. Jag sa att om jag inte lyckades ta oss runt denna bana så skulle jag strypa mig själv. För oss krävdes det inte mycket jobb från min sida i detta lopp utan jag behövde bara placera mig och skicka hunden. Se till att inte leka målvakt vid den enda svängen som lockade till det (Jenny Damm satt ordentligt på min axel) och låta Era göra jobbet. Och jag lyckades med att göra det som jag krävde av mig själv! Med alla pinnar kvar i sina hinderstöd! Har bara hört speaker säga ”och där gick de upp i ledningen” en gång tidigare. Det med Azlan i kanske fem min innan Emma och Harry tog över den. Och det var tur att jag inte visste att det fanns en som var väldigt nära att bräcka vår tid. Även om nollan var den viktigaste att få skadar det ju inte att få vinna också! Bästaste Era!!! Solen hade nått högsta punkt!!! 😀 😀 😀

SÖNDAG
Mer taggad än jag varit på ett bra tag kunde jag se fram emot att köra Azlan i hans två lopp. Nu blev det fel i första loppet då han drog på balansen precis innan slalomet. Jag hann stoppa men för pinschern tar det ett tag att återhämta sig från en sådan miss och slalom är inte vad han klarar av att fokusera sig på när han precis tappat den! Ingången blev rätt vid andra försöket och då det blev fel senare valde jag att bara köra på. Med hunden som kommer att fortsätta att få tidsfel i snäva klass 2-tider (inte flytiga kl  2-banor) vill jag inte bromsa honom. Blir det fel med Azlan vid första försöket så blir det fel. Jag hoppas att jag kan hålla mig till att bara gasa på efter det. 5 fel eller disk spelar ingen roll så det är bara till att fortsätta få Azlan att tycka att agility är det roligaste som finns! Är så nöjd med båda loppen på söndagen trots att jag gjorde så att vi diskade oss när slalomet blev fel. Vi hade tagit oss runt men som sagt, 5-fel eller disk har ingen betydelse så länge vi kan behålla flytet ute på banan!

Era gjorde också riktigt bra ifrån sig på söndagen trots uteblivet resultat. I agilityklassen tog han ett litet väl stort språng ner från a-hindret men det var ju det här med att inte vara färdig. 🙄 Balansen gick det riktigt söligt över då han precis som en del andra reagerade på dagens balans. Superfin väg därefter tills jag antagligen vinklar min kropp lite fel på en raksträcka. Räddar det men springer lite för långt vid sista svängen och krockar med Era när han kommer ut ur tunneln. 10 fel men oj, vilken fin tid han fick trots missödena. Det är till och med så att jag blir taggad på att träna balanshindrena! Han gör ju så mycket fint att jag blir så himla lycklig!!! 😀

Hopploppet borde vi ha tagit oss runt för felet blev i hans säkraste och roligaste hinder – slalom. Men då vinnaren sprang på 22.23 kan ni förstå att banan var en riktigt snabb banan. Det hade varit intressant att se vad Eras tid hade varit (vilket jag kommer att klocka när jag får se filmen) men då jag aldrig ser slalom som ett hinder tänkte inte jag på att jag kan behöva bromsa hans hastighet när han sprungit en nästan rak linje på nio hinder fram till slalomet. Han jobbade jättefint men han klarade inte av det i den hastigheten. Jag tror i alla fall att det var det som var problemet. Eller om det var en brytpunkt där för han gjorde om samma misstag igen. Det kändes dock som att han var alldeles för överhettad i hjärnan så jag la honom ner och tog om det från hindret innan med en jaakko som jag tänkt när jag gick banvandringen. Klockrent med en liten inbromsning som en jaakko faktiskt innebär! Sedan var det bara till att springa allt man hade för en rak linje på 7 hinder till väntade! Det gör mig inget att han missade slalomet även om det hade varit trevligare utan den missen. För jag tror faktiskt att hans tid skulle ha varit riktigt, riktigt bra. Men eftersom det var hans bästa hinder som han missade vet jag att det finns en vettig anledning till det. Och störst sannolikhet var att jag hade behövt hjälpa min unghund att bromsa lite innan slalomet . . . 😳 Även om han är grym på att ta slalom i hög hastighet är det lätt för honom att missbedömma sin egen kroppskontroll i dagsläget. Nästa gång är han en erfarenhet klokare! 😀 Och matte med!!! 😛