Att vara beroende.

Allt blir svart när dagen börjar närma sig eftermiddag. För ända sedan jag kom tillbaka från vår tvåveckorssemester har vardagens känns så alldaglig. Att gå till jobbet är en plåga och från första stund längtar jag till dagen är slut och nästa dag börjar. Känner mig verkligen som en missbrukare. Jag missbrukar agility mest men har även ett beroende av vallning och när jag inte kan få tag i dessa ”substanser” så kan jag snabbt få en kick av lite lydnad eller freestyle. Då jag för det mesta jobbar kväll kan jag oftast fylla på min dos innan jag ska till jobbet. Man skulle kunna tro att jag borde klara mig på den kicken under resten av dagen men någonstans på väg till jobbet avklingar det fort. Och jag skulle allra helst vilja vända hemåt för att få ytterligare en dos. Att sitta i en kassa i en livsmedelsbutik med alla trevliga och mindre trevliga kunder och känna sig ganska osynlig är en brutal väckning när man kommer från en plats där man blivit sedd, hörd och berörd. En plats där man känner gemenskap och att man är en del av något stort. Något som jag för allt i världen inte skulle vilja vara utan. Och då kraschar sanningen in – om jag inte hade röd skjorta på mig skulle jag inte kunna vara hög så ofta som jag är . . . 😉

I helgen blev jag ordentligt hög kan man kanske säga. 4 lopp i Lindesberg på lördagen som var av blandad kompott. Föredrog att inte ta Eras uppflyttningspinne i hoppklassen där då jag inte hade fått köra 2 lopp i Tranås dagen efter. Utmanade därför ganska ordentligt i starten och släppte honom utan att titta på honom. Det var tydligen mer än han klarade av så han rev första hindret. Då struntade jag i att handla och bara sprang! En disk var att vänta! 🙄 Jag är rätt så nöjd över Azlans båda lopp även om jag ser att jag är alldeles för stillastående och stel när jag kör honom. Måste börja slappna av mer när jag springer! 👿 Men tydligen fungerar det att köra stelt när det är enkla banor. Vårt enda problem var att Azlan inte tog Jaako-svängen jag gjorde över ett hinder för att tajta till svängen mot balansen. Han tog en större sväng istället! 😀 Kan vara för att jag inte litar på honom och tar i med hela kroppen och armen. Pinsamt! 😳 Klantig matte som orsakar en 5-felare på balansens uppfart! 😉 Som tur var skötte jag mig lite bättre i hopploppet och den nollan räckte till och med till en pinne. Det är vi inte för bortskämda med sedan vi kom upp i klass 2! Varför måste klass 2 ha så få deltagare i???

 

 

Söndagen hängde vi på Hedvig och Monster till Tranås för att köra en dubbel-etta. Det börjades med agilityklass och på framhoppningsbanan fanns både gunga, balans och A-hindret. Fina kontaktfält på uppvärmningen men nej då, det fungerar inte att inne på tävlingsplanen ta balansens nedfart. 😕 Tur att vi var diskade redan innan i båda loppen! 😛 I hopploppen finns det ju inga kontaktfält att bekymra sig för så där är det bara till att springa! Första loppet hann jag inte göra det jag tänkt men löste det bra ändå. En enda liten miss gjorde att vi inte vann det loppet. En petad bom när Era kom i obalans efter en tunnel och inte klarade av att bromsa in för att hamna i balans innan han hoppade. Med 9 hundradelar blev vi slagna i tid (jag har bestämt mig att om vi petar bommar ska han i alla fall se till att vara snabbast in i mål :grin:) då jag blev lite sur/irriterad/uppgiven efter rivningen och var tvungen att gnälla av mig lite, vilket gjorde att Era sänkte hastigheten ordentligt eftersom han inte riktigt var säker på vad jag ville. Fy skäms matte! 👿 Tur att jag höll truten i sista loppet för där gick vi in och tog den viktigaste pinnen av allt – uppflyttningspinnen från nybisklassen!!! YES – om två veckor får jag springa en svängbana med Era!!! Och tydligen är det så att den domare som har ritat och dömt alla de banorna som Era tagit pinnar i även ska döma på vår nästa tävling. Jag hoppas att hon ansvarar för hopp 2:an!!! 😆 Dock måste jag seriöst se till att nolla fler agilitylopp och prova att göra det även för en annan domare! 😉

Annonser

Agilityhelg i Frövi

Helgen spenderade jag och hundarna i Frövi med ressällskapet Theresé, Nova och Nox. På lördagskvällen fick vi även tillskott av Malin och flickorna. 12 lopp över två dagar stod på schemat. Anledningen att vi är så beroende av agility måste vara den adrenalinkick som man får av att springa ett lopp. Där allt hänger på det yttersta. För det tar inte många hundradelar innan något som varit bra förvandlas till något mindre bra. Och just nu går det troll i min agility. Det är många hundradelar det!!! 😐

LÖRDAGEN

Tänker inte analysera varje lopp för sig för det är egentligen ganska ointressant utan jag kan konstatera att ett silvertejpat däck och slalomet var det stora problemet under dagen. Hundarna gjorde en del bra saker och en del mindre. Jag gjorde en del bra saker och en hel del mindre. Ett av de tre loppen jag tänker bjuda på är Azlans hopp 2 som grämer mig oehört mycket. Det var väldigt svajigt från min sida och det var väldigt svajigt från Azlans sida. Och väldigt, väldigt nära en nolla. Tyckte inte att jag lyckades lösa vissa sekvenser riktigt som jag velat handlingsmässigt. Därför är det nu uppskrivet på träningslistan!

Den viktigaste hunden är ju den som får den mesta analysen – Era! Vi började helgen med att sätta en efterlängtad nolla med ett lopp som jag handlingsmässigt inte är nöjd med. Jag springer på halvfart för att jag vill säkra rivningarna och sådant lämnar alltid lite dålig eftersmak. Men när jag gick i mål kunde jag inte vara gladare för jag hade varit orolig över sista passagen som jag inte kunde lösa tillfredsställande då jag inte kan lämna Era i slalomet sidleds ännu. Att få med sig en nolla kändes ändå toppen. Det är en alldeles för ovanlig förekomst för tillfället! 😉 Att det blev en vinst var inte direkt väntat men vi gick upp i ledningen som starnummer 85 med bara ett par till hundar att springa så lite hopp fanns det ju när vi gick i mål. Kul är det så det förslår!!!

Agilityklassen är jag lite sur över. Faktiskt. Hunden river tre hinder och jag gör inget? Förutom att muttra över honom i upploppet vilket han inte störs av det minsta? Men att jag trycker ifrån sidledes när han är på väg framåt, det är tydligen superstörigt!!! 😈 Superhyperkänsliga Era! Det är konstigt att sådan saker inte syns på filmen men jag kommer ihåg känslan av hur jag trycker ifrån lite just som han river två av hindrena. Det sista vet jag faktiskt inte vad det beror på. Att det var en platt tunnel innan? Tog i alla fall alla kontaktfält och det silvertejpade däcket som både Azlan och Anni med flera hade stora problem med. Det gäller att se det positiva, eller hur var det? 🙄 Lovar, jag ska dock inte tjata om tider som jag brukar! 😛

SÖNDAG

Ibland när man går en bana kan man känna att lösningarna man hittar inte är tillräckligt tillfredsställande. Att man inte riktigt hittar den väg som man känner sig bekväm med att handla. Och ibland så vet man vad man borde göra men man vågar inte riktigt köra så offensivt. För kan man egentligen lita på att hunden gör rätt då? Hoppklasserna hade nästan samma sekvens som jag inte gillade. För med Azlan och Anni visste jag att jag inte kunde köra på det sättet som jag ville och med Era vågade jag inte prova. Denna sekvens tror jag  är den jag är minst nöjd med under hela helgen. Alla hundarna gjorde den rätt men jag är inte nöjd ändå. Azlans såg lite annorlunda ut och blev så svajig. Era och Annis blev inte alls så bra som jag tänkt mig och jag ångrar att jag inte vågade prova sättet jag helst skulle velat lösa det på med Era. Jag blev för bekväm av mig. Glömde bort att köra tillräckligt offensivt. Anni lyckades ändå med dagens viktigaste uppgift – att ta sin uppflyttningspinne! Så glad över att hon valde rätt slalom att jobba färdigt i!!! 😆

Eras hopplopp var riktigt uselt jobbat av mig. Jag gör ett blindbyte där jag inte litar ett dugg på honom att göra rätt så jag sänker handen för att få in honom på rätt sida. Vilket leder till en rivning. 🙄 Sedan gör jag en värdelös ca-turn. Är riktigt glad över att Lisa inte får se just hur hemsk den var. Man tycker att jag borde ha lärt mig mer hur man gör rätt under de dagar vi gick för henne. Som att inte springa runt som en stel pinne . . . Något som är intressant är också att vi blev diskade. Är det någon som förstår varför? Han tar inte min handling på näst sista hindret men vid det tredje försöket hoppar han. Det är väl efter tre vägringar som man blir diskad??? Inte två?

Under hela helgen har vi tränat kontaktfält på A- och balanshindret som stod på uppvärmningen. Han missade inte ett enda kontaktfält! Men eftesom jag återigen fegkör Era hamnar jag efter i agilityklassen och vi har inte tränat på att bakombyta upp på balansen. Med matte så långt bakom kan man ju fuska lite och dra av balansen tidigare än man ska! 😕 Att han sedan missar slalomingången tar jag som otur. Och väljer att tänka på framtiden genom att ta om från hindret innan. Ingen hjälp från matte och en klockren slalomingång. Varför inte bara göra rätt första gången??? 😛

Just nu bara längtar jag till nästa tävling. Och nästa. För egentligen är det inga konkreta fel i vår agility. Även om Era är känslig när han hoppar går det att förhindra genom bättre planering och förberedning. Kontaktfälten börjar sitta på träning så det kommer att fungera mer och mer på tävling också. Slalom är trots vissa missar ibland fortfarande ett av de säkraste korten. Vårt största hinder är ju jag för tillfället. Ibland är jag lite för slapp i min handling. Jag slarvar en hel del. Plus att jag måste lära mig slappna av! Är verkligen stel som en pinne istället för en svävande örn. För enligt den smarta österrikerskan och tysken ska man sväva fram på agilityplanen. Just nu ser jag verkligen ut som de troll som jag tar med mig in på planen. Stor, klumpig och alldeles, alldeles osmidig.

Inte riktigt där ännu . . .

I måndags förmiddag drog Maria och jag iväg med våra border collies ner till Hulan i Småland där Karin Söderberg bor. Ni som följt bloggen vet numera vem Karin är men för er som inte vet kan jag säga att Karin är i vallningen som Jenny Damm och Lisa Frick är i agilityn – absolut nödvändig för min personliga utveckling och kunskap inom grenen!!! Vid varje besök är jag som en svamp som suger åt mig allt Karin slänger ur sig. Och då menar jag verkligen allt! Om jag sedan använder mig av allt hon säger det är en annan femma! 😉 😛 Det här besöket var verkligen nödvändigt och eftersom det inte bara är jag som tycker att Karin är bra har det inte gått att lösa tidigare. Men hösten ser bättre ut så jag räknar med att åka ner snart igen. För vi behöver tydligen Karin så mycket mer än jag trodde!!! 🙄 😀

Innan besöket hade jag skrivit ner vilka våra problem var och de frågor jag hade runt dessa. Uppskrivet var dessa:

– Era vägrar ibland att gå rakt fram emot fåren och han har ett väldigt lågt tempo stundtals.
– Era är för tajt åt höger på cirkeln och stannar för kort åt vänster och höger när han ska runda fåren.
– Han kan inte går runt fåren när jag står bakom honom och skickar honom utan bara kort vänster och höger.

När man är trött kommer verkligen ens brister fram så det var väl kanske bra att både Era och jag hade en tävlingshelg bakom oss när vi fick vår genomkörning för han gick inte bra alls. Han tänkte inte alls runda fåren överhuvudtaget i fållan så några utgångar fick Karin inte se förens senare när vi gick ut ur fållan. Ganska fort klargjordes att jag hjälper Era alldeles för mycket. Jag fick jobba med att stå helt still, inte röra en muskel i varken kropp eller ansikte, förutom för att använda det verbala kommandot vänster eller höger. Och ganska tydligt blev det då att Era egentligen inte kan höger eller vänster. På nära håll fungerar det oftast att jag hjälper till med kroppen när jag säger kommandot men det kommer ju inte att lyckas när han är långt bort ifrån mig. Så från och med nu ska jag jobba med att få bort mina hjälper. Med eller utan att vara inlindad i gasbinda! Jag hoppas att jag lyckas utan! 😉

Utgångarna som jag i vanliga fall ändå tycker ser rätt så hyfsade ut åt vänster lämnade en hel del att önska. Men det är väl toppen egentligen! Att när man är hos någon som har den kunskapen och erfarenheten som Karin har så gör hunden mer fel än hemma? För då får jag ju verkligen den hjälp jag behöver!!! Bara lite frustrerande eftersom jag ändå tyckt att han ligger rätt så nära ett godkänt VP. Men det är ju bättre att upptäcka sina brister nu så att jag hinner arbeta bort dem innan vi gör ett VP!

Det som är bra är att Karin inte bara lär oss det vi behöver inför ett VP utan även sådant jag behöver fundera på inför det vardagliga arbetet och inför en tävlingsstart. Mina bristande kunskaper och att vi inte kommer åt fåren lika ofta som vi skulle behöva, gör ju att det tar längre tid för oss att avancera så som jag helst skulle vilja. Men – situationen kunde varit mycket värre. Även om det inte går fort fram blir vi ju bättre för varje gång vi tränar. Och kanske är det bra att jag inte har lätt tillgång till får. Stackars Era skulle nog aldrig få vila då! 😆

Vallhundsprov nästa???

Under semester fick ju vi tillgång till andra får än vad vi har här hemma. Tex så var dessa får inte rädda för oss förare utan snarare lite väl trygga hos oss, vilket gjorde att hämten inte riktigt blev rättvisa mot hundarna då fåren tog sikte på Malin och mig oavsett hur mycket eller lite tryck hundarna använde sig av. Det bästa med detta var dock att Era och jag äntligen kunde träna på att balansera!!! Han är riktigt duktig när han väl får chansen. Ett önskemål däremot är att han hade lite bättre attityd bakom fåren. Helst samma som han har när jag står överallt utom framför fåren. Som det ser ut i dagsläget kan jag och fåren ställa oss mot staketet och han ändå fortsätter att gå fram emot dem. Dock med mindre tryck än han lägger på dem i andra situationer annars skulle de ha flytt för länge sedan. Men jag undrar lite över vad som försigår i hans huvud när han bara fortsätter . . .

Vi hade lite problem med utgångarna, jag och Era, då hagen hade höga partier av gräs. Tilly gick runt gräset medans Era gärna ville gå så att han inte släppte på kontrollen vilket gjorde att han blev väldigt tajt. Men med lite träning lyckades jag få ut honom runt gräset. Utgångar är något som vi måste träna mycket på! Han gör det olika beroende på vilket håll han går. Vänster ser rätt så bra ut om man bortser från att han stannar vid kl. 10-11. Han är betydligt tajtare åt höger så det är den sidan som vi måste hårdträna på. Vi har fått lite av en jojoeffekt när vi tränar på höger men jag har blivit lovad att det är lätt att fixa. 😉

Vad mer än utgångar behöver en hund kunna för att klara ett vallhundsprov? Era behöver kunna gå bakom fåren och ta dem till mig på en så rak linje som det går. Helst ska han balanserande dem själv mot mig utan att jag behöver svänga honom för mycket. Detta var det svåraste att träna på när vi var på semester eftersom fåren tog sats mot oss förare utan att hundarna gjorde något. På våra får lyckas han rätt så bra på kortare sträckor. Något som vi ska utöka successivt. I dagsläget får jag hjälpa honom lite när jag står för långt bort. Det som går bäst är när Era driver fåren bort ifrån mig. Han skulle dock behöva bli bättre på att ta mina svängkommandon när jag är bakom honom. Vi skulle också behöva ha lite bättre får för detta då våra får gärna tar sats bort ifrån oss när de kommer till vissa punkter i hagen. Men våra semesterfår var perfekta till denna träning!!! Även om jag tycker att drivningen går bäst så kan Era låsa sig när han gör det. Av någon anledning som bara han vet vägrar han att gå ett steg framåt trots att han faktiskt vet vad kommandot betyder! Men det är ska tydligen vara enkelt att fixa! 😀 Att få in fåren i en fålla är också något som vi börjar bli riktigt bra på eftersom våra får blivit mycket bättre att ha att göra med. Jag kan numera stå och hålla i den öppna fårgrinden utan att lägga ett tryck på fåren. Blir så mycket lättare då!!! 😛

Trots de förutsättningarna som vi har haft börjar Era mer och mer bli ett riktigt arbetsredskap. Tidigare har vi jobbat mer än tränat när vi varit hos våra får (med stödhjul i form av matte) men nu börjar de bli riktigt trevliga att träna på så att Era kan lära sig att bli mer självständig. De är inte överdrivet glada i mig som förare och har ingen direkt dragning till mig. De springer inte lika mycket som de gjorde tidigare även om de fortfarande vill bort ifrån oss om de får möjligheten. De svarar bra på hundarnas tryck och det är sällan de blir stressade när vi kör. Nackdelar finns det fortfarande med våra får. Som att terrängen i hagen är brutal på vissa ställen och stor. Vilket inte lämnar några chanser till att göra fel utan att tappa bort dem. Det är en fördel att ha två hundar med sig när man ska hämta dem till vår träningsyta. 🙄 Allt som allt börjar det där vallhundsprovet att närma sig med stormsteg. Vi skulle kunna klara det i dagsläget men jag är verkligen glad över att vi har mer tid på oss att bli perfekta! Och som någon lovat – alla våra problem är enkla att fixa!!! :mrgreen:

Fortfarande semester?

Efter två veckor hemma känns det som att jag är redo för semester igen. Det tog inte längre en ett par timmar så var jag igång med karusellen träna hund – jobba. Och av någon anledning känns det inte som att jag hinner med så mycket där emellan. Men det var innan lördag. Innan min lånebil gick sönder och lämnade mig billös. Känner mig verkligen tillbaka i vardagen med min vanliga tur när jag bett pappa om att låna hans andra bil för att kunna träna mycket inför ett vallhundsprov så går den bilen sönder efter 2 veckor. Alla tävlingar framöver är i farozon. Som om inte lördagens tävling var tillräcklig för att göra mig deppig . . .

Highspeed agility med översättning

Eftersom jag behöver bli bättre på att handla agility passade det ganska bra att gå kurs för Lisa. Jag har verkligen försökt att använda mig av det jag lärde mig förra året men jag insåg ganska tidigt att mina Lisa-svängar behövde modifieras till att bli mer som Lisa egentligen gör! Jag har vänt upp mot hunden alldeles för tidigt. Enligt Lisa springer man rakt fram mot den punkten man ska för att i sista stund, innan hunden hamnat i luften, vrida om och byta hand. De flesta av oss (dvs alla på kursen) ville gärna vrida upp och göra framförbyten som Jenny Damm m.fl. svenska förare. Ni vet, man vrider hela kroppen för att tala om för hunden att man ska svänga men håller kvar axeln och armen mot hindret? När vi sedan skulle till att göra Lisas variant var vi urusla på att släppa armen vi börjat visa med för att byta till andra, vilket ledde till att vi gjorde många ss-turns. Det vill säga, svängen fick namnet stupid swedes-turn eftersom vi handlade med två armar istället för att göra en viss clever austrian-turn (med andra ord en ca-turn)! 😛 Jasmin var en baddare på att göra ca-turns med Era trots att hon är tysk och han är svensk! 😉

Förutom att bättra på mina ca-turns jobbade vi en hel del med blindbyten. Alla gjorde vi precis som vi i Sverige fått lära oss, att fort titta på hunden igen vid bytet, men enligt våra europeiska vänner sänkte det vår hastighet när vi inte litade på våra hundar så som vi borde. Vid en sekvens ägnade jag ganska mycket tid att hinna före Era för att blindbyta. För i min värld måste man få plats att göra ett blindbyte med marginal. Efter lite tjat från Lisa lyckades jag dock med att göra bytet betydligt tidigare än jag tänkt själv och med mycket mindre marginal mellan mig och Era än vanligt. Fick till och med använda ett halvt-blindbyte för att dra in Era vid en stor sväng. Att göra tajta blindbyten på helt galna ställen var verkligen utmanande, men oj så fint det blev när man lyckades!!! 😀 På precis samma sekvens som jag fick nöta näst intill omöjligt blindbyte kom en stor överraskning för året – Lisa gör bakombyten!!! 😯 Förra året berättade Lisa att det inte fanns något ord för bakombyte på tyska och att hon inte använder sig av det bytet. Men under dessa två dagar förespråkade hon bakombyte vid minst två ställen!!! I den sekvensen jag jobbade med blev det mycket enklare att stoppa in ett bakombyte men Lisa sa att jag var tvungen att lyckas med blindbytet för att se att alla hinner blindbyta!

Något som jag fick lära mig förra året på kursen och som återkom ännu mer detta år var att förbereda svängarna så att hunden behöver bromsa så lite som möjligt. När jag tränade med Theresé förra veckan ställde vi upp fem hinder som såg ut så här: ==_. Med rätt avstånd emellan och alla hinder i linje med varandra. Två hinder rakt fram och så sväng tillbaka över nästa två för att sedan svänga över nästa. I de två första försöken som vi klockade handlade jag så som jag tror att Lisa skulle gjort. Nr 1-3 vet jag hur hon skulle ha gjort då vi hade samma sekvens på en handlingsövning men jag är osäker på om hon skulle framför- eller blindbyta mellan 3 och 4. Min väg var att trycka ut hunden mellan 1 och 2 för att få hunden att landa närmre och redan svängd mot nr 3. Sedan provade jag med ett blindbyte. Vid andra alternativet skickade jag Era över nr 2 och gjorde ett framförbyte mellan 3 och 4. ”Lisas” tog 0,5-0,2 sekunder mindre tid beroende på hur jag lyckades tajma framförbytet. Ingen av alternativen är mer rätt än den andra men för mig lyckades jag bättre om jag gjorde ”Lisas”. Vid båda försöken sprang Era på samma tid. Medans det andra hade varierande tider. Jag vet vad jag skulle välja om jag tävlade.

Är bara så himla glad över att jag tog mig råd att gå ytterligare en gång för Lisa. Förhoppningsvis lyckas jag med att gå för henne igen någon gång i framtiden. Tillsammans med återkommande kurser för Jenny Damm kan det bara bli bättre! Just nu måste vi bara få komma ut och tävla så att vi kan få möjligheten att testa det jag lärt mig. Är över en månad sedan jag sprang med Era!!! 😦 Och självklart fortsätta med det viktigaste av allt – träna, träna och åter träna!!!

Highspeed agility anyone?

Förra året när jag skulle gå kurs för Lisa Frick gjorde jag valet att köra med Azlan istället för att ta med mig Anni. Det är en underdrift att påstå att jag inte fick ut det mesta av kursen tack vare det valet. Så att i år få delta med Era var underbart!!! Och inte bara i ett aspekt! Under detta besök i Sverige hade Lisa med sig sin bästa kompis Jasmin. Jasmin bor ca 2,5 h bort ifrån Lisa i Österrike och på kartan hamnar man då i Tyskland. Lika stor sträcka som det är mellan mig och Malin. Eftersom jag deltog i kursen förra året kan jag säga att det var en utmärkt idé av Lisa att ta med Jasmin! Hade inte fått veta så mycket om Lisa utan henne och jag hade nog inte skrattat lika mycket annars. Dessutom hade jag inte varit lika stolt över min hund . . .

Vi började med att få köra en övning på 12 hinder ett varv vardera. Mest kanske för att Lisa ville se på vilken nivå vi alla låg men även för att alla skulle få chansen att lösa övningen på sitt egna sätt innan Lisa visade hur hon skulle göra. När det var dags för mig och Era efter vår provrunda frågade Lisa vilket kön det var på Era. De andra som tittade hade nämligen sagt att han var en tik. 😯 Hennes reaktion på mitt svar var att skrika till sin kompis ”det är en hane” varav Jasmin skriker tillbaka – ”jag vill ha din hund”!!! Vet egentligen inte om jag fokuserade så mycket på vad vi gjorde under dessa dagar när Jasmin återkom till hur mycket hon gillade Era. 😉 De lekte, myste och visade oss hur man ska göra ca-turns istället för ss-turns (återkommer till det så småningom). Kanske hade jag varit mer fokuserad om inte Lisa dessutom sa att jag fick vara försiktig så att hon inte kunde gömma honom under tröjan och ta med honom till Österrike. Hur reagerar man neutralt på det liksom! 🙄 😛

 

För mig är det ju ingen nyhet att jag har en grym agilityhund. Själv har jag ju dock sett flera asgrymma hundar ute på tävlingar. Som Lisa och Jasmin säkert hade velat ta med hem om även de hundarna varit på kursen. Men jag är ju partisk, så nog kommer jag att suga på denna karamell ett tag! 😉 Dessvärre inser jag mer och mer hur värdelös jag själv är i jämförelse med min hund. Hur dålig jag är på att göra rätt inne på plan. I alla fall om vi ska köra ”highspeed agility” just som Lisa. Och inte nöja oss med att köra ”speed agility” som alla andra gör (enligt Lisa :razz:). Eras rivningsprocent var betydligt högre än den brukar på kurs då jag hela tiden var ”to late”. Då Lisa kör agility där man är nära hunden för det mesta, hamnar man naturligt ivägen för hunden om man är för sen som mig. Tursamt för mitt självförtroende var himlen nära på att ramla ner över kursbanan med stora regndroppar, blixtrar och dunder i början av andra morgonen. Vi blev nämligen tvungna att flytta in för lite teori. Lisa och Jasmin skissade upp varsin banskiss som vi fick sitta och analysera i grupper. Efter regn kommer solsken och så hände även denna gång så vi satt inte inne länge med banskisserna. Jag var dock kvar en stund med ett par andra då Lisa visade hur andra dagens övningsbana hade sett ut på en tävling som hon kört, istället för den modifierade banan vi körde. Av en händelse var det jag som satt med pennan för at visa vilken väg jag hade sprungit och då fick även matte beröm av läraren!!! 😀 För även om jag inte lyckas att rent praktiskt lotsa Era rätt när vi kör klass 3-banor så kan jag det rent teoretiskt. Fina förberedande vägar där man bibehåller farten även i svängar! Nu gäller det att träna så att jag kan bli någorlunda lika bra som min hund. Men det är ju ingen överraskning precis!!!

Avbrott för jobb. Mer kommer senare eller imorgon . . .