Hur man laddar livsgnistan.

Nu i höstmörkret är det viktigt att inte förlora mer energi än jag tydligen gjort. I nya numret av Brukshunden finns en artikel om fysträning. Mycket riktigt är vi inne i vår viloperiod eller som man även kan säga – vår återhämtningsperiod. Meningen är att man inte längre ska köra lika intensiv träning som man tidigare gjort för att få kropparna att vila och läka. Dock ska man inte tro att man kan stanna hemma och sluta aktivera sin hund! Nej, man ska nu se till att fylla på livsgnistan!!!

Detta kan man göra genom att välja att träna saker som man annars inte brukar ägna sig åt (typ spår eller tricks) eller så kan man fortsätta träna det man brukar men göra det enkelt så att man fyller på glädjekvoten inför det man i vanliga fall kanske har höga krav på. Och en sådan dag har vi haft idag! 😀

Tillsammans med Johanna, Meija och Moa hyrde vi Valla ridhus och byggde en agilitybana klass 1. Visserligen har vi ju inte nollat en agilitybana ännu men när det är enkla, raka linjer anser jag att det inte är svårt för oss. Och det är nog det som är problemet. Jag slarvar otroligt mycket i handlingen plus att även min hund blir slarvig när det är så rakt. Men vi öser desto mer istället!!! 😯 Första varvet öste vi nog lite för mycket för där fick vi en rivning och så drog vi förbi ert hinder och till ett annat. Andra varvet gick Era ut i sista porten i slalomet men det berodde på att jag gjorde det planerade blindbytet lite för tidigt. Tar därför inte så allvarligt på det. Kul hade vi och det känns roligt att det är tävling i helgen! Skulle dock vilja springa fler lopp än jag ska! Och kanske kan vi få avsluta året med en nolla i agilityklass! 😉

Efter vårt träningspass fyllde vi batteriet ytterligare genom att gå en promenad i Valla Friluftsområde. Fatta vilken lyx vi linköpingsbor har som har tillgång till ett sådant bra grönområde som Valla! Medan vi utforskade området passade jag även på att ta lite kort. Ett par hoppas jag ska bli ett nytt sidhuvud. Riktigt nöjd med bilderna. Tänk så bra att ha en iPhone! (Som jag dessutom bloggar på med min nya app!) Vem behöver en dator? :mrgreen:

20111130-003543.jpg

20111130-003647.jpg

20111130-003720.jpg

20111130-003737.jpg

20111130-003751.jpg

20111130-003827.jpg

Annonser

Avsked.

Sedan jag skrev förra inlägget har en gradvis förbättring av, om inte energi, så i alla fall motivation skett. Ibland är det nyttigt att sätta pränt på det som bubblar inombords. Maria och jag brukar träffas 2 gånger i veckan för att träna. Förra veckan besökte vi fåren en av dagarna och andra gången vi träffades hann vi bara med en kortis pga mitt ändrade schema. Därför började vi med vårt vinterprojekt. Det vi kommer att träna istället för vallningen (då det oftast blivit vallning när jag tränar med Maria) är både lätt och supersvårt! Det blir nämligen doggie-zen!!! En anledning är ju helt klart Eras starter. En annan är att nu när vi inte tränat agility på ett tag har Eras självbehärskning medans jag tränar en annan hund eller att någon annan tränar, blivit lika med noll. Med tanke på hur långt vi hade kommit med denna träning i somras är vi verkligen tillbaka på ruta 1. Dessutom har vi ju även fått tillskott i form av ytterligare en arbetsmyra. Och dessa är helt enkelt inte födda för att inte jobba (läs vänta på sin tur)! 🙄

Igår besökte jag hastigt och lustigt fåren för sista gången i år. Det är med sorg i hjärtat som jag tar avsked från fåren. Efter vårt besök förra veckan hade jag gärna sett att vi kunnat fortsätta träna lite längre men då fårägarna ville ha hem dem till fårhuset är det bara att konstatera att vi får vänta tills de kommer ut i vår igen. Men roligare avslut kunde vi inte fått då vi fick utföra lite ordentligt hederligt arbete genom att ta dem de ca 700 m eller mer, längs grusvägen som går förbi ett par hustomter innan den gården där fårhuset är. Baggen togs i koppel då han har börjat stånga något förskräckligt mycket men tro inte för den delen att tackorna nödvändigtvis tyckte att de skulle hålla sig till honom! 😉 Visserligen var det inte alls svårt utan Era såg bara till att hålla flankerna så att de inte drog in på tomterna och vid ett par tillfällen gå upp och bromsa tackorna som ville springa fortare än baggen gick. Vid ett tillfälle fick jag skicka honom runt muren av ensilagebalar, som står längs ena fältet, vilket han inte hade klarat för ett par månader sedan då han inte gillar att släppa kontrollen på djuren. Sedan fick han runda dem ett helt varv då han drog åt fel håll vid ett tillfälle och sprang upp i balans runt en häck innan jag kunde tala om för honom åt vilket håll han skulle. Bra att ur balans fungerar! Och känslan av att verkligen få utföra ett arbete med honom är så jävla underbart!!! Jag vill bara göra mer!!! Att han sedan har fått lite dåliga starter, ja det kan jag leva med fram till våren! 😛

”Mors lilla lathund sa:

Du må tro jag jobbar bra,
fastän vet du vad;
inte just i dag,
jag gör det helst en annan dag.”

33 år gammal känns det som att jag börjar att förstå mig själv på ett bra sätt. Och därför kan jag ge en rimlig förklaring till varför jag i över fyra veckor saknat energi till att träna hund, städa hemma eller att vara social överhuvudtaget. Även om vi faktiskt har varit iväg minst en gång i veckan så är ju det ingenting jämfört med hur det varit under flera månaders tid och borde vara med tanke på att jag har minst två hundar som behöver stimulans. Tyvärr inträffar ju detta fenomen lite då och då men särskilt när mörkret gör sitt intåg runt denna tid på året. För det brukar även betyda att tävlingssäsongen är över . . .

Att jag är en tävlingsmänniska har nog ingen undgått. I och med det ska det kanske även tilläggas att jag i vanliga fall är en riktig lathund. För att få mig att hitta motivationen och energin till att resa mig från min bekväma plats i sängen behöver jag ett tydligt mål. Att åka till jobbet gör jag ju för att tjäna pengar så att jag kan åka och tävla, gå kurs eller shoppa något till hundarna. Roligare än så är det ju inte. Förr tränade jag hund för att lära mig om inlärning men numera tycks jag ha passerat den gränsen att jag för det mesta vet hur jag ska nå fram till de resultat som jag vill ha. Inte fullärd men tillräckligt för att inte träna bara för att träna. Därför är tävlingar så viktiga! De ger mig ett mål att sikta mot! Även om vi har en tävling kvar för året har jag inget mål med själva deltagandet. Vi åker dit för att jag älskar att tävla och inget annat. Därför har jag ingen större motivation att ställa mig på agilityplanen och nöta. Det kommer att dröja månader innan det är dags att sikta på att ta pinnar igen. Med andra ord har vår vintervila från agilityn börjat.

I och med att vi klarade Vallhundsprovet har jag inget direkt att träna inför i vallningen. Självklart ska vi så småningom tävla IK1 men det blir inte förens i vår. Och det är klart att vi kan börja att träna på de delarna som vi behöver inför en start i IK1 men snart borde ju snön komma och då kommer inte vi att kunna fortsätta att valla. Med andra ord har vår vintervila från vallningen nästan börjat.

Den lilla valpen som växer och frodas med tandgluggar överallt borde ju få mig att vilja träna? För jag verkligen älskar valpträning! Men i vår mörka lägenhet, med en väldig irritation över min ”sambo” och allt däromkring plus min brist på energi, har valpen sorgligt nog inte fått någon träning den senaste tiden. Än så länge har jag inte skrivit någon lista över allt som vi behöver träna (vilket jag alltid brukar göra) och därför har det heller inte blivit något. Med andra ord har valpträningen fått oplanerad vintervila.

Att ta vintervila innebär oftast att fundera ut vad som behöver förbättras inför kommande säsong och börja fila på det i små mängder. Jag brukar skriva listor efter listor på övningar och beteenden som vi måste ta itu med. Något som jag ännu inte har börjat med. Och jag kommer att ha problem med att skriva dessa listor som jag behöver för att fungera. För förutom dessa listor som jag skriver på alla tomma ytor som jag kommer åt under vintermånaderna så behöver jag tydliga mål att sträva mot. Jag planerar oftast nästan hela året i den mån som tävlingskalendern är färdig. Jag planerar och planerar och känner mig trygg i det. Att jag sedan sällan fullföljer mina planer till hundra procent spelar ingen roll. Det känns bra att ha ett långsiktigt mål, att planera för att veta när jag bör jobba extra eller inte, hur jag ska få mina semesterdagar att räcka till alla tävlingar och dessutom lite semester. Utan dessa långsiktiga planer blir jag rastlös. Känner att jag inte riktigt har kontroll. Jag behöver absolut inte göra alla dessa saker som jag planerar och listar upp men att ha gjort dem gör att jag kan slappna av och bara njuta av nuet. Utan dem flyter jag omkring som ett obemannat skepp utan någonstans att förankra. Och sådant tar onödigt mycket energi från mig.

Tyvärr kommer jag inte att kunna göra allt detta som jag behöver för att må bra inför nästa säsong. För jag vet inte vad jag ska göra nästa år – vallning eller agility? Kommer jag att ha råd att göra båda nu när jag kommer att tjäna mindre efter förändringarna på jobbet som nyligen gjorts? Och så är fallet, har jag tiden och framförallt möjligheterna? Om jag satsar på vallningen, hinner jag med Azlan då? Som ni förstår surrar det en massa frågor inom mig just nu. Lite av desamma som har följt mig hela sensäsongen. Även om jag till stor del har bestämt mig kan jag inte riktigt förlikna mig med beslutet. Och jag kommer inte att kunna lösa detta dilemma förens nästa år. Mycket hänger på om jag kan lösa bilfrågan och det hänger lite på om min bror kan lösa sin arbetssituation. Med andra ord allt för många lösa trådar för att jag ska må bra, kontrollfreak som jag är. Så därför faller jag tillbaka till att vara en lathund och gör precis som mors lilla lathund – jag gör allt helst en annan dag . . .