Det oskrivna bladet blev en hel bok till slut. Med ett tragiskt slut?

För lite över ett år sedan skrev jag om hur varje år är ett oskrivet blad som man ska fylla med text och bilder. Om jag hade mer tid över idag skulle jag illustrera just hur detta år sett ut för oss men jag nöjer mig med att fylla denna blogg med text och bilder istället! Och det är inte vilka bilder som helst heller, utan sådana som är anledningen till att jag aldrig står framför kameran! 😉 :mrgreen:

Foto: Stefan Borg

 AZLAN

Mina delmål med Azlan var att få mer fart inne på agilityplanen, få bättre hoppteknik, tajtare svängar, stensäker platsliggning och göra exteriörbeskrivning plus att ögonlysa honom igen. Med de delmålen var mina förhoppningar att vi skulle öka våra nollade lopp, se till att därmed bli uppflyttad till hoppklass 2 och att ta det där förbaskade lydnadsdiplomet i klass 1.

Någon direkt hoppteknik har det inte blivit som ni kan skåda på bilden ovan. Vi har däremot kört mycket på låg höjd för att bibehålla farten men något bättre har den inte blivit. Något som vi lagt en hel del tid på i år är att få Azlan att böja på kroppen när han hoppar (inte så som på bilden dock :roll:) så att svängarna blir tajtare och tillsammans med en bättre planering av vägen har vi åstadkommit just det. Bätte handling av matte plus att slalomet har börjat släppa har haft det fantastiska resultatet av fler nollade lopp! Från förra året då vi gjorde våra första nollade lopp (5 st) till att i år ha sprungit 11 nollade lopp (plus 2 med tidsfel) kan jag ju inte vara annat än nöjd!!! Vi har ett antal 5-felare och ett par frivilliga diskar som annars även de skulle vara 5 fel. Azlan har varit riktigt säker i år ute på agilitybanorna. Och det är då verkligen på tiden!!! 😀 Vi är en agilitypinne ifrån att vara klass 3-ekipage på heltid!

Lydnaden har legat på ett ordentligt isblock under hela året. Jag har varit iväg och tävlat en gång men utebliven träning gjorde ju inte tävlingen bättre och jag orkar inte engagera mig i lydnaden. Vilket jag tycker är otroligt tråkigt med tanke på att Azlan kan gå så strålande fint! Trots det behöver vi platsliggningen för att få ett 1:a pris och är det något som jag verkligen inte vill träna något mer så är det platsliggningen. Mitt favoritmotto att ”det omöjliga tar bara lite längre tid” gör att jag inser att den där tidsbenämningen är alldeles för ospecifik för min smak. Den tiden kan vi gärna lägga på att träna in flera andra beteenden som inte är omöjliga!

Och något som inte varit omöjligt i år var att ta ett HTM-diplom!!! Erika Johansson, med Willow, Oggie och Kanel, drog ju iväg med Azlan vid ett par tillfällen för att tävla lite HTM och freestyle. Jag tror de gjorde 4 starter innan diplomet var i hamn! Är fortfarande superstolt över dem båda för den prestationen! 😀 Och självklart gav det mersug men av olika anledningar blev det inte av att de åkte iväg på fler tävlingar. Igår tittade jag lite på filmer från Freestyle-SM och jag önskar så att tiden räckte till för att träna och tävla även denna roliga gren. För Azlan tycker att freestyle är superkul!

Man kan väl sammanfatta Azlans år med ett stort MVG!

Erika och Azlan
Foto: Mikael Rudholm

ANNI

Med Anni hade jag inga direkt stora mål inför 2011. Delmålen var att få fortsätta tävla henne och att få ett superdupersäkert slalom. Slalom har varit hennes akilleshäl i agilityn (precis som Azlan) och målet under hela året har varit att nolla så många slalom som möjligt. Och även om slalom fortfarande är ett problem så har det blivit mycket bättre!!! 😯 Vi tog sista pinnen i agilityklassen i Rättvik i början av året och redan dagen efter satte hon en nolla i klass 2. Anni och jag har tävlat hälften så mycket som jag har gjort med mina egna hundar men ändå har hon lyckats plocka 5 pinnar i år. De resterande loppen har i stort sett blivit slalomfel så om vi bara får möjligheterna att tävla mer är jag övertygad om att Anni kommer fortsätta vara så säker som hon är (om man bortser från slalomet).

Anser nog att även Anni får stort MVG på sitt tävlingsår!

Foto: Mikael Rudholm

ERA

De största målen med Era förra året var att valla 3-4 ggr/veckan och under vissa perioder har jag uppfyllt det målet. Och tack vare det delmålet kunde vi i november klara Vallhundsprovet! Jag har verkligen fastnat för vallningen och vill bara mer, mer och mer. Ett par kurser har vi gått, besökt olika besättningar och vi har varit regelbundet hos Karin Söderberg. Det ryktas om att Era har potential i fårhagen men det har nog alla border collies mer eller mindre så länge man anpassar träningen efter hunden. Titta bara på Annis utveckling i fårhagen under detta år! (Måste filma någon dag!) Jag blir dock glad över om det visar sig att Era har det lite mer än mindre! 😉

Enligt det nedskrivna var mina mål i agilityn väldigt anspråkslösa. Vad sägs om; ”Ha slalom som favorithinder. Få bra hoppteknik. Ha skoj inne på agilityplanen när vi tävlar.” Mina verkliga mål var ju mycket högre och att jag inte skrivit dem känns verkligen inte som mig! 😛

Eras favorithinder är slalomet. Alla gånger. Han kunde självklart få bättre hoppteknik men har ok teknik enligt mig. Nu i slutet av året har jag dock börjat fundera på hur hans hoppteknik verkligen är. Och att vi har skoj när vi kör agility, det kan det inte råda någon tvekan om! Båda älskar vi att köra agility och det är svårt att alltid vara den kloka och avbryta våra agilitypass innan hund och matte stupar när vi har det som roligast. (Riktigt så illa är det inte! :wink:) Innan den här säsongen trodde jag att det räckte med att se till att grundträna din hund ordentligt för att nollorna skulle rulla in men riktigt så lätt är det inte. För vissa vill jag säga! Om jag jämför med Azlans första tävlingsår så har Era och jag gjort riktigt bra ifrån oss med 4 vinster. Vi har en hel del 5-, 10- och 15-felare och många frivilliga diskar där jag valt att ta om ett hinder innan felet vi gjorde eller tagit om kontaktfält osv. Att tävling har gett färdighet kan man se på statistiken då Era har flera lopp där han har snabbast tid, förutom de fel han haft, efter augusti/september. Vi har dock haft lite problem med flytet i vissa lopp och då särskilt agilityklassen. Det hade varit lätt att skriva att det är balanshindrena som strular men så har det inte varit. För när han satt alla kontaktfält har han haft konstiga vägringar vid rak ansats eller rivningar. Den största lärdomen av detta år med Era har nog ändå varit att träning inte är tävling! Snacka om att vara Dr Jekyll och Mr Hyde!

Sedan avslutades året med att få veta att Era har D-höfter. Om det har jag skrivit tillräckligt under de senaste dagarna så vi lämnar det till året 2011 och blickar framåt mot 2012 istället!

Eras år blev inte riktigt som jag tänkt mig så hans år får bara VG. Med ett stort plus!!!

Foto: Stefan Borg
Foto: Mikael Rudholm
Annonser

Så mycket bättre!

Även om jag fortfarande är upprörd över Eras D-höfter har jag börjat att acceptera situationen. Det finns inte så mycket mer jag kan göra. Förutom att konstatera att det finns värre saker att drabbas av. Just nu är detta dock tragedin i mitt liv och den behöver bearbetas. Men det är så mycket bättre nu!!! Det mesta har med en liten detalj – jag har förvandlat hans D-höfter till en lista! 😉

1 – Beställ Aktiv Hund.
2 – Köp Back-on-Track-täcken.
3 – Gör en Pennhip.
4 – Beställ tid för en 4legs-check.
5 – Köp benvikter.
6 – Införskaffa större gymboll.
7 – Träna upp muskler.
8 – Se till köra mycket hoppteknik.
9 – Fortsätt träna precis hur mycket och VAD jag än vill.
10 – Tävla, tävla och tävla lite till.
11 – Våga satsa järnet!

Och när de flesta av er förberedde er för Kalle Ankas julhälsning, åt julmat och kanske öppnade paket, då passade jag på att göra nr 9. Att ge min hund den bästa tänkbara julklappen – träna agility! De få hindren som vi har här hemma är inte överdrivet använda men om vädret fortsätter att vara så milt finns det ingen anledning till att inte använda dem. Jag hade ingen annan plan än att gå ut och ha skoj. Men det visade sig att vi provade olika varianter av att tråckla, oplanerade bakombyten och innersvängar (som vi aldrig ens gör på träning eller tävling).

Dagen till ära fick Era ha på sig ett rött band runt halsen. Och jag kan inte hjälpa det – jag är bara så kär i min Era!!! 😀 Förutom att han, partiskt nog, är världens absolut sötaste border collie, dyrkar jag honom på grund av hans härliga personlighet och alla drömmar som han gestaltar. Just det, även om vissa har förverkats så symboliserar han fortfarande så mycket för mig. Han gör mig så lycklig!

 

Man kanske skulle kunna tro att det bara finns en hund hos mig? Nu är det ju inte så! Även om Era står för mycket av mina positiva känslor så finns det faktiskt två andra herrar som gör sitt till. Och självklart filmades deras julklappar med! Tyvärr vill inte tekniken riktigt samarbeta så deras kommer en annan dag . . .

Hela världen är upp och ner!

I lördags när jag vaknade var min första tanke att kolla om Eras HD-röntgen hade lagst ut på SKK. Ända sedan jag fick se plåtarna i tisdags har jag gått med en klump i magen. Och tanken att om det blir C, ja då tänker jag omröntga. För C kändes inte så osannolikt enligt plåtarna jag såg. Vilket i sig bara det känns konstigt med tanke på alla friska hundar bakom och bredvid honom i släkten. Men C kändes ändå hanterbart. När jag sedan öppnar SKKs Hunddata och får se D – då vändes hela världen upp och ner!!! 😥

Det första jag gjorde var att slänga mig på telefonen och ringa Emma medan jag stortjöt! Det fick bara inte vara sant!!! 😯 Hur kan min framtid, min tävlingshund, ha dåliga höfter? Jag har ju verkligen gjort allt för att säkerhetsställa mig att jag skulle få en frisk individ. Kollat hälsoresultat och hälsat på föräldrarna och syskon och sett att de varit sunda individer. Hur mycket mer kan man göra??? Det har aldrig funnits i min värld att Era skulle kunna vara annat än frisk. För oavsett om han inte märker av det eller inte, så är en D-höft ett gravt fel. Och han är INTE samma hund som han var innan resultatet kom upp!

För en Era med D-höft (inte fått papprena ännu men det är troligtvis den vänstra som är dålig om plåtarna stämmer) kommer för alltid att behöva gå på kontroller där kunnig personal känner igenom honom för att se om han har ont, belastar fel, har tillräckligt med muskler osv. En Era med D-höft måste jag alltid hålla igång för att han inte ska tappa muskler. En vilodag för honom är att gå med vikter på benen. En Era med D-höft kommer för resten av livet att få äta Aktiv Hund för att stärka lederna. En Era med D-höft kommer jag alltid att fundera två gånger innan jag låter honom få göra saker. Jag kommer att behöva analysera och känna efter om han får ont av att göra det ena eller det andra. En Era med D-höft kommer jag aldrig låta ligga för länge ute i det blöta när vi vallar så att han inte blir kall. En Era med D-höft får jag aldrig slarva med upp- eller nedvärmning. En Era med D-höft kommer att få röntgas flera gånger för att se om han fått pålagringar. En Era med D-höft kommer aldrig att exportera en valp till Tyskland. Eller låta mig få behålla en del av honom för alltid. Det är mycket annorlunda än en Era med A- eller B-höft . . .

Men – en Era med D-höft kan fortfarande ta oss till VM. Med ett stort frågetecken på kan. För om jag gör alla dessa ovanstående sakerna så är det ändå bara Era som kan berätta för mig vad hans kropp klarar av. Jag har redan pratat med någon som har kunskap om hundar med problem och som jag litar på. Det jag helst hade velat höra var att Era inte skulle klara av att springa agility på det sättet han gör utan att det skulle visa sig i form av att han blir halt eller något sådant. Men enligt henne så hoppar han inte rent med baken och antagligen är det enda sättet han visar det. Jag har inte sett detta!!! Någon annan??? Titta på hans senaste vinstlopp och då särskilt sista hindret. Är inte det rätt teknik? Det kanske går för fort för mig att se men jag kan inte se något konstigt. Jämför med Anni som har A-höfter.

Eras vinstlopp

Annis lopp

Eftersom jag fick höra detta av någon som jag litar på känner jag mig mer böjd att tro plåtarna. Dock inte sagt att jag inte kommer att röntga om!!! På dagen 6 månader senare kommer jag att röntga om honom. Det kanske aldrig blir A- eller B- höfter men jag hoppas på C. Jag kommer dessutom att göra Pennhip som Lisa Bång tipsade mig om på Facebook. Lisa har själv gjort detta på sin hund Bowie. Läs om det här. Sedan kommer jag att ta mig till ReDog i Västerås för att göra en 4leg Check och se hur han belastar sig. För enligt plåten jag såg var det en dålig höft och det borde han avbelasta på något vis. Frågan är hur? När jag vet det kan jag se till att förebygga att han får ont genom att träna upp de muskler som han inte använder. Att tvinga honom att använda alla sina muskler. Så att chansen att ta oss till VM ökar. Och så att jag får behålla honom till han blir 14 år istället för 7. Och att han kan fortsätta köra sitt älskade slalom fullt ut!

Eras nybörjarslalom

Resultatet var den sämsta julklappen till mig själv jag kunde ge. Och jag är tacksam för alla goda råd som folk skrivit på FB. Särskilt glad är jag över Johanna Karlssons inlägg där hon skriver om att hennes Perrin fick D/D när de röntgade om honom. Och har man sett dem på agilityplanen så vet man att de likaväl skulle kunna vara med i agilitylandslaget! Om något så gav det mig den största dosen hopp som någon kunde ge mig just nu! Fast även om jag numera vet (efter alla kommentarer) att en hund med dåliga höfter inte behöver visa det och kan tränas och tävlas lika mycket som jag vill så måste jag få bryta ihop först. Jag måste få sörja att det faktiskt kan bli annorlunda. För det har på sätt och vis redan blivit annorlunda. Eras höftsvassande som jag trott bara vara en egen stil på sin egen fars gångstil (som för övrigt har A-höfter) funderar jag helt plötsligt på om det beror på något annat och jag har analyserat alla hans rivningar (men ändå kommit fram till att det är antingen slarv eller störning som orsakat dem). Jag har tänkt en miljon andra tankar som jag annars aldrig hade gjort. Så därför tänker jag fortsätta att gråta ett tag till. Svära lite över att det just är Era av alla hans hel- och halvsyskon som inte får A- eller B-höfter. Varför just han??? För jag vill ju så gärna ha kvar en bit av honom när den dagen kommer då jag behöver ta bort honom. Och det är jag inte ensam om att vilja ha. Jag är verkligen inte så naiv att jag tycker det bara för att han är min första border collie. Han är en riktig bra hund! Med många riktigt bra hundar bredvid sig som jag träffat! Det var en plan som fanns redan innan det bestämdes att det skulle bli en border collie. Att om vi fick tag i bra hundar skulle vi väcka liv i ett just nu sovande kennelnamn. När det sedan blev Era, med alla hans fina egenskaper, ja då ville jag det ännu mer. Desperat. Därför kommer jag att gråta stora krokodiltårar ännu ett tag till. Men så fort klockan ringer in 2012, då ska vi börja att ta de steg vi behöver för att förebygga att Era någonsin kommer lida av dåliga höfter. Och att han kan få göra det han älskar mest av allt – svänga som en Gummigubbe ute på agilityplanen!

 

Posten kom nu – han har D på båda!!!

Snön, håll dig borta!

Trots att vi inte kan träna vallning nu när våra får är nere vid fårhuset har vi bestämt att åka till Karin ändå. Inte för att verkligen träna utan för att få lite mer kött på benen med stödhjulen bredvid oss utifall om vi skulle behöva dem. För då vi inte kan träna hemma så blir det ju annars att vi bara gör samma lektion om och om igen. Vilket inte är så roligt. Sedan kan jag använda App som förevändning för att åka! Klart jag måste låta hans riktiga matte få se honom då och då! 😉 Vår främsta ursäkt att fortsätta åka till Karin är dock att vi har det så förbaskat trevligt när vi åker dit!!! 😀 Därför besökte vi landet ”ingen mobilservice” i måndags.

Era och jag började prova på delning sist vi var hos Karin. Och tanken var att vi skulle fortsätta med det. Men ibland blir det inte som man tänkt! Vi fick börja med att hämta gruppen med tackor som hon hade i hagen bredvid 25:an. En grupp på 45 djur. Vi har som mest gått med 35 st när lammen var med i somras men då får man tänka att den gruppen var betydligt mindre än 10 djur då lamm knappt räknas. 😛 Dessutom är våra tackor inte lika stora! Varje gång Karin berättar vad hon tänkt att Era och jag ska göra för uppgift blir jag lite smårädd. Varför??? Därför att om jag gör samma sak hemma är det inte någon som bedömer hur vi gör allt och säger att så borde vi göra! Visserligen är ju det hela anledningen till att vi är där men jag har ju höga prestationskrav på mig själv och vill inte misslyckas. Vi har ju haft en del sådana incidenter! 🙄 Något jag faktiskt måste jobba med att få bort när jag är i fårhagen. Jag måste glömma allt utom arbetet som är framför oss och lösa det på bästa sätt! Som tur är har man inte tid att tänka på annat när man ska flytta på 45 tackor någonstans där man aldrig gått tidigare så denna gång tänkte jag inte allt för mycket! 😉

När vi var på VP:t tittade vi en hel del på tävlingen innan. Det moment där de flesta hundar brister är framdrivningen, eller kanske rättare sagt när hunden går bakom får och förare. De flesta hundar har ett taskigt avstånd och hastighet till fåren och vill gärna trycka fåren förbi föraren. En del förklarar detta med att hunden gör det för att den inte har respekt för föraren. Det är himla tur att jag har den läraren jag har i Karin! För visst låter det mer rätt att hundarna gör så för då måste vi ju skicka dem för att stoppa än en gång! Och vad är det vallhundarna vill mest här i livet??? Stoppa djur så klart!!! :mrgreen: Och när det kommer till lösningen? Ligg lär ju hunden bara att den ska lägga sig när du säger det och inte att den har fel tempo/avstånd. Att harkla sig eller gå mot den straffar egentligen att hunden driver fåren (även om det en kort stund får effekt). Det vi önskar är ju att hunden gör en tempoväxling så då måste vi förklara det för den innan vi talar om att den gör fel. Steget innan jag kan förklara för Era att han trycker dem för mycket och att jag vill att det ska gå saktare, är just att lära honom tempoväxlingen. Vilken tur att man kan träna in detta utan får!

Trots att Era trycker fåren förbi mig om jag inte är där och hjälper till med ett ligg går han fint efter dem. Han springer inte utan han minskar sitt tryck och går nästan in i baken på dem. Det fula med det är ju att om jag är bakom honom, eller att vi gör en cross (min linje är ett T:s stående linje och Era och fåren är takets), så har han världens bästa fina avstånd och tempo. Eftersom jag inte har ett kommando för att sakta in harklar jag mig vilket gör att han ofta stannar och tror att jag vill att han ska sluta driva. Om jag går bort en bit ifrån fåren då och sedan sätter igång honom får jag honom inte att balansera djuren mot mig längre då han tror att vi nu jobbar med att bara flytta djuren. Därför fick vi istället för att titta på delning gå en promenad med ett par tackor runt den stora hagen.

Större delen av tiden var vi inte synliga för de andra men även om Karin lär mig mycket och säger hur jag kan lösa sådant som inte blir bra, är vi ju inte där för att träna träna. Nej, vi kommer att se till att få lite arbetserfarenhet istället! Era behöver få lära sig använda sitt eget huvud i större grad och jag att inte lägga mig i för mycket! 😳 Något annat som märks när vi jobbar på en större grupp är att Era har för mycket fokus på djuren längst fram och kan strunta i de som går längst bak. Det är också något vi behöver jobba med så om ni känner någon som har stora besättningar får är det bara till att höra av sig!

Allt som allt är jag väldigt glad över min fina vallhund! Han är mycket klok och gör många bra saker! Ju mer erfarenhet både han och jag får i hagen desto bättre går det. Längtar redan till våren för att börja träna inför tävling. Hoppas att fåren kommer ut i april så att vi kan bli redo till slutet av juni med att tävla. Vem vet, håller sig vädret så här milt i vinter hinner vi till Karin många gånger innan våren och då blir vi kanske redo innan dess. En omöjlighet??? Snön, håll dig borta! Snälla!

En liten rolig detalj som både Maria och jag såg när vi en kort sväng fick se Eras pappa Joe rastas – de är så lika!!! Joe är betydligt biffigare med en kroppsbyggares kropp men ansiktsuttrycket och rörelsemönstret är som en kopia! Lite skrämmande att de kan vara så lika men olika ändå!

Nyttiga lektioner här i livet.

För att överleva här i livet finns det väldigt viktiga lektioner att lära. Beroende på vilka kunskaper och förutsättningar våra ”förvaltare” har utvecklas vi olika. Finns intressant forskning om att våra gener spelar mindre roll men en rik och utvecklande miljö ger oss ett försprång som heter duga! Tyvärr är jag dålig på att komma ihåg referenser men jag vet att jag läste det under någon av mina  turer till universitetet. Ja, det har varit ett par men det slutar alltid på samma sätt – jag jobbar för mycket på Maxi för att hinna plugga! 😳

Med stöd från denna forskning som jag nämner ovan har alltså App stora chanser att få en riktigt bra start här i livet! Även när vi inte aktivt tränar får han en hel del nyttiga lektioner om hur ordningen ser ut här i livet. Som att man inte kliver på en pinscher som ligger och sover under täcket (misstänker dock att han inte riktigt lärt sig denna lektion ännu för Azlan orkar inte riktigt engagera sig i konsten att lära ut ”vett och etikett”). Han har definitivt lärt sig att det finns andra fyrfotade varelser som inte är förtjusta i att bli förföljda (då min och borsans katter fräser och spottar om han kommer nära). Man ger tusan i att ge sig upp på sakerna som kallas bord eller klättra på bänkar (även om det är ett väldigt säkert sätt att få spring på de tvåbenta). Om man vill behålla sitt tuggben ser man till att äta upp det på en gång (då Era är kvick att norpa åt sig benet som valpen glömt i 1 sek). Den bästa lektionen är nog att det finns så snälla människor som tänker på App när de är ute och smaskar på sina måltider (för det finns verkligen ätbart precis överallt här i området). Och så finns det en lektion som valpen ännu har svårt för i vissa situationer men som han redan kan bättre än den äldsta – nämligen självkontroll!!!

Tog bara ett par försök innan App lärde sig vett vid utgång. Som ni ser har Era VERKLIGEN förstått! Den äldsta dock, han får jag påminnna vid varje dörrpassage vad som gäller. Trots 7 års träning har han fortfarande inte lärt sig!
Väldigt snabb inlärningskurva på att vänta på varsågod vid maten! Skulle filma hur Azlan beter sig . . .
Här visar i alla fall Azlan lite självkontroll men han brukar ställa sig längst ut på stötdämparen. App kan det inte perfekt men att stänga luckan igen fungerar överlägset allt tjat i världen!

Vill dessutom passa på att tipsa om en mycket nyttig adventskalender som Eva Marie har på sin blogg i år. Det handlar om tävlingspsykologi! Något som vi alla kan ha nytta av även om vi inte tävlar. Ta en titt vet jag!

Årets sista agilitytävling

I helgen var hundarna och jag iväg för att spendera våra sista dagar för året med agilitytävling. Tillsammans med Johanna, Isabell och Johanna besökte vi Götene och Karlstad. I Karlstad provade vi dessutom att sova på ett annorlunda hotell där vi sov i våningssängar med våra 6 hundar. Mina 3 tyckte allt att jag kunde ha bekostat oss en dubbelsäng för det var ju bara pinschern som fick plats i sängen! Det är alltid kul att åka och tävla agility och ännu roligare är det att åka med kompisar som delar ens intresse. Ni kan gissa att det blev en hel del hundsnack under timmarna vi spenderade ihop!

På lördagen var det bara klass 1 vilket innebar agilityklass med Era. Ni vet, den där klassen som det är helt omöjlig att nolla? Något som även söndagens agillitylopp fastställde. Vi kan bara inte nolla en agilitybana även om vi på träning gör just det. Jag får helt enkelt vara nöjd med de sakerna som gick bra i loppen även om jag mest känner för att uppgivet sucka. I båda agilityloppen hade Era jättefina starter! Ena dagen gjorde han balanshindret väldigt fint (och nog borde han kanske fått 5 fel på a-hindret) och ett superbra a-hinder när balansen inte fanns med. Gungan flög han ena loppet och andra gled han av och så upp igen (vilket borde blivit disk) vilket gör att jag kan konstatera att gungan inte fungerar på tävling. Samma problem som Azlan hade förut – hemma på träning får jag jobba med att våga utföra gungan till 100 % och på tävling lyckas jag inte få dem att förstå att det är gungan de springer upp på så de flyger av. Vilken tur att vinterträningen börjar efter jul så att vi får träna gunga i lite mer störig miljö. 🙄

Helgen har också fått mig att inse att jag aldrig ska kolla på en film om jag känner mig nöjd efter ett lopp. Och då menar jag verkligen aldrig! Inför Eras sista lopp för året var jag väldigt spänd och orolig över att jag skulle glömma banan inne på planen. Inte för att den var svår men jag kunde inte fokusera ordentligt pga av pressen att lyckas från mig själv. Har nog aldrig känt det så innan ett lopp tidigare. Vid en sektion där hunden skulle ta samma hinder en gång till fick jag stanna till och hyperventilera för att lugna ner mig. Om Era skulle varit sådan att han brydde sig om mig mer inne på planen så hade han säkerligen gjort mycket konstigt. Nu kan jag lita på att han gör jobbet själv i stort sett oavsett vad jag gör och det är väl tur att någon av oss kan göra det. Jag ser tydligt mina missar inne på planen när jag tittar på filmen vilket jag inte ska göra längre. För när jag gick i mål och alla bommar låg kvar i sina hinderstöd var jag förbaskat nöjd att vi lyckades ta oss runt trots att jag kände mig hyper! Och den känslan ska jag se till att ta med mig till nästa säsong. Så att vi ser till att vinna fler lopp!!! 😀 Anni och Azlan fick ett väldigt svårt agilitylopp att springa och det blev många fel men båda hade kanonroligt. Och det är väl ändå huvudsaken!

Eras vinstlopp

Annis nästanlopp

Eras snabba agilitylopp (Det är väldigt intressant att när vi vinner så skiljer det inte många hundradelar mellan ett par andra hundar och oss. Men när vi får fel och springer snabbast – ja då gör vi det med flera sekunder! :shock:)