Sötaste valpen!

På väg mot tävlingen i Borås i lördags fick jag ett infall att våldsgästa Karin istället för att åka och tävla. Jag menar, solen sken och det var bar mark överallt. Hur härligt hade inte det varit att åka och valla då!!! Som tur är Karin egen företagare och håller sig (i alla fall vintertid) någorlunda på plats hemma i Hulan. Så hastigt bestämdes det att jag och Maria skulle avverka ännu en underbar måndag ute i fårhagen på söndagskvällen! 😀

Både Era och Anni fick börja en sväng inne i 25:an. Era visade mycket fint även om lydnaden inte var den bästa då han gick dit han tyckte var bäst. Kan inte kräva så mycket av honom med tanke på att vi bara tränar 1 gång i månaden. Han väljer att göra det fåren bjuder honom till. Inte alltid det jag vill dock! 🙄 Att fösa har vi totalt glömt hur man gör så det är något vi får jobba på hårt när tiden är kommen att börja valla här hemma igen. Vi tittade även lite mer på delning och trots att vi bara gjort det en gång tidigare lyckades vi själva denna gång!!! Så duktig Era! Ett får var lite eget och skuttade iväg långt ifrån sin vän så då blev det träning på singling istället. Älskar verkligen att min hund har sådan fin djurkänsla!!! Däremot tappar han all sin djurkänsla när matte får panik när fåren gör något absolut oväntat. Som att hoppa över staket . . . 😉

Eftersom App är Karins hund och planerad att bli en ”riktig” vallhund måste vi ju självklart släppa honom på fåren med! Första gången vi gjorde det tyckte han att de var otäcka saker. Förra gången såg man att han började söka sig runt dem och blev lite intresserad av dem. Den här gången överglänste alla andra! App är så försiktig men efter ett litet tag försökte han att skrämma dem lite men det räckte med att jag harklade för att han skulle sluta och då insåg han att han kunde cirkulera runt dem. Och runt och runt och runt. Och bara i högervarv! 😉 Dock kunde jag få honom till att prova andra hållet med. Snacka om fint avstånd till fåren!!! Här behöver man inte tala om vart cirkeln går! Ett par gånger lyckades jag få honom att parera lite där bakom fåren medan jag gick framför. Inte för att han brydde sig om mig men det gör ju fåren! 😆 Så himla häftigt var det att valla med App! Och sötaste valpen ville inte komma till mig när jag ropade. Vad är inkallning för något???

Eftersom det inte blev någon film från tävlingen passade vi på att filma på dagens agilitypass. Inspirerade av en Camilla Brundin-övning som hon hade med sig till smurfarna i Bollnäs körde vi en kortare variant i vår inomhuslokal. Vi provade olika sätt och att klocka samtidigt som man filmar är ganska svårt och jag har ännu inte klockat filmen för att se vilken som var snabbast. Vet vilket alternativ som jag och Therese gillade bäst. Vilken tycker ni? Vi ska bygga upp denna senare då hindrena kommit ut för det är inte riktigt samma sak för varken oss eller hundarna att springa på den begränsade ytan vi har. Hastigheten blir inte riktigt densamma.

 

Och även om App ska tillbaka till Karin så dröjer det i alla fall minst 2 månader (har jag sagt :wink:) så vi måste börja hitta på något att göra med den lilla valpen förutom all vardagslydnad. Eftersom jag inte kan motivera mig till att träna lydnad så kommer han att få lära sig grunderna inom agility istället. Det viktigaste är egentligen inte vad man tränar utan att valpen lär sig tycka om att träna ihop med sin förare. Att lära sig tänka och att jobba sig förbi frustration. Och då kan jag ju lika gärna träna agility med honom som något annat, eller hur? 😆

Annonser

Prinsessor och frågan om man blir för gammal för offensiv agility.

Efter de senaste två tävlingarna (som varit i klass 2) har jag haft panikkänslor i bröstet. För två veckor sedan tävlade vi här hemma i Linköping och jag sprang ett lopp med Azlan, två med Anni och ett med Era. Började med att nolla Azlan men det är som det är med den hunden – det tar tid! Söt är han i alla fall! 😉 Anni har inte tränat agility på hela vintern så första loppet blev därefter. Andra loppet visste hon mer vad som väntade och taggade till innan loppet. Tyvärr blev jag lite för glad över att hon gjorde rätt vid slalomingången trots att vi kom ifrån höger så jag störde henne. Det får det vara värt! 😛 Eras lopp blev inte det bästa och trots lite missöden på vägen var vi nolla med bara tre hopphinder kvar. Under tiden som han är i tunneln precis innan hör jag publiken heja på oss. Det är konstigt hur ens tankar kan gå i slowmotion när det i verkliga livet bara handlar om hundradelar. Jag hann höra publiken och känna efter att jag ville ”safea” . Och medan jag håller på och funderar hur jag ska göra det så är det försent. Jag paniksvänger Era över hindret genom att göra en ss-sväng. I en kort stund sänker jag axeln och Era river. Superduperklantigmatte men även superduperkänslighund! Och till råga på allt svängde han ju inte alls något bra!

I lördags besökte vi Borås för att springa 4 lopp med Anni och två vardera med pojkarna. Enligt tidsplaneringen på hemsidan så var largebanvandringen planerad till ca 14.20-30 så jag tänkte att om jag kommer 1 h före borde jag hinna med även om de ligger före i tiden. Så fel jag hade! Jag var på parkeringen 13.30 och såg att de redan höjt till large och bara väntade på att sätta igång banvandringen! 😯 Kanske ska räkna med att komma 1,5 h före nästa gång! Första loppen hade säkert överlevt bättre oavsett tidspressen om det inte varit för en sak – jag hade med mig ett par prinsessor in på agilityplanen!!! 😳 Både Anni och Azlan tyckte att den sandade balansbommen var det äckligaste de varit med om! Och redan där tappade hundarna och jag fokuset. Att sedan det sandade A-hindret och gungan gick bra det kan man ju undra över! 🙄

Andra varvet inne på agilityplanen gick lite bättre men det gick inte tillräckligt bra. Azlan hade låst sig på slalomet och Anni kommer jag inte ihåg vad hon gjorde. Trodde bara att hon rev men har för mig att de sa att hon var diskad när jag gick i mål så hon kan ha missat ett hinder. Nackdelen med att springa flera lopp – man kommer inte ihåg vad som var vad!!! 😆 Anni behöver verkligen få komma med och träna agility då hon, som så många andra hundar, bara blir bättre av att få springa mer. I första hopploppet var hon jättefin och nolla fram till tredje sista hindret som var ett delbart däck. Eftersom Anni är en liten prinsessa (eller kanske snarare inte tränad på olika hindertyper) så kröp hon under däcket. Riktigt synd men något väntat. Andra varvet hade hon ju redan sett det nya däcket och hade inga problem att ta det så då nollade hon eftersom hon gick lika fint detta varv som i första. Längtar så att få springa fler tävlingar med denna tjej!

Det är ju knappast någon hemlighet att mitt huvudintresse ligger i att springa banor med Era. Jag hade en klar plan på hur jag skulle göra för att inte sabba mig denna gång. Men i agility, precis som tango, krävs det två för att dansa. Och Era missbedömde först ett hopphinder och slog i med bogen trots att jag stod still bredvid honom. Sedan missbedömde han sin landning vid ett annat, vart han skulle eller något för han lyckades lägga krokben för sig själv och sprattlade på backen en stund. Medan jag stod och väntade på honom vid nästa hinder. Hur konstigt var inte det??? Jag behöver aldrig vänta på Era! Och att se honom för en stund sprattla omkring kändes oroande även om jag lät honom fortsätta i sin takt. Och hans takt har aldrig varit lugn inne på plan! Trots de missarna hade han tredje bästa tid. 🙂

Som tur är haltade han inte efter och det kanske bara var jag som tyckte att det såg otäckt ut. Men jag har skrivit att jag blivit en hönsmamma efter hans hd-röntgen! In och köra andra hopploppet där jag dumt nog ändrade Eras handling efter hur jag tyckte att Annis lopp missade i planeringen trots nollan. Mycket dumt beslut även om hunden flickade vid ändringen och ställde till det för en konfunderad matte. Dessutom kraschade han rätt in i däcket och hade det inte varit för att Åsa Wrede vägrar att döma något annat än delbara däck, då hade jag antagligen fått med mig en skadad hund istället för en som bara är öm. Tack för det Åsa! 😀

För varje lopp som jag springer med Era vill jag springa mer. Känslan över att ha något inom räckhåll men inte lyckats sträcka oss ändå dit är riktigt frustrerande. Jag skulle säkert kunna springa ”säkra” lopp med Era och göra många bakombyten och distanshandling. Vilket skulle bromsa honom men med största sannolikhet få honom runt utan lika många missöden som vi nu gör. Och väldigt många av våra missöden beror ju på mig och ytterst få på grund av Era (inte inkluderat rivningar :wink:). Jag skulle säkert även kunna bli mindre offensiv i min handling för att minska rivningarna men det är ju inte den agilityn jag vill springa. Ett minne jag har ifrån innebandyn där jag var målvakt var känslan av att på ren reflex gör de mest otroliga räddningarna där jag verkligen använde varje liten muskel i min kropp. Världen bästa adrenalinkick var det!!! 😀 Och när jag springer offensiv agility och vi sätter det precis så som det är tänkt – då infinner sig samma känsla! Det är nu panikkänslorna börjar komma . . .

Jag har inte råd att samla ihop till ännu en hund just nu. Jag måste fokusera mig på Eras höfter för tillfället. Och även om jag har Anni och Azlan så är inte det samma sak som att få springa med en bra grundtränad border collie. En som precis som Era aldrig har behövt eggats för att springa fortare utan som har tvingat mig att hänga med i hans takt. En som tvingat mig att utvecklas för att hinna visa vägen inne på plan. Innan Anni kom in i mitt liv så körde inte jag agility. Jag vet inte riktigt vad Azlan och jag gjorde innan. 😛 När sedan Era kom så har jag verkligen fått pusha för att hinna med i hans utveckling. Och som jag känner just nu så behöver jag mer. Mitt mål är att få vara med i landslaget. Även om jag inte kommer dit med Era så vill jag dit. Och det är inte något som jag bara säger. Jag vill verkligen till VM. Och jag behöver mer. Mer agility i min kropp för att få möjligheten att utvecklas så som jag känner att jag kan. Era räcker inte till det. Särskilt inte om det dröjer innan jag lyckas få honom att använda hjärnan mer inne på plan så att vi kan ta oss upp till klass 3 där den största utvecklingen kommer att ske. Och tänk om jag inte kan skaffa mig nästa hund förens om 3-4 år? Eller hemska tanke, inte förens Azlan är borta? Jag får panik bara jag tänker på det! Vet ni hur gammal jag är då? Att få in den där känslan i kroppen som jag fick när jag spelade innebandy och få kroppen att reagera på det viset, är inget som man lär sig över en natt! Jag vet att jag inte är gammal i jämförelse med många andra agilityförare men jag har inte hållt på med agility så länge. För det Azlan och jag sysslat med så länge kan knappt räknas. Att köra klass 1-banor år efter år är ju som att stå och stampa på samma fläck hela tiden. Och det är verkligen hämmande!!! Tänk om jag behöver vänta så länge på min nästa border collie! Och min nästa efter det! Jag hinner ju bli pensionär innan jag kommer till VM i den takten . . . 😦

Undrar vad det här är för något?
Har jag aldrig sett förut . . .
Den går kanske att äta?
Woho, den smakade lite gott!
Ska du smaka Era?

Och jo, jag är gammal. Jag är närmre 40 än 20 . . .

Fullt hus! Och avreaktion?

Jag hade tänkt skriva av mig om lite olustkänslor som jag konstigt nog får av att läsa kommentarer i olika diskussioner om höftleder på dels Facebook men även i bloggar. Men jag gör det inte. För jag är trygg i vetskapen om att inget jag har gjort medvetet eller omedvetet har påverkat Eras höftledsresultat. Gångstilen som han har i skritt, och som jag nu har fått förklarat beror på hans höfter, har han haft redan som liten valp. Har skrivit om det vid två tillfällen under hans uppväxt (varav den ena resulterade i ett telefonsamtal). Och när jag tänker efter så förstår jag att Era var mer vinglig än ”vanliga” valpar men som jag trott berott på att han är en vinglig border collie. Och jag är glad över att jag väntade så länge innan jag röntgade honom så att vi fick den här första tävlingssäsongen ihop innan jag fick veta att han har dåliga höfter. Anledningen – jag har ju redan börjat tänka annorlunda när det kommer till allt Era gör. Och inte på ett positivt sätt! Och nu när jag är medveten om det och kommer att se till att muskla honom ännu mer än han var inför första säsongen så borde han hålla minst lika bra som han faktiskt gjort! Och om man som jag siktar på det högsta man kan inom agilityn då kan jag ju inte börja fega och vara rädd för att kräva det yttersta av min hund. Vilket jag ändå till en viss del redan håller på att göra. Och inte blir det bättre av att läsa vad andra tycker och tänker om sina egna hundar. Det hjälper inte riktigt att jag har fått klartecken att köra på precis som vanligt – att fortsätta ge järnet i allt vi gör!!! Nu blev det visst en liten avreaktion ändå! 😛

 

 

 

Något roligare är att för tillfället har jag fullt hus här hemma! Lägenheten har aldrig känts så liten och hallen ska vi inte tala om! Det räcker med att det bara är jag i hallen så får jag klaustrofobi så ni kan tänker er hur det är med 5 hundar!!! Hade tänkt vara duktig och träna lite men herregud vad dåligt om energi jag har! Bara att gå promenader med dessa är jobbigt nog! För det mesta går det bra men det är för att Myra har en nosgrimma på sig. Utan får jag spader! Vi har tränat en hel del under promenaderna men inte på sådant som jag skulle vilja lägga energi på utan jag har ägnat mig åt att bryta hundarna när de vill sätta av i halsbrytande fart, belöna när de gör det, se till att valparna inte leker för mycket kroppslekar, belöna när de inte gör det, tränat inkallning trots att de andra springer omkring, leka som belöning för utfört beteende och att vänta på sin tur när jag leker med någon annan och inte slänga sig över leksaken trots att det redan hänger en annan hund där. Hittills har alla utom ett hundmöte gått bra och det var Era som var boven i dramat då. För jag har förutom att rasta hundarna hittat energi att ge mig ut att springa! 😯 Jag vet! Visserligen bara en gång men vi får se vad vädret säger imorgon! 😉 Tänkte att de som ärbehöver lite mer än de andra är Anni och Era så de får helt enkelt hänga på när jag springer. Era tar jag lös och Anni varierar med att vara lös och i koppel. Mötte efter vår underbara tur ute i solskenet en annan hund inne på gården och jag går åt sidan, lägger Era och Anni men nog måste hon ta och skälla till mot den andra hunden. Något som Era då tog som klartecken för att skrämma bort. Fan, vad jag hatar det!!! 😡 Har hänt en gång tidigare så jag borde ha varit mer beredd men hon har verkligen skött sig under dessa dagar så att jag glömde bort det. Usch, dåligt stämning på en gång för jag blir verkligen irriterad över att hunden som varit lös hela vår joggingrunda förbi både bilar, cyklar, gångare och andra hundar ska till och göra något sådant. Tack och lov att han inte är allvarlig och därför går att bryta på en gång! Men ändå . . . 🙄 Kan säga att livet med 5 hundar är något mer än med 3! 😛

Josefin hjärta Pinschern

Idag skrev Emma ett inlägg om pinschrars mentalitet och publicerade en film som hon tillsammans med andra nuvarande och f.d. pinscherägare skapat. Denna bild på Coyak borde ha varit med men seg som jag är hann jag inte med i svängarna. 😛

 

I dagsläget är vi många som känner att vi inte vågar skaffa pinscher igen då risken att få en instabil hund är stor. Eller i alla fall för stor för att våga chansa. Dåliga hundar finns det i alla raser men under de senaste 2 åren har det varit väldigt många som fått ta bort sina pinschrar. Filmen som gjorts är inte för att peka finger åt någon men helt uppenbart är det ett problem och många frågor har uppstått runt detta problem. En stor fråga är om det har varit ovanligt många just nu på grund av försämring eller om siffrorna alltid sett ut så här men att man utan bloggar och Facebook inte vetat om det? Sedan finns det självklart alltid ett mörkertal som man aldrig ser. Slutligen leder detta till frågan – vad ska man göra???

Azlan är pappa till en av hundarna i filmen. Vilket känns otroligt ledsamt. Vilket jag vet att till exempel min uppfödare kände när det nu blev som det blev med Coyak. Jag fick bästa tänkbara stöttning av Joanna och vi pratade en hel del om detta. För självklart vill ingen uppfödare att det ska bli så här. Inte gör man medvetet en parning för att få dåliga hundar. Dock tror jag idag att man ger avelsdjuren väldigt många ursäkter just för att de är en pinscher. Om jag hade fått frågan om att avla på Azlan i dagsläget hade svaret nog blivit nej. Trots att Azlan har många fina och stabila hundar efter sig. Varför detta? Därför att jag har en helt annan synsätt på hur det bör vara att ha hund!

Enligt MH-beskrivningen så betedde Azlan sig likvärdigt en brukshund. Han är mentalt stabil, orädd och har framåtanda. Däremot brister han lite i det sociala med människor. De är inte så intressanta och märkvärdiga. I Azlans värld är han kung och alla andra bifigurer. Ett bakgrundssorl som man lätt kan nonchalera. Stundtals blir dock bakgrundsljudet högre än Azlan och då kan han sura till lite och markera (något som händer så sällan att jag knappt kommer ihåg det men ändå). Detta har jag accepterat för vilken hund ska inte få reagera på omgivningen? Jag har sagt till mig själv att han är ju en pinscher. När vi hälsade på hos veterinären i början ville de att jag skulle ha munkorg på Azlan eftersom han var en pinscher men enda gången det har behövst var när de skrapade på hans såriga öronkanter trots att vi gjort en hel del hos veterinären. I dagsläget har min veterinärstation en helt annan bild av pinschern. Förstår ni kontrasten? I ena stunden är Azlan precis så stabil och trygg som jag vill finna i en hund och i vissa stunder kan han vara mindre trevlig vilket får ursäkten – han är en pinscher. Det var på dessa grunder som jag accepterade avelsförfrågningarna. För att vara pinscher är Azlan toppenbra! Men efter att ha infört en annan ras i detta hushåll är det inte längre en tillräckligt bra grund att stå på.

Hur vill jag att en pinscher ska vara då? För om man plockar bort en del egenskaper försvinner just det som gör en pinscher pinscher! Om jag någon gång i livet har möjlighet för en till pinscher i mitt liv (för att ligga hemma medan resten av flocken är och vallar är inget liv för en aktiv pinscher) skulle jag vilja ha en Azlan fast lite mindre Azlan. Den ska vara orädd, trygg och stabil i psyket men utan hans kontrollbehov och betydligt mer social! Om jag hade fått bestämma skulle den pinscher vara en perfekt blandning mellan Coyak och Azlan. Azlan stod för det trygga och Coyak för det sociala. Vad jag tror man behöver göra för att komma åt problemet är att inte godta några ursäkter för mindre trevliga beteenden med orden – det är en pinscher! Jag vet att många uppfödare är något uppmärksamma på detta men jag tror att många fortfarande använder sig av just ovanstående ursäkt. Och att man inte bara tittar på avelsdjuren utan även släkten. I dagens samhälle bör en pinscher inte vara en fungerande pinscher utan en fungerande hund i första hand. Vilket självklart gäller alla raser!!!

Hur tror ni att man kan komma åt problemet?

 

Det finns ALLTID en annan sida . . .

I tisdags var vi iväg och tränade i Valla ridhus inför lördagens klass 2-tävling i just Valla ridhus. Att träna på samma ställe som tävlingen ska vara kommer inte att ge oss några fördelar vill jag lova. För den agilitybanan vi körde hade vi problem med att lösa. De där rivningarna är rent sagt hopplösa . . . Om man bortser ifrån att träningen gick dåligt så var även vårt engagemang under hela passet lite splittrat då jag denna gång inte bara hade med mig Era. Nej, med mig hade jag även Azlan, Anni, Myra och App! 😯 Det var inte riktigt så jag hade planerat men är man seg på att stiga upp på morgonen för att man redan varit uppe i två omgångar och dessutom kört tidiga och långa jobbiga dagar på jobbet hela helgen – då blir man seg! Så ni kan tänka er hur det var att ha fem hundar med mig, alldeles ovan vid detta, och med minst två som inte kan gå i koppel och ett par som tillfälligt glömt. Dessutom taggade Azlan på att andra hundar ljudade lite och ni vet ju att Era inte klarar av att jag kör med en annan hund. Det var rena rama cirkusen!!! 😕

Ska nämligen också tävla Anni på lördag och även om hon jobbar fint på kontaktfält och i slalom, har hon tappat sitt flås och drag inne på planen. Något som även jag gjort sedan jag tävlade förra året!!! 😳 Försöker dock skylla på att jag glömde löparskorna hemma och var tvungen att springa i mina vinterkängor. De är ju typ astunga! 😛 Det får bli skärpning på både hennes och min träning så att vi har en chans att ta oss till klass 3 denna säsong! Kan säga att jag inte känner mig riktigt redo för att springa 4 lopp på lördag. Alla behöver vi träna mycket mer för att ta oss runt. Vi får helt enkelt se tävlingen som en uppvärmning!

Nu till inläggets rubrik. Då jag lånar bil behöver jag lämna tillbaka den när jag är färdig så jag åkte och lämnade Anni och Myra innan jag ställde bilen vid Valla Djurklinik. Därifrån skulle jag gå med mina tre hundar och då jag skulle börja jobbet inom 2 h traskade vi på i rask takt. Åh, vad skönt det var att ha tre hundar i koppel helt plötsligt!!! Jag som annars klagar lite på att ha tre! 😀 Hundarna gick längst fram i kopplena men de hänger alla lite slappt. Vid ett ställe ska vi gå över vägen för att kunna byta sida så att vi hamnar på en gångväg. Jag klappar mig bara lite i benet och alla hundar svarar unisont på min svängsignal och jag bara njuter! Men – samtidigt som vi ska passera övergångsstället gör även en dam med cykel det. Hon går lite före oss på vår högra sida. Då jag ska svänga höger och ser att hon går åt sidan som för att låta oss passera säger jag högt till henne att vi ska åt det hållet. Hon stannar till cykeln, eller kanske drog hon sig häftigt åt sidan, och börjar muttra otrevliga kommentarer till mig. Eftersom jag var hög på endorfiner vänder jag mig om och frågar snällt vad som stod på. Då börjar hon att klaga på att jag var dum i huvudet som släppte fram mina hundar. Vad då släppte fram undrar jag??? Ingen av mina hundar var framme vid henne, brydde sig om henne eller gjorde något konstigt överhuvudtaget. Inte ens 30 sek innan vårt möte med denna dam NJÖT jag och var så glad över hur fint mina hundar gick. Vi kändes som en enhet när vi traskade fram på trottoaren! Och för en kort stund talade jag om för hundarna att det verkligen finns konstigt folk här i världen. Men i damens ögon måste ju vi verkligen ha gjort något fel för att hon skulle höja sin röst. Någonstans i Linköping lättade säkert hon sitt hjärta för en bekant och beklagade sig över konstiga hundägare. Ibland är det tråkigt att det alltid finns en annan sida . . . 🙄

Det ögat inte ser.

Ända sedan jag fick veta att Era har dåliga höfter har jag studerat hur han rör sig in i minsta detalj. Det har liksom inte gått att släppa. Så därför var det skönt att få besöka ReDog igår för att få ett professionellt utlåtande av Stefan Rosén. Innan vi  fick gå in till Stefan träffade vi på Maria Olsson Knutas som jobbar på ReDog så hon följde med in. Vilket var bra för hon kan säkert översätta det jag inte förstod! Vi fick börja med att berätta lite om vad vi sysslar med och om att jag inte har sett något som skulle visa att han har ont. Sedan fick vi röra lite på oss för att Stefan skulle se hur han skrittar och travar. Ni vet att jag har skrivit om Eras viftande med baken? Innan HD-röntgen så trodde jag bara att det var ett unikt sätt för honom att gå med tanke på att ingen border collie går likadant och oftast med en hel del fladdrande kroppsdelar. Dessutom har Eras pappa en speciell gångstil så med det i bakhuvudet trodde jag aldrig att det skulle kunna betyda något. Tänk så ens perspektiv kan ändras!

Stefan såg att Era är så pass påverkad i sina höftleder att han kniper med ljumskarna när han skrittar. Varav hans svassande. Däremot så syns det inte att han har problem när han travar vilket beror på att i högre hastigheter så jobbar muskler mer än lederna. Om jag förstod det rätt. När sedan Stefan kände igenom Era så fann han att Era är kort i sina höftböjare och ojämt musklad mellan bakbenen på grund av att han har kortare men starkare muskler på höger bakben. Han var dessutom öm på höger sida. Ingen muskelinflammation ännu men om jag inte gör något åt det är sannolikheten för att han ska få det på höger sida vilket i sin tur kommer att leda till felbelastning på vänster sida och hälta. Så fattade jag det som men jag kan ha fel. Vilken tur att jag inte kommer att låta det gå så långt! 😉

Sedan gjorde vi den där 4legChecken som jag skrivit om. Jag vill veta hur han belastar sig så att jag kan hjälpa honom att göra rätt. Och de siffrorna som vi såg var i sig väldigt deprimerande för det visar just hur fel ute han är. Hunden ska stå så rakt som möjligt på plattan. Era stod perfekt hela tiden för att bli rätt avläst. Anledningen till att han är mer musklad på höger sida kommer sig i att han bara använder vänster bakben med 9 %!!! Till skillnad från det högra som hade en siffra på 21. Så här såg siffrorna ut:

Högerfram – 38 %
Vänsterfram – 29 %
Högerbak – 21 %
Vänsterbak – 9 %

Så här i efterhand har jag kommit på att jag vill veta hur perfekta siffror ska se ut. Borde inte en välbalanserad hund stödja 25 % på varje ben? Anledningen till att han stödjer mer på högerfram är ju på grund av hans felbelastning där bak. Jag glömde fråga om han går så för att han har ont eller om det beror på hur hans kroppställning ser ut. Det jag kommer ihåg är att Stefan sa att Era har lärt sig gå fel. Så det vi måste göra är att lära honom att han har två bakben och inte bara ett!

Hur ska jag gå tillväga för att lära Era att gå bra så att han inte blir skadad framöver? Förhoppningsvis krävs det inte mer än att gå med viktmanschetter på bakbenen. För tillfället 2×15 min i skritt varje dag. Helst gärna se till att simma också. Maria gav mig även tipset att isa honom efter träningspass så att den ömma musklen han har blir bättre. Sedan ska han för all framtid äta en tablett Aktiv Hund om dagen. Jag passade även på att köpa ett täcke då han aldrig bör bli kall om höften. Under tiden kan vi dock fortsätta precis som vi hittills gjort!!! 😀

Om ett tag bör jag dessutom göra ett återbesök så att vi kan se om det har blivit någon förbättring. Annars får vi ändra planen lite. Men det känns skönt att ha fått göra detta. Tack och lov är det inte riktigt så allvarligt som det låter även om det är värre än jag trodde! Jag filmade när Era gick med viktmanschetterna här hemma för första gången och han ser inte ut att bry sig så mycket som han gjorde när han provade dem hos Stefan. Däremot kan jag säga att han rör sig bättre med dem på! Tänkte att jag skulle filma för att se om det syns någon förändring. Även om den riktiga förändringen inte går att se med ögat. Det får vi överlåta till tekniken 4legCheck. Men det kan knappast skada att filma eller hur?

Efter besöket hos ReDog såg vi till att göra turen till Västerås lite mer trevlig genom att besöka Sofia, Patrik, Kiro och Pilot! Det är bra att vara pinscherägare för det betyder att man oftast har någonstans att hälsa på! 😉 Tog lite kort med iPhonen men de blev sämre än sämst. Men jag bjuder på några ändå! Gulligast för dagen var Azlan som inbjöd till lek. Om man vet hur absolut ovanligt det är förstår man hur underbart gulligt jag tycker det är!!! 😀

App och Kiro.
Azlan gör lekinviter!
App och Pilot
Vänliga pinschrar!
Pilot behöver man nog vara med dessa öron! 😉

Era kanske inte har exakt samma förutsättningar som andra friska hundar och vi kommer att få jobba mer än de för att få honom att hålla men rent tävlingsmässigt har vi lika stor chans som någon annan trots hans dåliga höfter. Så länge han håller sig i rätt form. För en hd-fri hund kan ju råka ut för hemskt många olika skador och sjukdomar som hindrar dem från att tävla. Och nu har jag fått en del verktyg så att jag kan fortsätta drömma stort för Era och mig. För drömma ska man aldrig sluta göra, eller hur!