Rubriken säger allt om mina känslor efter dagens tävling. Att nolla är svårt. Att nolla ett agilitylopp är stört omöjligt. Det började redan fel med att jag kommer in när det bara är två hundar före mig och även om Era blir stressad av att se andra köra så behöver vi en stund på oss att sitta bredvid och andas ihop. Antagligen därför som jag som värsta nybis inte tar den tid jag behöver vid startlinjen för att det ska bli bra. Sedan gör Era en mycket svårbedömd balans där jag faktiskt tror att han missar att sätta en enda tass på kontaktfältet men min hjärna är lite slö på att reagera och då är vi redan på väg igen. Och trots att vi bara för två dagar sedan tränade stjärna och en u-bana som hade näst intill exakt samma linje som kommande hinder där jag blindbytte hela tiden, väljer Era att rusa rakt ut i ingemansland. Jag litar verkligen på Era. Men ibland undrar jag om det är så klokt . . . 😉 Ida föreslog att jag skulle skylla på solen då även många andra hundar gjorde samma sak. Men om man tittar riktigt noga så ser man att redan innan han hoppar så är jag på väg mot nästa hinder vilket betyder att vi ska åt det hållet och inget annat. Även vid nästa försök då jag skriker hans namn tar han inte svängen. En gång är ingen gång, eller hur är det? 😛 Och det är nog 1 vecka sedan vi tränade gungan men tävling är inte samma sak. Funderar på att byta beteende helt på gungan. Men det är svårt att bestämma sig. De sista tävlingarna har han ju gjort varannan gunga snyggt och varannan som en kamikazepilot. Fast om man tittar noga på filmen så ser man att han liksom glider över hela gungan. Jag undrar vem som blev mest förvånad – han eller jag!
Även om inte agilityklassen är något för oss så brukar ju ändå hoppklassen gå bra. Och även om jag vill nolla även här så har vi gott om chanser detta år att ta oss upp till 3:an att jag faktiskt kan försöka att utmana lite i starten. Jag hade att välja mellan en trygg jaakko eller en infostart. Det blev en infostart men inte så informativ som jag planerat. 😳 Och sedan bara föll ena planen efter den andra. Den största anledningen att jag faktiskt misslyckades var inte något väntat. För vem hade kunnat tro att jag var för snabb inne på plan??? 😯 Vid första vägran hade jag självklart inte tänkt att jag skulle vara så långt fram att Era inte skulle ha sugit in i tunneln. Vid nästa vägran hade jag inte tänkt ligga så långt fram för jag hade ju planerat att stanna vid tunnelingången så att jag kunde göra ett bakombyte vid långhoppet. För hur ska man kunna göra ett bakombyte om man ligger före hunden? Svårt det här! I ena stunden måste jag springa fort och i nästa kan jag jogga på plan. Jag är tydligen inte heller duktig på att anpassa min hastighet efter svårighet. Precis som Era. Nåväl en sak lyckades vi i alla fall med – att tillsammans undvika rivningar! Hörde mig inte säga det men jag sa faktiskt hopp en hel del idag! Och kanske är jag inte riktigt där ännu att jag kan skratta åt vår otur/oskicklighet i agilityklassen men jag kan i alla fall undvika att gråta. Någon dag kommer den. Risken är att jag snarare kommer att gråta då . . . 🙄
NIFESOJ.SE 