Dålig matte. Gånger 4!

Söta, eller hur?

 

1. Jag är sjuk! I onsdags när jag kom hem ifrån jobbet hade jag feber. Så även idag med tillhörande onda leder och ett rivjärn till hals. Jag som såg fram emot tävlingssäsongens kick-off i Njudung i helgen med en iver hos skolbarn inför sommarlovet. Vi kommer att tävla 5 helger i rad (nästan 7) vilket gör att jag måste välja bort helgens tävling för att hålla hela denna intensiva period. För hundarna är veckorna tillräckliga som viloperiod men för mig som måste jobba är det ju en annan femma. Dock kommer jag att åka till Njudung och låna ut Anni och Era. Azlans två lopp om dagen kan jag nog överleva att springa utan att förvärra min sjukdom . . . 🙄

2. Den senaste tiden har jag varit riktigt dålig på att få rutin på alla dessa saker som jag måste göra med Era. Visst är det bra om jag kommer igång med allt så snart som möjligt men för tillfället är det svårt att få det gjort. Nästa vecka lovar jag att bättra mig!

3. Det är inte bara Eras träning som legat lite på is den senaste tiden utan även min. Jag har haft ont i kroppen (vilket visserligen kan ha berott på förkylningen) och det har varit dåligt väder. Så här i startgropen på löpningen så faller motivationen som ett korthus vid minsta motgång. Nästa vecka blir det nog bättre. Med början måndag. 😳

4. Idag drog Azlan efter rådjur. Vilket var helt och hållet mitt fel. Era blev lite provkörd idag och när jag skulle visa hur jag trodde att jag skulle göra vid ett par hinder så satte jag pinschern ner och räknade med att han skulle sitta kvar. Utan att tänka på att klubben flyttat sina hinder till en annan plan som inte är inhägnad, och där det är närmre till det fältet som rådjuren brukar hålla till på. Får vara tacksam att han nöjde sig med att titta på dem innan han vände. Vilket han säkerligen gjorde bara för att de var 6-7 stycken mot en!

Annonser

For the Win Jay

Idag tog jag en roadtrip med Anna-Carin, Axel och Tilde för att bege oss till Fjugesta. Där skulle vi båda hämta en valp ifrån kenneln For the Win som Fanny Gott och Thomas Stokke har. AC för att behålla sin medan jag kör samma runda som med App. Med andra ord ska ”min” valp tillbaka om ca 6 månader. Galen? Inte alls! 😉

Godingen som följde med mig hem heter For the Win Jay. En svartvit hane som både Era, Azlan och även Anni antagligen trodde var App. För ingen av dem har tyckt det varit konstigt att en ny krabat klivit in i vårt liv. Jag måste ha några av världens mest toleranta hundar! 😀 Denna vecka ska vi nog ta det ganska lugnt och bara låta valpen få vänja sig vid oss först innan vi börjar träna med andra och åka hit och dit. Men jag ska leta fram mina papper som jag hade under Eras första veckor och beta av alla de punkter som finns där. Det är vår och då är denna matte träningssugen!!! 😛

Bröderna Swift och Jay leker av sig innan hemfärden.

 

Mycket intressant finns det ute när man är en valp på 8 veckor.

 

Tid att slappa har man alltid!

 

 

 

Anna-Carin och Pixel (Swift)

 

Det finns så mycket att titta på . . .

 

Påminner han om någon här?

 

Sötaste tassarna!

 

Man måste ligga bekvämt när man åker bil!

 

Väldigt bekvämt . . .

 

Detta sätt kanske är bättre?

 

Eller det här?

 

Brorsan ser nöjd ut han med.

 

Apporterar leksaken!

 

Följa Era.

 

Följa Azlan.

 

Välbehövlig paus!

 

Undrar om han är ofarlig?

 

Lovar - jag är liten!

 

Förstår fortfarande inte vitsen med alla dessa småhundar som matte släpar med sig hem . . .

 

En herre i sina bästa år har annat att bry sig om.

 

Era hälsar att han dock tycker att det är lite roligt med en lekkamrat till. Problemet är att den är för liten att leka med än så länge så då försöker man dra igång gubben istället!

 

Inte alls efterhängsen!

 

Många nya dofter här i stan.

 

Perfekt inkallning? Kanske inte nej . . .

 

Gladaste hunden idag!

 

Tröttaste???

 

 

Easy Working Aadi – kort och gott App!

Idag är det två veckor sedan App lämnade oss och återvände till Karin. Självklart saknar jag honom men inte så farligt. Det är varit en tämligen smärtfri brytning än så länge. Tror att det kommer att bli jobbigt däremot när jag träffar honom igen. App har varit en speciell kille som har haft många småsaker för sig. Till exempel var han ganska jobbig när det kom till kisseriet då han gjorde flera små pölar inom loppet av ett par minuter. Istället för att göra en ordentlig! Dock har det varit ytterst få negativa saker att hänga upp sig på. Tror inte att något har hört mig klaga på att ha honom! Det enda som jag idag sörjer är att jag inte tog mig tid att träna mer med honom för han var en riktigt rolig hund att jobba med! Smart, arbetsvillig och kampgalen! Jag är tacksam för att jag fått lära känna App och tagit del av hans första månader. Alla hundar är individer och det har han verkligen visat sig vara. Även om koppeltrasslet var jobbigt ibland blev det bättre desto fler regler valpen lärde sig. Den största lärdomen jag har fått av att ha App är att två hundar inte är en flock – tre är!!! Jag hoppas att App får ett långt och innehållsrikt liv med mycket vallning och framförallt mycket kel. Att nästan slå Era i att mysa med matte är en stor bedrift och jag hoppas att personen som kommer att köpa App av Karin så småningom inser precis hur go App är. Men mest önskar jag att de kommer att älska honom mer än jag gör!

De här bilderna tänkte jag bränna ner på skiva för att ge Karin som i sin tur kan ge den till Apps framtida familj. För visst skulle man som köpare tycka det är kul att få ta del av sin hunds första månader?

Lycka till älskade Appen! Du som fått mig att gilla ståndöron på border collies! :mrgreen:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aningens skrämd.

Den här veckan har verkligen varit datorfri. Iphonen fungerar till mycket och det är näst intill onödigt att sätta igång datorn. Dock är jag dålig på att blogga på mobilen då jag föredrar att sitta framför datorn när jag skriver. Och jag har en hel del att skriva om!!! App är tillbakalämnad till Karin och konstigt nog har vardagen fallit in i samma anda som innan. Det är klart, om jag verkligen känner efter så saknas det någon här hemma. Men det finns även en del fördelar med att återigen vara två och det dessutom två vuxna hundar! 😛 Skriver mer om detta en annan dag då jag även måste skriva av mig lite om vallningen. Nu till något helt annat – agility! 😀

I helgen har Gåsahoppet gått i Skurup och tack vare människor som Tjabo (Thomas Szabo) så har vi här hemma kunnat titta på denna tävling online på dessa två kanaler – www.livestream.com/dogsport och www.livestream.com/agilitymasterskap. Sändningarna finns sparade men jag vet inte hur länge så passa på att titta på dem om ni har tid! Det kliar ända in i själen på mig att få vara med! Jag vill, jag vill, jag vill – tävla! Men samtidigt är jag en aningens skrämd. Hela vinterns icke-befintliga agilityträning har gjort att självförtroendet har fått sig en ordentlig känga. På våra tisdagspass har Era känts kanonlovande och på söndagar har jag insett att vi inte alls är så pass bra som jag tror och att vi behöver mer träning. Upp och ner hela vintern. Kontaktfälten sitter superfint inne på HUs lokal men så fort vi sprungit i ridhus och därmed lagt på mer fart har det varit adjöss med säkra kontaktfält. Rivningarna ska vi inte tala om. Det enda som aldrig behöver ifrågasättas är farten! 🙄

Och det är där jag blir skrämd av banorna! Lördagens klass 3-bana i agilityklassen var för jävlig rent ut sagt! Det var bara runt, runt och återigen runt alla tänkbara hinder. Stoppa sedan in ett par balanshinder mellan dessa och du får en redigt svår bana. Inga problem med en sölkorv som Azlan men med Era??? 😯 Jag inser det kloka i att även ha ett stopp på balanshindrena oavsett om man vill köra med running contacts eller inte. Jag fattar inte hur jag ska hinna med honom annars! Hoppbanorna har också varit utmanande men det är många som har löst svårigheterna bra. Och då kommer nästa skräck – det är en hel del som springer offensiv agility i Sverige! Sen så kanske inte alla delar sitter för de flesta men ändå – handlingen har tagit ett stort kliv framåt de senaste åren. Den röda tråden under helgen har dock varit att tidsmässigt måste man sikta på att slå Malin Swifts Nick och säkerhetsmässigt är det Jenny Damms Ina som gäller. Två stora profiler och två superduktiga hundar – inte undra på att man blir skrämd! 😉 Först ska vi dock nöta balanshinder och försöka att inte tvivla på träningsmetoden – det är mängträning som saknas inte tänket bakom! Sedan ska vi nog försöka oss på det där berget som just i helgen såg väldigt brant ut . . . 😉