Aningens skrämd.

Den här veckan har verkligen varit datorfri. Iphonen fungerar till mycket och det är näst intill onödigt att sätta igång datorn. Dock är jag dålig på att blogga på mobilen då jag föredrar att sitta framför datorn när jag skriver. Och jag har en hel del att skriva om!!! App är tillbakalämnad till Karin och konstigt nog har vardagen fallit in i samma anda som innan. Det är klart, om jag verkligen känner efter så saknas det någon här hemma. Men det finns även en del fördelar med att återigen vara två och det dessutom två vuxna hundar! 😛 Skriver mer om detta en annan dag då jag även måste skriva av mig lite om vallningen. Nu till något helt annat – agility! 😀

I helgen har Gåsahoppet gått i Skurup och tack vare människor som Tjabo (Thomas Szabo) så har vi här hemma kunnat titta på denna tävling online på dessa två kanaler – www.livestream.com/dogsport och www.livestream.com/agilitymasterskap. Sändningarna finns sparade men jag vet inte hur länge så passa på att titta på dem om ni har tid! Det kliar ända in i själen på mig att få vara med! Jag vill, jag vill, jag vill – tävla! Men samtidigt är jag en aningens skrämd. Hela vinterns icke-befintliga agilityträning har gjort att självförtroendet har fått sig en ordentlig känga. På våra tisdagspass har Era känts kanonlovande och på söndagar har jag insett att vi inte alls är så pass bra som jag tror och att vi behöver mer träning. Upp och ner hela vintern. Kontaktfälten sitter superfint inne på HUs lokal men så fort vi sprungit i ridhus och därmed lagt på mer fart har det varit adjöss med säkra kontaktfält. Rivningarna ska vi inte tala om. Det enda som aldrig behöver ifrågasättas är farten! 🙄

Och det är där jag blir skrämd av banorna! Lördagens klass 3-bana i agilityklassen var för jävlig rent ut sagt! Det var bara runt, runt och återigen runt alla tänkbara hinder. Stoppa sedan in ett par balanshinder mellan dessa och du får en redigt svår bana. Inga problem med en sölkorv som Azlan men med Era??? 😯 Jag inser det kloka i att även ha ett stopp på balanshindrena oavsett om man vill köra med running contacts eller inte. Jag fattar inte hur jag ska hinna med honom annars! Hoppbanorna har också varit utmanande men det är många som har löst svårigheterna bra. Och då kommer nästa skräck – det är en hel del som springer offensiv agility i Sverige! Sen så kanske inte alla delar sitter för de flesta men ändå – handlingen har tagit ett stort kliv framåt de senaste åren. Den röda tråden under helgen har dock varit att tidsmässigt måste man sikta på att slå Malin Swifts Nick och säkerhetsmässigt är det Jenny Damms Ina som gäller. Två stora profiler och två superduktiga hundar – inte undra på att man blir skrämd! 😉 Först ska vi dock nöta balanshinder och försöka att inte tvivla på träningsmetoden – det är mängträning som saknas inte tänket bakom! Sedan ska vi nog försöka oss på det där berget som just i helgen såg väldigt brant ut . . . 😉

Annonser