Jobbiga beslut och ett sämre jag.

Det har nu gått över en månad sedan jag skrev i bloggen. Under den månaden har en hel del hunnit hända. Vi har inte tävlat något men vi har hunnit vara på kennelläger (där vi visserligen tävlade lydnad i det ärorika kennelmästerskapet), Azlan har dragit bort en klokapsel, Jay har tappat alla sina valptänder och kissat ett antal gånger i sängen. Era – ja, förutom alla rivningar som driver mig galen är han allas allra snällaste. Själv har jag varit ett mycket sämre jag (och då syftar jag inte bara på min förkylning som slog ut mig i en hel vecka). Nej, jag har inte haft ork eller motivation till att träna. Och om man är en tävlingsmänniska som dessutom har tre hundar varav den ena är en valp med stora bokstäver, håller inte det.

Kennellägret gick i vallningens tecken och det är efter denna helg som jag blivit tvungen att ta ett jobbigt beslut. För när man får valla på rörliga får, i en hage där får, hund och förare ser varandra – ja då inser man att för tillfället har vi gjort vårt på det ställe vi har fåren. Våra får flyttar sig verkligen inte för hunden förutom ibland. Och tyvärr är Era alldeles för artig och lunkar snällt efter damerna utan minsta tendens till tryck. Det är inte konstigt att när han väl får träffa får som svarar ”normalt” så slår hans djurkänsla in oftare än lydnaden. Under kennellägret testade vi att gå en IK1-bana vid två tillfällen och ena dagen gick det ok även om jag fick skrika lite på Era. Andra dagen var det bara djurkänslan i stort sett som agerade för honom vilket gjorde att jag skrek ännu mer. Jag till och med stampade med foten i backen! 😳 Dels tog man i för att man ville höras och för det andra är man mer uppe i varv än man är hemma där ingen bedömer en vilket gör att Era känner av stressen på ett helt annat sätt – och nog borde matte då mena att han ska hämta djuren? Det skulle varit så mycket lättare att ha visselsignaler!!! Hur lovande han än må se ut i fårhagen kan jag inte med gott samvete träna på våra får för att sedan ta ut honom på en tävlingsbana med en helt annan typ av får. Det är inte rätt. Vi vallar inte med skrik och stress hemma så det vill jag inte ska bli en vana borta. Och tyvärr har jag inte råd att åka långt och betala både för att valla och för bensin. För att vara tävlingsklara bör vi valla oftare än en gång i veckan och med rätt förutsättningar. Därför har jag nu valt att satsa helhjärtat på agiltyn fram tills jag kan ändra våra träningsförutsättningar. Helt klart kommer det finnas ett stort tomhål i både mitt och Eras liv fram tills den dagen . . . 😦

Finbesök av Malin och rödtotten Wilma

Annonser