Vid sjukdom – skaffa en stand-in!

Den här veckan kommer sannolikt inte vara den enda som jag är sjuk. Även om man kan hoppas på det! Så jag har bestämt mig för att lära upp en stand-in! Syster Beatrice har redan börjat fingra lite på detta med klicker när hon tränat mammas hund Ludde. Trots det har hon fått stödhjul av mig under hundarnas träningspass igår och idag. Tycker helt klart att det känns lovande! Nu hoppas jag bara att hon tycker det är tillräckligt skoj för att fortsätta. Mina hundar säger aldrig nej till ett klickerpass! 😆

Det enda tråkiga (förutom att jag är sjuk) är att Ix verkligen har svårt för att lita på mammas man. En nackdel med att vi flyttade nyss är bristen av manliga vänner här. Eller vänner överhuvudtaget. Jag vill verkligen inte anklaga någon för något som inte stämmer men att Ix morrar och skäller på männen han träffat, och att han har så svårt att lita på alla, det får en verkligen att misstänka mindre roliga saker. Vet inte om det är bra att han fäst sig så vid mig att min mamma, som faktiskt går ok när jag inte är hemma, eller min syster som det går riktigt bra med, faller långt ner på trygghetsstegen när jag är i närheten. T.ex. kan mamma inte få honom att gå ut på tomten om jag sitter någon annanstans, typ vardagsrummet. Under den månaden som vi bott här tycker jag att det blivit lite bättre. Om man ska spekulera så kan man nog påstå att två månader inte är tillräckligt för att häva den erfarenheten han har med sig . . .

Annonser

Från toppen till botten

I lördags var jag verkligen hög på agilityadrenalin! I stort sett efter varje träning eller tävling med Era känns det som att vi klarar av allt. Som att vi är på väg mot något stort och oövervinnligt! (Ok, jag skrev väl att det kändes så. Inte att det verkligen kommer att bli så . . .  :roll:) Det är en underbar känsla som man bara vill ha mer av!!! 😆 Jag brukar vara ganska så hög i flera dagar efter en tävling men redan på måndagskvällen föll jag ner i en avgrund full av förtvivlan. Högmod går uppenbarligen före fall. 😛 Det är verkligen helt otroligt hur man ena dagen kan känna sig på toppen av allt för att i nästa nästan önska att man var död så att man slapp lida mer . . .

Idag har jag haft feber i 4 dagar, hostat och snorat sedan i tisdags så att hela kroppen känns som ett enda stort sår. Jag hatar verkligen att vara sjuk. Hatar, hatar, hatar! 😡 Något som gör min förkylning ännu värre är att jag bytt jobb. Jag har precis jobbat en månad och så blir jag sjuk! Visserligen har jag haft en släng och förkylning i kroppen sedan i december men den har bara brutit ut någon dag för att sedan dra sig tillbaka innan jag flyttade. Det hade inte heller varit lika jobbigt om det inte vore för att butiken är så liten att det är lätt att hitta någon som kan jobba istället för mig. Än så länge har jag dock bara orsakat två sjukdagar men jag känner mig ganska säker på att jag borde hålla mig hemma även imorgon.

Inatt kunde jag inte somna. Precis som alla andra nätter när kroppen skakar av hostattacker och jag bara kan andas genom näsan. Vad gör man då? Jag vet inte vad ni skulle göra men själv satt jag och planerade! 😉 Nu har jag en kalkylerad budget som jag ska ta med mig till banken när mitt inställda besök blir av. Eftersom jag inte riktigt kan sia för att framtiden kommer att bli som jag hoppas måste jag hålla kostnaderna nere när det kommer till agilityhindrena. Att införskaffa ”riktiga” agilityhinder kostar. Verkligen kostar!  Det billigaste ligger runt 60 000. 😯 Som tur är finns det händigt agilityfolk där ute i etern! 😀 Vad sägs om Anna-Carins agilitybana? Kanske HumleSpunks snickarsidor? Eller varför inte besöka Agility Bits för att få lite tips? Man kan faktiskt snickra en hel del själv! Även om det inte känns som så nu – är jag snart på topp igen! 😀

Smider planer och har åldersnoja.

Efter helgens tävling fick jag en energiboost. Jag vill så ha egna hinder att träna med och ett helt eget ställe att träna på! Det snurrar en hel del planer i mitt huvud för tillfället. Det är så mycket som jag behöver kolla upp och försöka att lösa. En sak med mig är att jag är en person som gärna listar saker. Gör budget och kalkylerar mina framtidsplaner. Sedan är jag kanske inte den bästa på att hålla dem men jag blir lugn av att göra dem. För att kunna leva i nuet behöver jag ha framtiden något så när utklurat. Och då menar jag alternativ 1, 2, 3, 4 och 5. I vissa fall ett par till! 😛

På tisdag är det tänkt att jag ska på rådgivning i den lokala banken för att flytta över alla mina banktjänster. Om jag tänker slå ner rötter här vill jag göra det ordentligt och stödja den lokala banken. Jag behöver få svar på en del frågor jag har som rör min framtid och mina planer. Hur jag ska gå tillväga för att förverkliga dem och vad jag kan ekonomiskt kan behöva göra för att hjälpa mina planer en bit på vägen. Det enda smolket i mina framtidsplaner är detta med åldern. Jag känner mig verkligen så fel ute! Jag borde ha varit minst 10 år yngre för att hinna skaffa mig den kunskapen jag behöver för att förverkliga mina planer. Jag känner mig så sen!!! Att satsa så som jag vill när man är så gammal som mig känns verkligen aningens försent. Aldrig förr har min ålder spelat mig så stor roll som den har den senaste tiden. Och det är på grund av min ålder som jag tog steget att bosätta mig här i Österbymo. I min mors källare. Utan ett fast jobb. Absolut totalt skrämmande om jag tänker lite närmre på det.

Livet är dock till för att levas. Och om man inte vågar så kan man inget vinna. Det är bara att acceptera att det alltid kommer att finnas sådan som är yngre än mig. Som kommer att ha fler år av agility framför sig. Som vid åldern av 19 kommit bra mycket längre än jag har. För om jag inte hade levt det liv jag gjort hade jag inte stått där jag är idag. Jag hade inte utvecklats till någon som brinner så för agilityn att jag ger upp min trygghet för att jaga en dröm om mer agility. Det bästa jag kan göra är att njuta av varje andetag jag får som ger mig chansen att uppleva ytterligare ett träningspass, en tävling eller med andra ord – nästa bästa fixet. Dessutom finns det ingen åldersgräns på att drömma . . .

Springa, pausa. Springa, pausa.

Wiiee!!! Årets första tävling har skett!!! Som jag längtat! :mrgreen: Dock var det ju med en hel del förbehåll då vi inte tränat på över 3 månader. Och även om jag visste precis hur jag ville lösa Åsas båda roliga banor, så var jag supernervös inför första starten. Det är en sak att gå en banvandring och tänka; om jag gör så här kommer min hund att svara så här. Och en sak att tänka; så här borde min hund gör om jag gör så här. Era bevisade att med bra grunder spelar inte 3 månaders vila någon betydelse! Gårdagens lopp visade dock att inte jag klarar av 3 månaders vila . . . 😳

I vårt agilitylopp var två hinder ifrån vår uppflyttningspinne. En rivning på näst sista hindret. Agility handlar för oss förare inte bara om att springa. Utom att pausa ibland. När Era kom ut från sista tunneln och hade rak ansats till de två upploppshindrena, ja då hade en paus från matte suttit alldeles fint. Sedan kan man tycka att Era faktiskt måste kunna lyfta på benen ändå men sedan tidigare vet jag att han fokuserar mer på att komma ikapp än hopptekniken när jag springer för fullt när han kommer ut ur tunnlar. Något övertaggad glömde jag bort det. 😛 Men vad gör väl det! Vi ska ju till Askersund om en månad och köra två agilitylopp. Och jag kommer inte att stanna kvar i kl 2 ett enda lopp för mycket! 🙄

Även i hopploppet klantade jag mig genom att inte pausa och säga runt. Dock hade vi en rivning med oss på andra hindret. Återigen Eras känslighet för att jag springer ifrån honom vid aningens fel tidpunkt. När vi väl rivit var det bara att träna på att springa det fortaste vi kan. Stackars hunden får inte mycket annan hjälp då än min position, min pyttelilla axelvridning och hindrenas linje. Har jag sagt vilken guldhund jag har! 😀 Det enda jag kommer att ta med mig från tävlingen i träningsväg är felvända tunnlar. Era måste lära sig att bromsa i tunnlar!!! Han fastnade i tunneln då han inte bromsade tillräckligt. 😉

Kan jag vara annat än nöjd? Vi fick en grym tid i agilityloppet som speglade hur fantastiskt det var att springa den banan! Och suget efter agilityn blev ofantligt stort! Tänk, bara tänk, vad vi kan utvecklas till när vi får vår egna agilityplan! Och hur jag kommer att utvecklas när Vi kommer att bli tillräckligt stor så att jag har två bra grundtränade hundar att springa med! Och Era kommer bara att vara 5 år då!!! Åh, vad jag har år av fantastisk agility att se fram emot! Jag blir hög av bara tanken! 😆

Vinteragility med Era och Ix

Igår tog jag tag i en syssla som gav mig träningsvärk. Jag skottade en liten träningsplan! Så idag byggde jag upp en liten kombination för Era och mig att köra. Kanske onödigt att tillägga att det var hur roligt som helst att köra agility! 😀 Det blev en hel del fallande hinder. Några orsakades säkert av Era. Frågan är om det var pga av att han verkligen rev, eller om snön orsakade rivningen. Hindrena är ju inte så värst stabila. Dessutom behöver jag nog göra övningarna lite lättare så här i början. Inte för att Era inte kan utan för att han säkert inte har de musklerna som han behöver. Känner mig dock bättre inför lördag. Era kanske inte har tränat agility på 3 månader – men han har inte glömt! Däremot är matte lite ringrostig! Lördagens tävling innehåller inga förhoppningar för mig. Vi kommer bara springa för att vi kan! Och för att vi älskar agility och har saknat allt som har med agilitytävlingar att göra!

Även Ix fick en omgång ute på planen. Om jag bara kunde komma överens med mig själv vad jag ska säga när jag skickar honom runt hinderstödet så skulle mycket lösa sig. Och ett halsband. Roligt är det i alla fall att träna grunder! :mrgreen:

Vi är född!!! Borde vara slutet på en helvetesmånad . . .

Igår kväll följde jag en thriller på Facebook. Sheepchasers G-kull höll på att födas! De första valparna var tikar vilket gjorde spänningen olidlig. Tredje valpen fick mamma Queenie kämpa lite extra med och det måste nästan vara ett tecken när det visade sig vara en hanvalp, eller hur? Tätt efter kom ännu en hanvalp och för min del hade det ju kunnat sluta där. Queenie ville dock annorlunda och ut kom två tikar till. 7 små underverk, varav 5 tikar och 2 hanar! 😀 Det betyder att i början av april kommer Sheepchaser´s Gavi att flytta hit! På agilityplan, och antagligen annars också, kommer han dock att kallas för Vi. 😛

Antagligen är det onödigt av mig att säga att förväntningarna på Vi är aningens större än de jag haft med Era. För om allt går min väg, om än lite krokigt, så kommer utvecklingsmöjligheten för Vi att vara större än den någonsin varit för Era. Matte har ju nu både erfarenhet och möjligheter att investera rätt med en border collie från början! Inte för att Era lidit något av min saknad av tidigare sagda . . . 😉

Jag hoppas och ber till alla gudar man kan att födelsen av Vi innebar slutet på den helvetesmånaden som började den 9 jan. Sedan den dagen har jag varit hos veterinären 3 gånger och på rehaben i Norsholm 2 plus att Azlan hunnit med att skada sig även om veterinärbesöket inte sker förens idag. En liten titt på hur det sett ut.

9 jan – Fyskontroll av hundarna i Norsholm visade att Azlan haft/har en skada.
11 jan – Veterinärundersökning av Azlan för att se om korsband el. något annat var skadat.
21 jan – Veterinärundersökning av Era där det konstateras att han har dubbelsidig keratit.
28 jan – Återbesök för Azlan i Norsholm och skapandet av rehabschemat.
30 jan – Återbesök för Era som visar att han svarat positivt på kortisonbehandlingen.
5 jan – Azlan slår av en sporre. Veterinärbesöket sker dock inte förens idag.

Även om jag hoppas att upptäckten av fler skador håller sig långt borta framöver kommer jag ju att behöva åka flera vändor till både veterinär och rehab. Vi ska på ännu ett återbesök till Norsholm med Azlan den 25 februari för att se att han svarat på den rehabiliteringen som jag borde göra lite mer. Har i alla fall sytt benvikter till honom, masserar och sträcker plus kör balansövningar på Sagostenen. Inte riktigt så mycket som vi skulle behöva då vi har flera övningar att ta tag i. En cavalletti måste jag bygga ihop med under dagarna som jag är ledig denna vecka. Gissa om det är ett heltidsjobb att hålla på med båda hundarna!!! Era ska ju också ha sin rehab och även kortisondroppar flera gånger om dagen. Säger bara en sak – det är tur att mamma finns!!! Vi får se när jag kan träffa den ögonspecialisten jag blivit rekommenderad. April är nog det tidigaste då Era ska bort och jag inte har råd att åka hela vägen till Strömsholm utan väntar på att få ta en tur till Linköping istället. Verkligen tur att det inte är så bråttom med det veterinärbesöket! Men om det blir det datumet i april – ja då ska jag först åka 9 mil till Linköping och sedan direkt efter det 28 – 48 mil. Valphämtning!!!

Är det konstigt att jag hoppas att turen vänder . . .

10 min lunch. Och 50 min rast.

Har precis avslutat min medtagna lunch. Klockan är 13.10. Vilket innebär att jag har 50 min kvar att göra ingenting. Ni som känner mig vet att jag inte är morgonpigg, så ganska trött orkar jag inte byta om och ge mig ut i snöstormen utanför. Jag ser faktiskt fram emot mildare väder då vi inte längre måste ha samma klädkod på jobbet. Något som underlättar vid ett ombyte eftersom det är färre plagg som ska av. Dessutom kommer det antagligen att vara färre plagg som ska på. En frisk promenad hade inte varit dumt!

Det rör sig en hel del med folk i vår butik och under de veckor som jag nu jobbat har jag slagits av två saker. Generellt snusas det betydligt mer här på landet än inne i stan. Och jag ligger fortfarande 10 år fel i tiden! Men jag trivs. Riktigt, riktigt bra. Vill verkligen inte att året ska ta slut. Men det löser sig nog med ett fast jobb så småningom. Eller studier. Eller något. För stunden är jag dock fullkomligt nöjd med där jag är. Tänk vad bra allt kommer att bli när de andra bitarna faller på plats! 😀