I väntan på något gott.

Just nu, i denna stunden, är det lite jobbigt att ha lämnat Linköping. Anledningen? Vinterträningen!!! När vinterträningen satte igång hade jag fullt upp inför flytten så vi var inte med på den. Hann väl med ett par ridhuspass med några av tjejerna innan jag lämnade Lkpg men sedan dess har vi knappt tränat. Jag har kört lite i trädgården men det är mest grundsaker (som att lyssna på mitt verbala kommando vilket Era inte gör :evil:) och ingen direkt handling krävs. Eller någon timing eller spring i benen. Tack och lov har vi fått springa några tävlingslopp! Men de är för få. Så i brist på träning blir jag sjukt grön av avund på de som tävlar. Jag har verkligen ångest över att inte få tävla. Det måste höra ihop med att vi just nu är så himla nära klass 3 och att vi inte har möjlighet att åka på så många tävlingar i år. Tävlingsmänniskan i mig måste få ut maximalt av varje jäkla lopp. Då syftar jag inte på nollor, utan på flytiga lopp. Snabba lopp. Lopp där kroppen agerar före hjärnan. Som ger den underbara känslan av frihet. Och som är så beroendeframkallande. Banträning ger mig nästan samma känsla. Och trots att jag kan träna lite kombinationer i snön är det mer fördel Era än mig. Så det blir mest fram, fram, sväng och tillbaka. Övningar där han gör jobbet. Med andra ord inte ett dugg utmanande eller beroendeframkallande. Men anledningen till att jag valde att flytta var och är för att jag ska kunna kombinera vallningen med agilityn. För varje år har jag valt att välja bort agilityträningen och bara kört på underhållsträning för att även hinna med vallningen. Jag har varken kommit framåt i vallningen eller agilityn. Jag flyttade för att jag inte ska behöva välja mellan dem. För att jag ska få ut maximalt av varje träningsdag. Och för att jag ska få kontinuitet i vår träning. Inom båda grenarna. Det är dock en lång väg dit. Mitt mål är att ha hittat dit till i höst. Och i väntan på detta goda kommer jag säkerligen att finna det jobbigt att ha flyttat. Avsaknad av agilityplan och får plus mina goda träningskamrater, som alla i detta nu tränar för fullt på vinterträningarna i Lkpg, gör flytten aningens jobbig. Det är ibland svårt att se längre än näsan räcker . . .

Annonser

Klass 3-abstinens!!!

Kan man säga att man har klass 3-abstinens? För jag har!!! Borde städa nu (har lovat mamma att göra det medan de är och handlar i Lkpg) men jag fastnade framför livesändningen från Gåsahoppet. För tillfället visar de hoppklass 3 large. Med andra ord den klassen som Era och jag borde tävla i. Jag vet att vissa himlar med ögonen när jag säger att Era och jag hör hemma där. Men jag säger det ändå. De där banorna är som gjorde för oss!!! När vi kört klass 3-banor på träningen så har det ju gått bättre än när vi kört klass 1 och 2.  Inte sagt att vi kommer att nolla på en gång när vi väl kommer dit men jag är inombords väldigt säker på att vi kommer att gå runt med en högre marginal än vi gör nu. Och vet ni hur många som rev i dagens hoppklass? Mer än hälften av alla border collies! Med andra ord skulle vi inte vara ensamma om att få en bom petat då och då. Vi är i gott sällskap då även de bästa hundarna river! I onsdags vaknade jag och hade ångest över att vi inte skulle till Rättvik och tävla i helgen för att få springa 8 lopp. 8 lopp! Förstår ni vad det skulle betyda? Enligt den senaste tävlingsstatistiken borde jag ha med mig en klass 3-hund hem!!! Men, men, jag hade ju planerat att jobba denna helg så att vi kunde ha åkt på Kumla BKs lagtävling nästa helg för att kvala till SM. Nu gjorde vi ju det tidigare än planerat! 😀 Det hindrar inte mig dock från att längta och längta och förtvivla lite över att vi har haft så många stolpar ut. Fast å andra sidan – jag har hellre turen på min sida när vi väl är i klass 3! 😉

 

http://www.livestream.com/agilitymasterskap

Hitta SM-formen?

Blöta hundar måste torka innan de får gå in. Tur att det är sol på verandan!

 

Inför SM har jag gett mig tusan på att få upp flåset lika bra som det var då jag tränade inför Tjejmilen. För en herrans massa år sedan! 😳 Varje vår när isen börjar smälta och solen värmer oss, får jag lust att springa. Varje vår börjar jag springa och det känns underbart för jag har massor spring i benen. Men av någon anledningen så blir jag också förkyld ungefär vid samma tid. Vilket gör att när jag precis kommit igång med att springa och känner mängder med motivation för något som jag egentligen tycker är tråkigt – ja, då blir jag sjuk. När orken väl kommer tillbaka då är säsongen igång och istället för att ge mig ut och konditionsträna tar 3 h-pass på klubben vid där både promenad och agilityträning vävs in. Nog för att man springer på banan. Men hur mycket är det egentligen? Ärligt talat inte mycket. Inte ens jag som har flera hundar. Agility är dessutom roligt. Riktigt, riktigt, riktigt roligt. Och precis som när jag spelade innebandy och handboll så kan jag hålla på med det jag tycker är roligt hur länge som helst. Men försäsongerna med konditions- och styrketräning – hur ofta deltog jag då? Tur för mig att jag var en duktig målvakt så att jag fick spela ändå . . . 😛

 

Här i Oppreda slutar löprundan och nedvarvningen börjar.

 

Fördelen med att jag flyttat är kanske att några mastodontpass på klubben inte kommer att ske mer än sporadiskt. För förhoppningsvis kommer jag att ha en egen agilityplan precis utanför dörren. En stor fördel är också att det är lättare att ge sig ut att springa här i Österbymotrakten. Det finns många vägar som inte trafikeras mer än då och då. Ibland ser jag spår av någon annan på ställena där vi går med det är inte ofta. Sträckan som jag håller till på nu passerar vi två fasta boende och två sommarstugor. Eftersom jag springer på förmiddagen är det inga hemma vid de fasta boendena så vi möter sällan några bilar. Därför behöver jag inte tveka att ha Ix och Era lösa. I Linköping var det svårt att springa med hundar lösa eftersom det inte var tillåtet i spåret och för att det är aningens energikrävande att be hundarna stanna och gå åt sidan varje gång man mötte någon. Inte för att Era bryr sig om någon när vi springer utan mer för att vara artig mot de mötande. Nu kan jag ha dem lösa utan att ens tänka på det. Så avslappnande och skönt!

 

Aningens halt fortfarande.

Azlans koppel har jag runt midjan på ett väldigt enkelt sätt. Inga Baggenbälten här! Har satt en påsklämma där kopplet bör strama åt runt midjan så att jag inte tappar kopplet när han väl springer snällt vid sidan. Med den anordningen behöver jag inte oroa mig för att snava på mig själv! Det går inte att ge Azlan hela kopplets längd som han hade fått om jag använt det bältet jag har. I alla fall med det kopplet jag har nu. Huvudsaken är att det fungerar. Och det gör det! Så nu måste jag bara komma ihåg varför jag inte gillar att springa med Azlan – jag måste hela tiden bromsa mig!!! För ett par år sedan sprang jag 5 km i Rydspåret med Azlan och Era (oops, Era var lös då). Har för mig att vi sprang 5 km på 18 min. Det är sjukt snabbt för att vara mig!!! Tror att jag i vanliga fall ligger på 25 min när jag tränade som mest. Utan hund. Det är kanske inte så konstigt att mitt knä gick sönder? Sedan dess måste jag grunda musklerna runt knät ordentligt innan jag ökar farten. (Även anledningen till att jag helst undviker framförbyten.) Håller jag igång ordentligt under hela året så klarar jag oftast av försäsongens agilitytävlingar utan att få ont men gör jag inte det – ja då gör det ont även efter 1 min inne på agilityplanen. Häromdagen funderade jag över varför jag hade träningsvärk i magen. Det brukar jag aldrig få av att springa. I förrgår slog det mig – jag har varit duktig på att bromsa!

Sträckan jag springer är efter den första gården vi passerar och tills vägen vi springer på möter en mer trafikerad väg. Sedan vänder vi. Ca 6.7 km totalt enligt RunKeeper. Vi väljer höger vid en väggren som jag ska utforska när snön smält bort eftersom det inte är plogat där. Förhoppningsvis kan jag springa runt. Även om det blir på den lite mer trafikerade vägen en bit. Det är av någon anledning skönare att springa en sträcka där vägen går runt. Inte att jag behöver vända. Mitt mål är att fortsätta springa denna sträcka för att sakta pressa tiden. Jag spurtar i uppförsbackarna då knät inte tar lika mycket stryk om jag gör så. För tillfället går jag också raskt nerför alla backar på tillbakavägen. Om någon så sliter nedför! Därför går det inte riktigt så fort att springa 6.7 km som jag tycker det borde. Tror att RunKeeper sa att det tar mig ca 50 min att gå, springa och spurta den sträckan. Om jag kan hålla igång detta skulle jag vilja ta mig denna sträcka på 35 min innan SM. Sen får jag tillåtelse att springa längre. En klar nackdel med att springa så som jag gör nu är att jag skulle kunna springa längre. Mycket, mycket längre. Tyckte inte jag att det var tråkigt att springa???

Jag tror de glömde något!

Under tiden som jag hälsat på vänner och Gavi åkte även de andra i hushållet bort. Huset lämnade vi åt katterna att sköta. När jag kom hem under dagen idag så sken solen. Med andra ord var det varmt i huset. Jag tände pannan och lyckades få fart i den trots att jag glömde bort en spak. Då jag behövde sova för att orka med att jobba hann veden jag fått fart på slockna. Så när jag kom hem vid halv elva var huset iskallt! När jag skriver detta har jag återigen lyckats få fart på pannan. Frågan är bara – hur gör jag för att få ut värmen i huset? Och bibehålla den? Det enda jag lärt mig är att tända pannan. Inte att sköta den! Jäkla tur att tre djurkroppar kommer att hålla mig varm!

Kopia? Eller motsats? Nu är det dock bestämt!

Igår åkte jag och killarna till Nybro för att hämta upp Malin och sedan vidare mot kennel Sheepchaser i Blekinge. Dagen för att träffa G-kullen, och välja ut vem som ska bli Gavi, hade äntligen kommit! 😀 Kullen är visserligen bara 5,5 v men den är än så länge jämn och jag har övertygelsen att det egentligen inte spelar någon roll vem jag väljer – det kommer att bli det bästa ändå! Därför valde jag mer på utseendet än något annat. Låt mig därför presentera Sheepchaser’s Gavi!

20130321-215106.jpg

Gavi påminner väldigt mycket om Era. Fast ändå inte. Det coola är att båda har halva bläsar, fast på motsatta sidor. Båda har ett ben med en brun fläck på frambenen. Också det motsatta. Gavi är vid 5,5 v mer pälsad än Era vilket ska bli intressant och se exakt hur mycket mer päls det handlar om. Inte för mycket hoppas jag!

Nu när jag tagit steget att utöka flocken med en bc till är det svårt att inte vilja ha ännu en Era. Jag vill ha en hund som är allt det som Era är minus D-höfter och kronisk keratit. Hur kan man inte vilja sträva efter den perfekta hunden? Men hundar är precis som oss människor individer. Och så länge jag inte klonar Era kan jag aldrig få någon som är exakt som honom. Och på sätt och vis vill jag inte ha det. Jag vill ju ha en ny personlighet. Men som är som Era. Går det att förstå vad jag menar? Är det ens möjligt att vilja ha en Era som ändå inte är Era? I vilket fall som känner jag mig nöjd med mitt val. Och blir Gavi ens en bråkdel av den hund Era är, kommer jag att vara fullkomligt nöjd med honom! Åh, vad jag ser fram emot att grundträna en valp igen! Och nu när det är min egna kommer jag lägga ner mer tid på den! Gud vad jag längtar till den 12:e april!!! :

 

20130321-221659.jpg

Egna slalombågar

Eftersom jag har flyttat miltals bort från närmsta agilityplan kommer det i vår bli svårt att få till flera träningspass i veckan då jag med min ändrade tjänst dessutom får mindre kvar i plånboken. Dessutom brister hela idén med flytten om jag skulle tvingas åka långt för att träna. Och på grund av minskningen på pengar (hallå – vem tusan har råd att köpa en agilitybana för 70 000 kr :shock:) behöver jag finna ekonomiska lösningar på nödvändigheterna jag behöver. Visserligen behövde jag endast slalombågar för att jag ville lära Ix något under tiden han skulle vara hos mig men om ett år är det Gavis tur så det skadar ju inte att ha dem. Det här är lösningen som min mors man Bosse hjälpte mig med.

I bygghandeln finns det något som heter kabelkanal. Bilden här ovanför visar hur de från Biltema ser ut. Kabelkanalen är indelad i två delar. Den delen man skulle kunna kalla lock, och själva kanalen, utformad med två sidor. Först köpte vi en kabelkanal från järnhandeln i Tranås. Locket gick smidigt att skära loss från den andra delen. Men kanalen fick vi jobba lite med och skära bort sidorna så att själva botten på kanalen var det enda kvar. Då hade vi två stycken 2 m långa plattor. Om man nu kan kalla dem det. Bosse tog en av slalompinnarna och böjde plattorna runt pinnen. Tejpade med eltejp ihop delarna (som syns på bilden nedan) och så kollade vi att plattorna blev tillräckligt långa för att skapa utrymme för hunden, och tejpade ihop även andra änden.

20130319-224715.jpg

De två bågarna som blev av kabelkanalen från Tranås hade två olika styvheter där den ena var lite sladdrigare och därför behöver ändras på ibland när vi tränar. Men det fungerar bra då det var de två bågarna som Ix fick använda de första passen vi körde. Sedan for vi iväg till Biltema i Linköping och köpte oss 4 kabelkanaler till. Problemet med dessa kabelkanaler var att själva kanalen var av sådant material att det inte gick att böja den utan att den gick sönder. Däremot gjorde vi fyra bågar av locken som blev väldigt stabila. Bågarna trär man över pinnarna.. Med andra ord inga fästen som kan gå sönder. Ix är en liten border collie men han har ett bra tryck genom bågarna utan att de går sönder. De har suttit fast på slalomet även nu när det varit minus och det verkar som att de håller. Även om jag rekommenderar att man inte låter dem vara ute i kylan! Bara jag som är extremt lat. 😛 Kostnaden för slalombågarna är betydligt lägre än de man köper. Allt beror på vilket material de kabelkanalerna man får tag i är. För de sex bågarna som jag har i dagsläget har vi lagt ut ca 239 kr tror jag. Något åt det hållet i alla fall. Det betyder att jag kommer att hamna på ungefär 400-500 kr för 10 bågar! Det betyder även att jag kan lägga pengarna jag sparar på att bygga något annat hinder!

20130319-224726.jpg
Den lite sladdriga bågen är den som är närmst i bild.

Så här ser Ix slalom ut efter 10 pass med och utan bågar.

Han är hemma!!!

Morgonmys är inte detsamma utan Era!

 

I lördags tog jag bilen, alldeles själv, och åkte upp till Kumla för att besöka Emma. Där har ju Era varit den senaste månaden! Detta för att han skulle få betydligt fler chanser att träna agility än om han stannade hos mig här i skogen. Är så tacksam för att Emma ställer upp som bonusfamilj till Era! Aj löv U!!! Kolla in bilderna som Emma tog när hela familjen var iväg på utflykt. Visst ser han ut att ha haft det bra! Älskar bilderna på Era och Emmas son Agust!

Eftersom jag kom fram skapligt till Kumla hade vi  planerat att åka och träna med hundarna. Vi byggde upp en bana som Veronica Bache knåpat ihop till sin egen träning. Första varvet var nog Era lite chockad för han rev otroligt mycket. Till och med för att vara Era! 😛 Kommandona sitter inte riktigt efter vilan så de får jag fräscha upp innan vi ska åka och tävla igen. Muntliga signaler är verkligen inget som Era håller högt i kurs. Han går näst intill bara efter min handling och då gäller det att man är på rätt plats, på rätt sätt. Annars är det försent. Inte alltid lätt att hinna före den där hunden. 🙄 Sedan är han ju extremt känslig när det kommer till att trycka på hans linjer. Eller dra in dem. Tex så är han i stort sett alltid snäv efter tunnlar. Man märker på filmen från träningen hur känslig han är med bara ett par steg. Första gången följer jag inte med så långt vid den raka tunneln utan viker av vid den mittersta tunnelhållaren – han svänger tajt ut och letar upp mig istället för hindret som stod en bit ut. Duktig hund, lite otydlig matte. Nästa gång passerar jag den mittersta med råge samtidigt som jag pekar utåt med drivaxeln. Varav Era söker sig till slalomet. Även tredje gången gör jag så. (Det är roligt att köra handlingfilmer i stillastående. Bilden ljuger inte! :wink:) Fjärde gången kommer jag på att jag faktiskt har ett verktyg som kan hjälpa mig. Nämligen att ge kommandot sväng när han är i tunneln! Duktig som han är kommer han ut ur tunneln färdigsväng och eftersom jag är längre ner på linjen ser han hindret på en gång! Tänk vad stor skillnad på väg med så små skillnader! Har jag nämnt att jag älskar min agilityhund? Typ tusen gånger vid det här laget! 😀 Hela träningspasset är med då jag vet en som vill se allt, även mina misstag. 😉

 

Lördagens träningspass var bara uppvärmning inför tävlingen på söndagen i Askersund. Två chanser på uppflytt och en hoppklass. Med tanke på hur bra Era känts den senaste tiden trots utebliven träning borde det inte varit några problem att lyckas nolla minst ett lopp. Ja, det borde inte varit det . . .  Trots att Era satte alla slalomingångar kvällen innan lyckades han inte bromsa tillräckligt i första loppet. Sedan råkade jag göra ett blindbyte aningens för tidigt. Återigen – duktig hund! När jag tittar på filmen så ser jag att jag inte litar riktigt på Era. Blindbytena blir sena då jag fastnar i att låta honom låsa på hindret han ska ta innan blindbytena. Som tur har jag världens snällaste medtävlande som gör sitt bästa att inte krocka med mig. Helt klart har vi en hel del orutin efter vilan. Timingen måste förbättras. För att inte tala om starterna! Trodde vi kommit förbi stadiet där han ligger orolig i starten. (Var snälla och notera skillnaden på träning och tävling! 😛 ) Vila är inte bara av godo!!! 👿 Här kommer filmen Therese! 😀

 

Helt klart finns det en hel del att träna på nu efter vilan men trots det är vi riktigt nära att ta den där uppflyttningspinnen. Och det kanske är bra att vi inte tog den nu för då hade jag satt press på mig själv för att även hinna bli uppflyttad i hoppklassen innan sista anmälningsdagen till landslagsuttagningen går ut. Vi hade nog även behövt sätta söndagens hoppklass för att ha en chans att bli klass 3-ekipage innan den 24 april. Vi har ju bara en tävling ihop fram till dess. Era har tre tävlingsdagar på sig. Chansen är minimal. Varför skulle jag då vilja sätta den pressen på oss? Därför att jag skulle vilja vara med på årets landslagsuttagning så att jag får känna av stämningen och allt runt omkring innan nästa år. Det året som jag verkligen ser oss där. Med möjligheter. Men jag får helt enkelt sikta på att bli uppflyttad innan nästa kvalperiod istället. Så att vi hinner få våra SM-pinnar på de få tävlingarna som jag lyckats hitta i kalenderna. Det här med att jobba varannan helg gör ju saken aningens klurigare än för er som har hur många helger som helst att tävla på. Någon gräns måste man sätta på hur långt man är beredd att åka. Min gräns går nog vid Europa! 😛