Att tävla innebär så mycket. Som att lära sig hantera uppförsbackar.

De som följt oss i bloggen och på FB vet hur frustrerad jag är just nu över att nollorna uteblir med Era. Just idag, igår och under flera veckor har jag haft ångest över att tävla Era. Riktig jävla panikångest som nästan får mig att gråta. Detta är något som jag helt klart måste jobba på. Även om jag misstänker att jag aldrig riktigt kommer att hamna inför denna situation igen. När vi väl tagit oss igenom detta. För även om det känns helt omöjligt för oss att nolla ett individuellt hopplopp, och näst intill omöjligt med agilityloppen också, så tror jag fortfarande väldigt mycket på mig och Era som ekipage. När jag började tävla Azlan och det gick år efter år innan han nollade kände jag inte på samma sätt som nu. För Azlan hade inte de grundkunskaper som Era. Han sprang inte lopp efter lopp med helt olika fel. Fel som jag oftast inte kunnat påverka. Azlans första problem var fokusen. När jag väl hade hans kontakt inne på agilityplanen var det slalomet som strulade. Och som än idag är det hinder där vi får flest fel. Förutom kontakt och slalom handlade allt om min handling. Azlan är säker inne på plan. Eras och mitt problem att nolla är så mycket mer svårdefinerat än bristande fokus och dålig slalomkunskap. Eller min handling.

Man skulle kunna tro att rivningar är vårt största problem. Men så är ju inte fallet. Visst river Era en hel del. Mer än jag önskade. Men det beror helt och hållet på vilket humör han är på. För ta tex helgen då vi tävlade 8 lopp. Han rev bara i ett lopp. Och det efter att vi diskat oss och jag jagade på honom att springa fortare. Vissa tävlingar, som den i Gagnef-Floda i veckan, lyfte han bara på fötterna i sista loppet. Och dagen efter rev han inget i de två lopp som vi sprang på KM:et. Inte förens jag vet skillnaden mellan dessa tävlingar kommer jag att hitta lösningen till att minska rivningarna. Dessvärre är det inte så lätt som taskig hoppteknik . . .

Som nummer två borde kontaktfälten vara. Hemma på träning sätter Era kontaktfälten i stort sätt till 95 %. Aningens sämre när jag ligger före eftersom jag inte kunnat träna det pga av liten plan. På tävling är det varierat. Allt ifrån klockrena kontaktfält att dö för, eller flygande gunga och för lite broms. Att ta om hindrena spelar ingen roll. Då har han ju redan bromsat och därmed gjort det lättare att lyckas. Det är första försöket som gäller. Helt klart skulle det underlätta om vi bara tränade på att jag ligger före vid balanshindrena på träning. Men det dröjer nog till i slutet av sommaren innan jag har haft tid att bygga dem. Fram tills dess får jag helt enkelt acceptera att i alla fall de flesta kf är klockrena och supersnygga.

Vilka andra fel har vi då? Allt möjligt! Konstiga fel som jag aldrig ens drömt om till sämre handling av mig. De sakerna som gör att Era kan få så fina tider är även de som gör att vi inte lyckas. Jag har bara en chans att lyckas. En liten millisekund att göra rätt. Att fråga någon annan vad jag gör för fel känns inte aktuell. För jag vet redan när det blir fel vad som inte blev rätt. Den lilla nedvinklingen av axeln, foten som är en cm på fel sida av linjen, ett stödkommando för lite, osv. Det är inte det att jag inte vet hur jag ska handla min hund. Hur vi ska ta oss runt banorna. För vi tar oss runt. Men då med fel. Eller så blir det bara ett hinder för mycket eller fel håll men annars felfria på hinder. Vi har bara två nollor i bagaget det här året. Med absolut ingen träning bakom oss. Nu när jag börjat träna lite mer men inte fullt ut lika mycket som jag skulle vilja, lyckas vi inte med något. Det jobbigaste med allt är dock att vi är riktigt, riktigt, riktigt nära att sätta det. Och jag tror att det är därför det är så jobbigt. För jag behöver få lyckas precis lika mycket som våra hundar behöver. Och att springa lopp efter lopp som är så nära, och så fina, det är inte tillfredsställande. För min hund kan nolla. Jag kan nolla. Vi har inga större problem. Så varför går det inte???


Så här ser ett katastroflopp ut. Det enda felet är ett hinder från fel håll och en rivning. Den enda katastrofen är egentligen att vi inte nollade?

Det är jobbigt att vara pessimistisk. För jag är egentligen inte det som person. Jag har höga krav på mig själv men jag tror att allt går bara man arbetar tillräckligt hårt för det. Det är ju en av anledningarna till att jag lämnade Linköping. Jag vill bli bättre. Jag vill lyckas. Agility är det roligaste jag vet. Inget kan slå det! Men vi har nått alla våra delmål i vår träning och tävling nu efter lag-SM. Det finns inget annat kvar för oss att sikta mot än att nolla. Det spelar liksom ingen roll att vi går in och har snabbast tid men 5-10 fel. Det spelar ingen roll om vi har det grymmaste slalomet, den bästa vägen mellan hinder 3-7 osv. Det spelar ingen roll. I klass 3 kan man få SM-pinne på 5 fel. Man kan ha den snabbaste tiden och det betyder något. Men i klass 1 och 2 finns det bara en sak som räknas – att nolla. För utan att nolla kan du inte avancera. Och utan att avancera till klass 3 kommer du inte att få nya utmaningar. Det är i klass 3 som de flesta förändringarna sker beroende på domare, land och tidsperiod. Du har chansen att plocka SM-pinnar. Att delta på landslagsuttagningen. Helt plötsligt har en helt ny värld öppnats för dig.

Vi har inte tagit en enda pinne i hopp sedan första tävlingsåret. Vi är inne på tredje året nu. Sist vi nollade individuellt var när vi dubbelnollade och vann båda agilityklasserna i Kumla förra hösten. Det är en hel evighet sedan. Jag vet inte hur många gånger jag brytit ihop och taggat igång. För att sedan bryta ihop igen. För tillfället vågar jag inte ens hoppas på att vi ska nolla av risken att bryta ihop. Och inte ta mig upp igen. Jag är så tacksam över att vi nästa vecka ska genomföra vår mest intensivaste vecka hittills. En dag i Fagersta med tre agilitylopp följd av två dagars drillande av Silas Boogk. Sedan hoppas jag intensivt att Era har lite träningsvärk så att han lägger i bromsen under de tre dagar av Värmlandsrallyt som följer. Kanske vi då får lite planare väg än uppför att springa då?

Annonser

Berg- och dalbana under Agility-SM 2013!

Bästa laget!!!

Äntligen har jag fått delta på ett agility-SM! Även om min dröm först och främst handlar om ett individuellt deltagande med Era så tror jag inte att det kan slå helgens deltagande. Dels har jag fått uppleva detta med min tokiga pinscher som i så många år valt något annat än att samarbeta med mig. För det andra har jag delat hela denna upplevelse med mina underbara lagkamrater – Emma och Ida! Utan dessa två tjejer hade detta inte varit möjligt! Jag vill så göra om detta!!! :mrgreen: Men SM höll på att få en dålig start . . .

Vi åkte ner på torsdagen så att vi skulle vara någorlunda pigga på fredagen då veterinärbesiktningen för large började kl 8.30. Trots att Ida och jag kom ner lite senare till campingen så hann vi med att bubbla en hel del på torsdagskvällen innan vi kröp ner under täcket. Fredagen började vi med att slänga oss in i bilen med lite packning för att åka och värma upp hundarna innan veterinärerna skulle klämma på dem. Gamla gubbar kan ju vara lite stela så där på morgonen. Ungefär som en själv då! 😉 När vi väl ställer oss i kön ser jag att Azlans öga inte ser helt ok ut. Det inre nedre ögonlocket hade åkt upp halvvägs och det såg nästan ut som att ögat var på väg ut!!! 😯 Hela mitt inre vändes upp och ner! Vad kunde ha hänt från sängen, bilen och vår lilla promenad??? De andra tyckte att jag inte skulle låtsas om det eftersom han kanske bara fått smuts i ögat. Men varför nu? Precis innan veterinärbesiktningen? 😦

Nu gillar inte Azlan att man klämmer på honom så värst mycket så han satte huvudet i min armhåla vilket gjorde att veterinären inte såg hans öga. Eftersom jag själv misstänkte smuts var det ju inget jag sa till om. Om ögat hade fortsatt att se ut som det gjorde där och då hade jag självfallet aldrig startat honom. Och det var ju min hemska tanke – tänk om han trots allt skulle få gå miste om att delta? Direkt efter veterinärbesiktningen såg ögat nästan normalt ut och efter att jag sköljde det i stugan mellan veterinärbesiktningen och vår start blev det näst intill helt normalt. Det blåste en hel del så lite kisade han med ögat även senare men mest var det som vanligt. Så därför ignorerade jag ögat helt och hållet och satsade på att starta honom. Och tur var väl det!

Läste på någons status på FB att de flesta av oss nog grämer sig över något man gjorde på SM. Och ja – även jag gör det. Ibland glömmer jag bort att även vara tydlig när det kommer till min handling av Era. Jag räknar med att han alltid kan det han kunnat innan. När man tävlar individuellt gör det inte så mycket om ens antagande visar sig vara felaktiga. Det gör det i lag. Så trots att Era är superduktig på att springa förbi tunnelingångar utan större ansträngning från mig i vanliga fall, borde jag ha varit övertydlig med vart han skulle i lagets första lopp. Ett lopp som förövrigt varit riktigt fint. När man själv missar är det tur att man har lagkamrater som går in och levererar! Och om jag misslyckas första varvet så har jag chansen att gå in en gång till och sätta banan. Azlan var så fin i agilityloppet och tryckte på så pass bra att jag inte behövde stå och vänta på honom någonstans. Det underlättar helt klart! 😀 Hela lagets prestation räckte till en 10:e plats inför lördagens final! Med tanke på att 24 lag startade och att 5 lag hade lika många fel som oss (men bättre tid) är det verkligen inte fy skam! Vårt mål var att ta oss runt med resultat så att vi fick vara med i lördagens final. Och det gjorde vi ju!!! 😀

På lördagen kändes allt bara så skoj! Vi hade inget att bevisa. Det var bara att gå in och köra! Vi hade uppfyllt vårt mål. Däremot ville vi gärna även ta oss runt lördagens lopp. 😛 Att börja med Era kan vara både positivt och negativt. Finalloppet krävde att jag sprang riktigt fort med Era. Och det var det jag gjorde. Är inte säker då jag inte sett någon film på oss men jag vet att jag fick en snurr med någon av hundarna i starten. Antagligen inte Era även om det är det jag tycker mig minnas. Sedan var det bara att hålla i byxorna (som hela laget sprang omkring och drog i :oops:) och springa vilket resulterade i tre fallna bommar. Det här med att lyfta på tassarna när det går fort är ju inte Eras grej. Särskilt inte när jag glömmer attityden och bara springer. Men skönt att även få gå runt med Era. Snabbaste tiden är kanske inte så mycket att skryta om när man trots allt rivit tre hinder. Jag är dock inte en lika erfaren border collie-förare som de andra med de snabbaste tiderna. 😉 😛 Azlan däremot lyckades jag inte med då han inte hade samma tryck som dagen innan. Sedan hade jag fortfarande Eras växel i och släppte Azlan aningens för tidigt när jag sprang med honom. Disken var ett faktum. Surt men som tur var hade de andra tjejerna fixat sina lopp så att vi åter igen gick i mål med ett resultat. Totalt räckte vår insats till en 8:e plats! Vi kom, vi såg och vi segrade inte. Men vi vann så mycket mer än priser! Erfarenheten av att stå på ett SM och känna stämningen runt omkring. Känslan av att vi måste ta oss runt för att ta oss vidare – och att lyckas med det! Att dessutom få dela det med det bästa laget som någonsin kommer att existera – det är värt mycket mer än en pallplats! Den här upplevelsen vill vi vara med om fler gånger!!! Agility-SM 2014 i Sollefteå – räkna med att vi ses där! :mrgreen: Och då jag gillade känslan av att springa på SM hoppas jag att jag får uppleva det två gånger om nästa år. Vi bara ska dit individuellt också! 😛 😆

Bästa killarna!

Vårt första SM – Agility-SM 2013!

Vet att jag inte skrivit i bloggen på evigheter. Och det finns en hel del att skriva om! Men jag hinner inte för jag gör ju alla dessa roligheter, och mindre roliga saker, och då finns tiden inte till. Dessutom skriver man ju det mesta på Facebook numera. Men jag lovar att det kommer att fortsättas att skrivas i bloggen. För de som är intresserade. Anledningen att jag har blogg är ju för att det är den enda formen av träningsdagbok som jag orkar ha. Med andra ord har vi inte tränat så mycket på ett tag! 😛

 

gubbröra
Bästa Gubbröra! Azlan, jag och Era. Plus Ida och Kezo. För att inte glömma Emma och Harry!

Nu till det roliga. Imorgon åker vi iväg på vårt första SM!!! Det är så ofantligt stort för mig att bara få delta på detta SM att resultatet inte spelar någon roll. När jag började tävla Azlan fanns ett SM inte ens med på möjligheternas karta. Och när åren gick och gick utan att vi nollade började man tvivla på att man någonsin skulle ta sin pinscher runt banan utan fel. På den tiden var man glad bara han sprang och följde med någorlunda. Så att få packa väskan i syfte att få tävla SM med Azlan – fattar ni??? Nu när han dessutom varit skadad i vintras och precis blivit grön för träning efter sitt klobrott känns det ännu mer som en bedrift bara att ta oss till startlinjen. Visserligen måste vi lyckas med att få våra gubbar genom veterinärbesiktningen. Det är nog det pirrigaste av allt! 😉

Era är så pass ung att jag räknar med att detta kanske är första, men inte sista, SM:et för honom. Trots att vi för tillfället har en kloss till propp i vårt tävlande. Vi ska och kommer att bli uppflyttade denna säsong!!! Något annat alternativ finns inte! På grund av vår propp räknar jag inte med att Era kommer att ta sig runt banorna nollad under SM. Laget Gubbröra kommer att leva upp till sitt namn – det är gubbarna, och röran, som tävlar! Harry, Kezo och Azlan kommer därför att gå in och göra sitt bästa! 😀 En spännande fredag kommer det att bli med först tidig veterinärbesiktning följt av tävling strax innan kl 16. Håll gärna tummarna för oss! Själv ska jag bara njuta av att få göra detta tillsammans med mina lagkamrater. Delad glädje är dubbel glädje brukar man säga. Och det stämmer! Ser så fram emot att få dela denna upplevelse med Emma och Ida! Det enda tråkiga är att jag lämnar Gavi hemma. 😉