Nervvrakig tävlingshelg!

Vilken helg jag varit med om! Mina nerver har suttit utanpå hela tiden! På många sätt vill jag inte vara med om en sådan här helg någonsin igen. Och på andra sätt vill jag göra om detta igen och igen!

Innan SM började bilen strula och sedan dagen vi kom hem därifrån så har den levt ett mysko liv med det ena felet efter det andra. Hade jag gott om pengar och ett fast jobb hade jag inte tvekat att köpa en ny bil trots att jag bara ägt min bil i 1 år. Men så är ju inte fallet. För någon vecka sedan startade den inte innan jobbet pga av dåligt batteri så när jag i torsdags parkerade slarvigt på uppfarten för att springa in och hämta matlåda och byta om (då jag och hundarna varit i Tranås för att träna och syster för att handla mat) och bilen väljer att inte starta när jag lite senare hoppar in i den för att åka till jobbet, misstänkte jag batteriet igen. Detta dagen innan jag ska lämna syster i Linköping, hämta Nathalie och Ayax för att åka till Frövi och tävla med laget och även individuellt. Jobbiga timmar på jobbet med att försöka intala mig själv att det bara var batteriet som behövde laddas och att det löser sig! Batteriet var dåligt laddat när vi kollade på fredagsmorgonen så trygg i att det måste ha varit därför bilen inte startade, packade vi in oss för att åka till Linköping med ett fulladdat batteri. Lämnar syster, åker till Nathalie och stänger där av bilen (trots att Emma sagt att jag inte borde stänga av bilen om jag väl fick igång den :roll:) för att packa in Nathalies saker. Dumt av mig!!! 😳 För med lite tidspress att hinna till Frövi innan lagklasserna började tickade klockan väldigt fort där på parkeringen i Valla. Jag ringde runt och hade ingen som direkt kunde hjälpa mig och det gick inte att få tag i Emma som jag hoppades skulle kunna flytta på vår lagstart då vi skulle starta som nr 4. Efter att ha stått still i 30 min provade jag att starta bilen igen. Förstå lättnaden när den startade!!! Snabbt iväg, ringa till Ida så att hon inte skulle hinna vända för att hämta oss och så att pappa inte lämnade sin bil hemma för ett byte. Nu gällde det bara att försöka komma i tid till Frövi så att jag kanske kunde hinna gå ett par varv på någon av banvandringarna!

Väl i Frövi med ett par minuter tillgodo inför första banvandringen pumpade adrenalinet och det var svårt att fokusera på att gå banan och hinna rasta hundarna då de åkt bil i 4 h, innan vi skulle in på plan. Trots att vi fick flytta vårt startnummer hann vi knappt med att rasta och andas innan jag skulle in med första hunden. Fick slänga Azlans koppel till Therese som snällt ställde upp som koppelhållare och jogga till starten med Era. Ett djupt andetag i starten och sedan var det bara att göra det bästa av en dålig uppladdning. Era fick en del stora svängar för jag inte riktigt var med i huvudet och en nästan-disk då han for iväg mot slalomet vid ett tillfälle. Förutom rivningen som jag orsakade då jag inte riktigt var med på att jag faktiskt behövde springa på för att hinna göra mitt planerade blindbyte efter slalom, tog vi oss i alla fall runt! Snabbt iväg för att hämta Azlan, andas lite till och sedan bara köra! Stackars Azlan behöver lite mer uppvärmning än han fick så han var inte alls med i huvudet och orkade därför inte hålla ihop i slalomet. Men förutom det tog vi oss runt! Så jäkla nöjd över att jag lyckades! Så himla stressad som jag var! En riktigt stor belöning var att laget fick en SM-pinne i denna klass!!! 😀

Till agilityklassen hade pulsen gått ner lite i alla fall och jag kände mig mer samlad. Vilket märktes för Era fick endast fel på balansens uppfart och klassens snabbaste tid! Och då är jag inte helt nöjd med att jag glömde att snygga till linjen åt honom efter a-hindret så att den hade blivit bättre men detta lopp är helt klart det loppet som var helgen bästa. Känslan och flytet fanns där! Vi sprang på istället för att tänka på att han inte ska riva. Jag räknar ju med att gubbarna fixar nollorna! 😉 Helgens retligaste händelse är inte att bilen strulade. Nej – det är Azlans agilitylopp! När vi arrangerar tävlingar och jag är funktionärsansvarig vill jag ihop med domaren för banan informera funktionärerna när de kan rätta till hinder utan att störa de tävlande på banan. Under tävlingen i Frövi så har man tänkt på funktionärerna och låtit koppelbärarna få en sådan där plockarm att ta upp kopplena med. Väldigt bra tycker jag! Problemet när man har en lättstörd hund som Azlan, och koppelbäraren precis passerar hans syn innan han låst på hindret han ska till, är att han blir supernyfiken. Hade koppelbäraren väntat tills vi var färdiga med slalomet med att passera i filen bredvid vår väg, eller Azlan inte varit så lättstörd, så hade vi fått SM-pinne. För han hade klarat den ingången och fullföljt då han var betydligt mer med på noterna än i loppet innan. Retligt att det hände, och retligt att Azlan är så lättstörd! 😦 På filmen och resultatlistan syns det dessutom tydligt att Azlan inte är i form efter skadorna med klorna. Det är visserligen bara två veckor kvar tills nästa lagtävling men nu har klon läkt så pass bra att jag vågar göra mer än bara underhålla hans agilitysug. Nu blir det kondition- och styrketräning!!!

Lördagens tävlingar började med att supporta alla klass 3-förare. Då särskilt Emma, Nathalie och Therese men ibland känns det som att alla man känner tävlar klass 3. Som alltid jobbigt att se de roliga banorna och önska att vi fick springa dem. Har valt att bara starta Azlan i lagtävlingar ett tag framöver då han inte är i tillräckligt bra form för att klara av att bibehålla farten i klass 3. Så även om jag får tävla klass 3 med honom väljer jag helt klart bort det. Fördelen med att ha en hel dag på tävlingsplatsen är att man kan ta ut valpen och miljöträna. Gavi tycker ju att okända, särskilt stressade, hundar är jobbiga att möta. Skällandet och utfallen mot andra hundar började dock inte förens sent på eftermiddagen när han blev trött. Hela fredagen, nästan hela lördagen och söndagen skötte han sig exemplariskt! Förutom att han inte kan gå i koppel utan att vilja framåt har Gavi verkligen varit kanon. Han kan titta på när de kör agility utan att uppföra sig som Era. Han lägger sig gärna ner och tittar. Han kunde gå runt banorna och start/målområdet utan att bry sig nämnvärt om de andra. Full fokus på mig för att få kampa med leksak eller få godis. Vet ni hur skönt det är??? Att gå bredvid, runt eller mot agilityplan med Era är ständigt en insikt i att Era väljer agility framför mig. Vissa tävlingar luras jag att tro att han blir bättre men ibland är han helt galen. Hanterbart men å vad jag önskade att han höll sig lika lugn som Gavi gör nu! Gavi är tänd på agility och gillar inte att vara i buren där han inte ser men han behöver inte ha en napp (leksak) i munnen för att vara tyst. Han dreglar inte heller även när han har nappen. Han kan slappna av runt agility. Anledningen tror jag är för att Gavi och Era är helt olika typer av vallare. Jag kan inte säga vad det är i Eras typ som gör att han stressar så runt just agility men jag kan säga vad jag tror om Gavi. På våra promenader springer Gavi gärna i förväg för att lägga sig och passa på oss andra. Han följer gärna Era ute på tomten och lägger sig en bit bort ifrån Era för att passa på honom. Detta passandet har jag sett andra border collies göra från valpben. De som jag sett göra så har inte haft några problem att titta på när andra tränar agility. Jag håller tummarna för att min teori håller långt framöver!

Tävlandet då? Ja, mina nerver har fått sig en stor dos med omskakningar under dessa dagar! Att gå en banvandring och känna att man borde klara banan lätt – det är inte första gången som jag gör det. Att känna mig gråtfärdig för att jag inte vågar hoppas att vi verkligen klara av att nolla det vet ni att jag den senaste tiden känt många gånger. Banor som på pappret borde vara enkla för oss har gett oss 5 fel eller något annat konstigt som ett steg för lite eller för mycket åt något håll har inneburit. Jag antar att jag straffats för att jag innerst inne känner att vi är redo för mer än klass 2? Det är tur att jag har andra som tror på oss när min egen övertygelse sviktar! I lördagens hoppklass tjuvade Era något så ordentligt vilket inte är ok! Men jag är sen i tanken och velar över om jag ska tillåta honom köra vidare. Visar honom vägen till nästa hinder medan jag fortfarande velar över beslutet och hamnar på efterkälken. Jag är/var uppenbarligen desperat ute efter de där efterlängtade nollorna att jag tillåter nästan vad som helst. 😳 Men att tveka och känna mig lite osäker pga det under hela loppet gjorde inte att jag njöt av loppet. Inte förens Era passerat sista hindret med alla bommar kvar i sina hinderstöd! Herregud vad skakig jag var!!! Den där nollan satt verkligen långt, långt, långt inne! Vi har inte nollat ett individuellt hopplopp sedan december 2011. Det är nästan 2 år sedan! Fatta att jag grät!!! Att vi dessutom vann på det loppet kändes overkligt. Vi var inte ens i närheten av att ha snabbast tid inne på banan! Inte ett lopp som kändes bra eller flytigt men som gav oss det viktigaste av allt – en nolla med pinne! Sann lycka! 😀 😀 😀

Att köra agilityloppet efter den euforin kändes inte viktigt. När Era i sann Era-anda river hinder nr 2 och flyger gungan gjorde det ingenting! Agilityklassen har varit vårt starkaste kort sedan vår andra säsong så jag är inte lika orolig över att den sista nollan kommer att dröja mycket länge till även om den redan dröjt 1 år. Däremot är/var jag det för hoppklassen. Så att gå in på söndagen och banvandra för hopp2 kändes avspänt. Återigen en lätt bana men med en lång startsträcka som jag efter gårdagens tjuvstart inte trodde att vi skulle klara av och efter att fått nolla på lördagen var alla nerver borta. Vi hade två 5-felare, en nolla och en disk med oss i bagaget. Mycket skönt att få sätta banorna efter alla diskar som vi haft den senaste tiden. Era låg riktigt fint och tjuvade bara så mycket som han brukar få, ett andetag innan han får ok. Sedan vet jag inte riktigt vad jag gjorde. Men av någon anledning var jag på honom med att säga du, du, du, du i nästan varje steg han tog. Vet inte om det hade någon betydelse alls men jag tycker att han bromsar lite när jag tittar på filmen. Ytterligare ett lopp som inte kändes bra men som faktiskt gav oss ännu en nolla! Denna gång med snabbast tid. Helt ofattbart! Här har man väntat i 2 år så kom de på raken!!! Två nollor i hoppklassen denna helg innebär att vi äntligen får tävla i klass 3! Lite senare än jag tänkt mig när jag skaffade Era men likväl är vi nu där! Nu kan jag fokusera på att handla min hund efter bästa förmåga och inte prova med olika sätt för att få honom att lyfta på tassarna. Inget säkrande, ingen anpassad handling utan bara hitta de bästa linjerna för bibehållen fart. Det är nu jag kan börja njuta av agility på riktigt! Att behöva vända ut och in på mig i rätt ordning, med rätt tajming och på rätt ställe 120 gånger om – det är adrenalinkickar av högsta klass det!!! 😆

Annonser

Gavi 6 månader!

Tungbeteendet kommer från mammas sida. Både brosan Fenix, mamma Queenie och mormor Dimma gör det. Säkerligen många fler!

 

Underbara, lilla, knasiga Gavi – imorgon blir du 6 månader. Det är halvvägs till vår resa ihop börjar på riktigt. Jag längtar ihjäl mig till den dagen då jag får börja träna dig utan några restriktioner!

Vi kommer att ta en liten paus nu i vall- och agilityträningen. Mellan 6 och 9 månader är den tiden då de flesta border collies råkar ut för OCD. Därför brukar många ta det varligt under dessa månader och så kommer även jag att göra. Istället kommer vi ägna oss åt promenader, hjärnaktiviteter, balans- och självkontrollövningar. Med andra ord fortfarande en hel del träning! Det han mest behöver just nu är något som alla hundarna fick dagligen i stora doser när vi bodde inne i stan – miljö- och socialiseringsträning. Gavi är inne i spökålder, han tycker det är jobbigt att möta okända hundar och han kan inte gå i koppel. Förutom dessa saker är han den mest roligaste hund jag känt! Han har så mycket humor!!! Visserligen är inte alla hans påhitt roliga för andra än för mig . . . 😉

Idag fick Gavi följa med på en tur till Ömo (smeknamnet för Österbymo här i trakten) där de hade Levande torg på det lilla torget. Tydligen hade det varit välbesökt men för oss som kom lite senare var det ändå fler än jag någonsin sett på ett och samma ställe här. Det tog hela 30 sek att passera alla stånden! 😛 Vi gick förbi i utkanten och minglade oss sedan in till en torgbänk när de flesta blev lediga. Nyttig träning för honom och han skötte sig kanonbra! Trots att samhället är litet fick Gavi faktiskt se 6 andra hundar på lite avstånd. Det var bara när två av dem passerade lite för nära som han visade att han tycker det är jobbigt. Men han är ju inte formbar för inget! Om jag bara får tid att ge mig in till Tranås lite oftare kan nog detta bekymmer bli ett minne blott. 😀 Några vågade fram för att prata med mig och de kommenterade hur fin han är. I vanliga fall skulle jag nog säga att Gavi är översocial men när det kommer till att möta människor ute så där visar han inget intresse alls. Klart att han då visar sig från sin bästa sida! Ett par som kom fram hade en 7-årig border collie som inte vallade. Både antog att Gavi var en tik även när jag berättade att han bara är 6 månader. Själv tycker jag ju om de nätta border colliesarna men jag önskar verkligen att Gavi växer ett par cm till. Nu är han i samma storlek som Azlan om inte aningens mindre. Men som tur är bara aningens!

Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är för att Gavi kommit in i mitt liv. Vad vi än kommer att  prestera, eller inte, så berikar han mitt liv på en helt annan nivå än Era och Azlan. Jag vill inte gå miste om en enda dag i hans liv! Tack Kristian och Annelie för att ni låter mig förvalta honom!!!

 

Gavi och syster Beatrice gillar varandra.

 

 

Gissar att Gavi och jag kommer att fortsätta ha det roligt i fårhagen.

 

Ser så fram emot att dela min framtid med denna lilla kille!!!

Great dog! Bad, bad handler. Analys av Silas-kursen

Det här med att blogga känns väldigt avlägset nu för tiden. I all ärlighet känns allt avlägset. Under denna semesterperiod har jag jobbat långa, långa dagar. Många, många dagar. Hundarna ser jag knappt. Än mindre får varken de eller jag någon träning. Och så kommer det dessvärre att vara i några veckor till. På sätt och vis är det bra för värmen är olidlig för både hundarna och mig och jag bromsar automatiskt Gavis träning. Inte för att han har fått jobba mycket tidigare men det skadar inte att ta det varligt. Vi har många år framför oss! 😀 Eftersom vi inte har haft några tävlingar inplanerade efter semesterveckan har vi inte kört järnet på agilityplanen även om Era och jag skulle behöva det. Saknar ett par hinder för att verkligen få ut maximalt av våra träningspass. Men – och det är ett riktigt stort men – efter Silas-kursen inser jag ännu mer hur jäkla mycket jag behöver träna! Här räcker det inte med att hålla igång och ha bra kondis. Nej, det handlar om att kunna accelerera fortare. Att klara av att gå från stillastående till att flyga fram. Det hjälper inte att kunna ligga före pga av självständig hund som kan läsa linjer. Nej, det kommer att krävas så mycket, mycket mer av mig om jag vill köra denna typ av handling. Och tro mig – trots att jag förtvivlade över att det generellt kändes som det gick sämst för mig och Era, är detta den typ av handling jag vill klara av. Även om jag inte alltid höll med i handlingsplanen! 😉

Dag 1

Vi fick börja med att ge oss på övningen som vi skulle träna på vårt egna sätt. Redan där sattes nog ribban för hela kursen för jag kände varken igen mig eller Era. Visserligen var övningen svårare än någon klass 3-övning vi någonsin gjort. När vi sedan skulle handla övningen på Silas sätt fick jag verkligen kämpa. Det är så himla omöjligt att göra vissa saker med kroppen under press. Som en backlap åt höger . . . Mot slutet av dagen började det gå bättre för oss av en enda anledning – Era var trött. Tänk så mycket lättare allt blir när den hunden tappar lite fart! Å andra sidan – fy jäklar vad fint och snabbt det blir när jag hinner med honom!

Dag 2

Utvilade och redo för nya utmaningar började vi dagen bra. Vi delade upp övningarna i mindre bitar på 12-14 hinder istället för att köra 21 hinder i hettan som var för att hundarna skulle hålla hela dagen. Den första övningen passade oss mycket bättre än den dagen innan. Kändes mer som oss. Flyt men en hel del stopp då vi varje gång Era rev fick börja från början. Silas korrigering av rivningarna var att höga hindret lite och låta hunden hoppa igen. Vi märkte dock ingen skillnad på Era under kursen. Det finns tusen anledningar till att den hunden river men den största är, och kommer alltid att vara hur närvarande vi båda är i uppgiften. Precis som med Azlan måste jag jobba ett hinder i taget.

Andra delen av vårt första pass skulle hundarna in i slalomet efter en raksträcka. Konstigt nog var det bara första försöket som blev rätt (även om Era visade att vänsterslalom inte är hans starkaste). Efter det försöket låste Era på hopphindret bredvid slalomet. Han kan faktiskt göra så hemma också för visst blir det enklare att gå in i slalomet efter det hopphindret, än innan? Byggde upp denna övning hemma och det var inga problem att hitta slalomet för honom då. Oavsett om jag blind- eller bakombytte. Kunde till och med skifta mellan att skicka honom över hopphindret eller inte. Kunde han inte gjort så på kursen med???

Andra passet gick också lite bättre än första dagen men usch vad jag är sen. Sen, sen, sen! Det går riktigt fint och bra när det svänger men så fort det är raksträcka så accelererar Era ikapp mig! Vi hade a-hindret med i en av övningarna och Era visade tydligt att vi inte tränat på att jag springer före. Eftersom jag gick kursen för att lära mig hantera min hunds hastighet var kontakthindret inget jag bråkade om. Jag har film på att Era en gång i tiden faktiskt visste hur rinnande kontaktfält matte vill ha på a-hindret. I höst hoppas jag på att få mina egna balanshinder och då kommer de åter att bli perfekta.

Eras favorithinder slalomet var med på kursens sista övning och återigen blev det fel hela tiden. Jag stod i vägen de första gångerna så då valde han att fatta ett eget beslut. Sedan blev jag galet arg på honom och visade det. Det syns tydligt på filmen att jag springer sämre än de andra gångerna med min hand som ska visa slalomet, och han går in rätt. En border collie kan faktiskt också låsa sig och tro sig veta! 😛

Att gå kurs för Silas var verkligen roligt! Jag kan inte säga att det gav mig så mycket handlingsmässigt för han och Lisa Frick är ganska lika. I alla fall när det kommer till att välja den bästa vägen. Däremot kände jag att deras val att hantera den vägen skulle varit annorlunda på vissa ställen. Jag hade fått göra fler blindbyten på kursen med Lisa! 😀 Väldigt ofta hann jag säga innan Silas vad jag gjorde för fel. Många av dem är självfallet inte med på filmerna. 😳 Och jag ser ännu mer tydligt vad som blev fel på inspelningarna. Men oavsett om jag rent teoretiskt vet får det mig inte att göra rätt. Det praktiska är supersvårt! Vi tävlade 5 lopp efter kursen och vi gjorde som vanligt många snygga och snabba saker men jag var alltid ett steg åt fel håll. Om jag bara hade stått ett steg till åt hinder nr 3 i starten på söndagens hopplopp. Inte vinklat starten ett helt steg åt vänster på lördagen och visat honom både platten och tunneln. Om jag tagit ett steg fram i agilityklassen på söndagen. Om jag inte.

Klass 3 känns miltals bort. Och så nära. Kanske jag inte borde uppgraderat min Volkswagen till en Ferrari? Jag kanske borde valt något där emellan? Jag kanske borde väntat med att flytta tills jag hade en färdig hinderpark? Ja, kanske – men nej tack. Jag får helt enkelt förlika mig vid att operation världsklass kommer ta lite längre tid. Det är lugnt. Eras höfter håller nog 4 år till. Min kropp förhoppningsvis ett decennium längre! 😉