Uttagna till U-team!

Oj, vad det är glest mellan inläggen! Facebook har verkligen tagit över för hur och när vi uttrycker oss. I alla fall när det kommer till hemsidor och bloggar. Största anledningen till att jag har blogg är dock inte för att sprida allt som händer i vårt liv. Nej, först och främst har bloggen fungerat som min träningsdagbok och analyser av våra tävlingslopp. Kanske kan man då dra slutsatsen att jag inte längre tränar hund? Ja, tyvärr ligger det nog farligt nära sanningen . . .

De här 9 månaderna som vi bott i Ydre har varit långt ifrån vår träningsfattigaste period men den träningen vi ägnat oss åt har mer handlat om underhåll än att tränat in något nytt. Jag har inte utmanat oss någonting. Ändå har vi än så länge nollat nästan lika många (få) lopp som förra året. Då vi tränade lite mer. Däremot har vi ju bjudit på en hel del ”åh så nära”-lopp. Lopp som vi säkert hade satt om vi var mer tränade. Då kan man ju undra varför jag inte tränar oss oftare? Övergången till att flytta och skaffa egen plan och hinder från att ha allt på klubben har helt enkelt inte blivit lika smidig som jag hoppats. Pengarna har inte räckt till att både tävla och köpa material. Inte tiden heller. Valet mellan att tävla och bygga hinder var lätt i början av säsongen då jag hoppades och trodde att vi kunde ta de där sista uppflyttningspinnarna så att jag sedan kunde börja samla SM-pinnar. Allt eftersom säsongen gått och nollorna varit retligt nära men så långt bort, tappade jag suget på att träna med endast 4 hopphinder, 2 tunnlar och 1 slalom. Dessutom är det tröttsamt att hunden gör rätt på träning när vi tränar balanshinder på klubben men inte klarar av det på tävling. Klubben har inte utrymmet för att träna dem som jag skulle behöva. Därför har jag valt att inte anmäla till någon mer tävling i år så att jag kan lägga allt på att färdigställa en komplett agilitypark här hemma. Vi måste börja träna!!!

Och lusten att träna ökade markant förra söndagen. För ett par månader sedan gick man ut med att även agilityn skulle få sig en talanggrupp för att skapa större bredd med landslagsaspiranter. En satsning som ledningsgruppen valt att döpa till U-team. U:et står för utveckling och enligt ansökningsinformationen kan alla söka oavsett vilken klass man hör hemma i. Allt för att kunna fånga upp ekipage som kan ha kvalitén att utvecklas åt det hållet landslagsledningen önskar. Jag sökte. Och vi kom med!

Är så otroligt glad över att det finns fler än jag som tror att vi kan utvecklas åt landslagshållet! Hela 18 largeförare togs ut och vi kommer dela denna upplevelse med Malin och Tilly plus Eras bror Emmet med matte Kajsa. Hur coolt är inte det att två helsyskonen kommer med i gruppen på premiärträffen??? Hade lika gärna kunnat vara alla 4 e-kullare som tränas i agility! Grymma släkten!

Mitt enda bekymmer inför träffen som vi ska ha i mitten av oktober är att jag inte hinner träna upp oss till en mer sann version av oss som ekipage än den som varit och tävlat den senaste tiden. Efter jag fick veta att vi kommit med bubblade jag av energi och vi har äntligen startat bygget av balanshinder. Men – den där energin höll bara i två dagar för sedan blev jag förkyld och all ork försvann fortare än kvickt. Varför ska man vara ledig, frisk och full med motivation när man kan vara snorig, trött och nere? Förkylningen vill inte släppa så jag får helt enkelt bida min tid och hoppas på att jag i alla fall hinner få balansen och gungan plus fler hopphinder tills förkylningen har släppt så det bara är att gasa på fram till träffen. Och så ska jag ta fasta på U:et i U-team – utveckling! Vi får helt enkelt satsa på att bara ha skoj! 😀 Ni anar inte hur spännande det här kommer att bli! Tre dagar med likasinnade och mängder med agility. Kan det bli bättre? 😆

Annonser

Lagtävling på Öland och hopp3-debut!!!

Vi börjar med det positiva – Era och jag har äntligen debuterat i klass 3!!! I lördags stod jag taggad som tusan på att få gå in och gå banvandring med alla andra duktiga klass 3-förare. Oj, oj, oj vad taggad jag var! Bara det att äntligen få gå där och fundera på lösningar som passar Era, inte Azlan. Starten var väl den enda svårigheten. Inte direkt svår men klurig för det fanns flera handlingsalternativ. Det är inte längre bara nödvändigt att ta sig runt nolla, utan man ska även göra det snyggt med bibehållen fart. Inget säkrande för att inte riva osv. Jag hade en plan för hur jag skulle göra och trots att det var trångt att gå banvandringen just i starten, kändes det bra. Väldigt tacksam för den enkla debutbanan! Eftersom jag skulle starta som hund nr 8 hann jag värma Era alldeles för länge. Man hinner liksom tänka lite för mycket under tiden som det tog för alla att gå andra banvandringen. Att gå och vänta och tänka alldeles för mycket fick mig att överarbeta starten alldeles för mycket. Att Era rev första hindret tar jag på mig då jag stressade lite sen när jag väl fick gå in. Man bör andas innan man säger ok till hunden! Förutom den alldeles för överarbetade starten gjorde jag bara en miss till som gav oss en disk även om jag själv är säker på att Era inte var i tunnelingången han inte skulle till. Jag råkade springa på lite för mycket och höll mig inte till min plan att göra ett blindbyte och därmed rikta honom in i rätt tunnelingång. Jag tror jag har blivit snabbare inne på plan så nu måste jag helt enkelt börja tänka på det när jag går banan. Trots att vi blev diskade och att Era rev första hindret gjorde loppet mig så pepp på agility! Det är så jäkla roligt! Jag vill ut och tävla klass 3 igen!!!

 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151950113300809&l=6810295110878849748

 

Jag hade med mig den positiva känslan på söndagen när det var dags för fyra laglopp. Eller 8 för mig. Era och jag startade dagen som första hund. Återigen river han första hindret men det som händer sen gav mig gåshud. Vilket lopp! Allt stämde! Tror inte Era sprang ett enda extrasteg längs hela banan. Inte jag heller! Vilken jäkla adrenalinkick det var! Direkt när vi gick i mål lyssnade jag väldigt noga efter vår tid då jag visste att vi nyss sprungit ett av våra finaste lopp. Inte ens våra nollade lopp, eller SM-hoppbanan där vi i tid slog många bra hundar,har känts lika fina. Bara hopplagloppet i Rättvik har känts lika fint! Det är så hemskt att vi inte har det på film! Inte bara för att det hade varit så himla härligt att ha ett sådant lopp på film utan för det som händer efter. Och som jag har så svårt att släppa. För enligt resultatlistan sprang Era bara 1 sekund bättre än Harry som fick en vägran, 1 sekund mindre än referenstiden, och 5 sekunder sämre än de hundar som hade de bästa tiderna. Till och med dvärgpudlar i mediumklassen sprang 3 sekunder bättre än honom. Jag hörde speakern säga 24 sekunder något och jag har ingen aning vart han kan ha fått den tiden ifrån eller vart den noterade tiden 34 sekunder kan ha kommit ifrån. Efter att resultatlistan kommit upp pratade jag lite med den som suttit vid datorn och det hade blivit något fel på de två första hundarna men det hade de rättat till 34 och 35 sekunder. För mig kändes det som att få en knutnäve i magen. Jag kan inte på något sätt bevisa att tiden inte stämmer på Era. Förutom att resonera hur omöjligt det kan vara. Samtidigt kanske 24 sekunder något också är omöjligt med tanke på att de andra snabba sprang på 29 sekunder. Visst, resultatet för laget hade definitivt inte förändrats av att Era hade fått sin tid ändrad men det är viktigt för mig att få veta vilken tid min hund springer på. Vi har bara sprungit ett lopp i klass 3 vilket blev en disk. Med andra ord är lagklasserna det enda sättet för mig att jämföra våra tider med klass 3-ekipage. Och när man sätter ett sådant fint lopp, där precis allt stämde handlingsmässigt – ja då hade det verkligen varit en stor belöning att fått en korrekt tid på honom. Det mest negativa med detta är kanske inte att jag inte fick något tid som stämde utan att jag inte kunde släppa det. Inte ens nu. Två dagar efter. Inte schyst mot mina lagkamrater att tappa all fokus så där! Ledsen Emma och Ida!

Helgens agilitylopp har verkligen varit en utmaning för oss med många hinderfällor. Något som är svårt att träna på när man bara har 4 hopphinder, 1 slalom och 2 tunnlar. Då får man en border collie som gör egna saker inne på plan. Kan lugnt säga att för en gång skull tar jag med mig mängder med saker att träna på från tävlingsdagarna! Annat än kontaktfält och att inte riva hinder! Azlan var inte med på noterna alls förutom i andra hopploppet som han nollade men pinschern har haft det roligt! Han älskar agility även om han inte alltid är i form för att vara tillmötesgående eller rättvis mot sin förare. Som tur är får laget hela 4 nya chanser nu på söndag! Som jag behöver dem! Jag tänker slita för att få runt båda hundarna med bättre resultat än i söndags! Vi kan så mycket bättre om matte klarar av att hålla fokus. Inte deppa ner sig för att det blivit något fel. Bästa sättet att bevisa felaktigheter är ju att sätta ett lika bra lopp med en lika bra tid! Lättare sagt än gjort, eller hur! 😉

Något positivt med hela helgen är att Gavi bara blir bättre och bättre på att hänga på tävlingsplatser. Inga sura miner mot stressade hundar! Han är mycket intresserad av de som springer på banan men med träning kan han nog gå förbi utan att snurra när det händer något. Han kan dock ligga och titta på när de kör utan att stressa som Era! Dessutom har han full fokus på mig när vi tränar grunder på framhoppningsbanan och har fin stadga i startträningen trots att andra tränar runt om. Den här gången har han dessutom skött sig i buren hela tiden och kopplat av även när jag tagit Azlan och Era på våra turer. Nu är det lite mindre än 1 år kvar tills han får debutera! Som jag längtar!!! :mrgreen: