Tacka Gud för agility! Vilken helg!

Trött Era efter en fullspäckad första dag.

Åååååååååååååååååååååååååååh, vilken helg! Jag får adrenalinpåslag bara jag tänker på helgen! Vet inte var jag ska börja! Har så många intryck att sortera men jag måste skriva om den för att lätt kunna hitta tillbaka till denna känsla som jag har nu. Om jag skulle tappa bort den på vägen mot målet. 😉

I fredags blev jag och Era hämtade av Malin och Tilly i Kisa för att bege oss till Stockholm och första träffen för U-team. Vi checkade in på det största hotellet som vi sovit på och nog satte det stämningen för hela helgen – lyx!!! Stockholms Hundsportcentrum som var vårt tillhåll låg bara avfarten bort ifrån hotellet vilket gjorde det väldigt lätt att hitta till och från under helgen. Väldigt skönt att slippa Stockholmstrafiken! Väl på plats hälsades vi välkomna av en positiv och glad ledning och så fortsatte de vara hela helgen. Man kände sig verkligen sedd och bekräftad vilket smittade av sig på alla kändes det som. Jag har fått så mycket positiv energi av helgen! Det är helt underbart när så många människor är positiva och sprider glädje runt omkring sig! Man kan inte bli annat än glad! Landslagsledningen har pratat en del om vad de önskar se hos landslagsekipage och det är de byggstenarna som vi har jobbat med. De berättade även hur det går till under ett mästerskap med allt ifrån sammanhållning till vad som händer från banvandringen fram till loppet. Precis det som vi var där för att ta reda på! Tur dock att helgen inte var över redan efter den informationen för då hade vi gått miste om söndagens skoj. Men först måste jag berätta lite om lördagen. 😛

Lördagen handlade om byggstenarna. Vi hade mental träning med Anita Axelsson, stressövning med Jörgen Tellqvist, hundens fysik med Susanne Andersson och en teknikbana med Stina Mattson. Den mentala träningen är verkligen bra att ha men allt som hon berättade om är jag redan medveten om. Vissa av de delarna jobbar jag redan med och vissa behöver jag inte tänka på. Samma visa för alla människor. Vi har våra styrkor och svagheter. Själv är jag som sagt medveten om mina men alla är kanske inte det så självklart var detta en viktig del av helgen. Och övningarna vi fick var väldigt roliga att göra! En av dem kan jag ge er. Vilken fot börjar ni med när ni sätter på er strumpor? Har ni ett svar? Nästa gång ni sätter på er strumpor, försök komma ihåg att börja med andra foten! Syftet? Om man är medveten om att man har en vana så kan man förändra! Stressövningen med Jörgen var så rolig! Den handlade om att kunna ändra sig blixtsnabbt! Vi fick ett par ställen i banan där det kunde bli olika handlingsalternativ så när vi närmade oss det stället fick vi ett alternativ utropat och då gällde det att fullfölja. Jag hade svårt för att genomföra de alternativen som jag inte själv skulle ha valt. Dessvärre hade jag dessutom en hund som inte riktigt lyssnade på mina signaler så då blev det lite svårare. Och då rörde det sig inte om bytena som vi skulle göra utan Era svävade ut betydligt mer än han brukar på två hinder vilket resulterade att han inte kom rätt till nästa situation där bytena skulle göras. Men, men, så kan det vara ibland. Det var bara att försöka låtsas som inget och bara köra på. Och konstatera att jag nog fortsätter hålla mig till de byten som jag har i kroppen! 😉 Inne hos Susanne fick vi förutom teori även hundarna igenomkända. Era var spänd i nacken och så har han blivit sämre på de ställen som hänger ihop med höfterna. Kan det bero på att jag slarvat med rutinerna? Så nu blir det att ta tag i mig själv för att få tillbaka honom till sin vältränade form. För all del – inte bara Era! Jag skulle just nu behöva ett antal mil i benen. Har träningsvärk både här och där! 😳

Stinas övning satte vi inte vid första tillfället för då kom vi bara till första hindret. Vid andra tillfället hade vi bara tre hinder kvar när han hamnade på fel sida av ett hinder. Jo då, tajt kan man ju vara när man inte ska. Tredje gången gillt heter det och det är för en sådan adrenalinkick som man utstår alla misslyckanden. 20 hinder i perfekt flyt. Hur underbart är inte det! Att jag sedan vill nå nivån där vi sätter ett sådant lopp vid första försöket behöver vi inte hänga upp oss på. 😉 Vi klockade på denna övning ett par svängar och det intressanta var att ibland var den längsta vägen 0,5 sekunder snabbare och ibland var det samma skillnad fast på den kortaste vägen. Gör man då fel vägval på alla dessa ställen så har man helt plötsligt tappat över 1 sekund. Det är mycket i agility! Det är inte så undra på att man kan få ångest över alla vägval under banvandringen! Det är ju också så helt individuellt. På vissa ställen följde Era med strömmen och delade den snabbaste vägen med de andra hundarna men på vissa ställen skiljde det sig. Oftast tror jag att den långa vägen är bättre och brukar inte ens fundera på den kortaste vägen. För oftast är det ju den längsta som är snabbast då hundarna behåller farten bättre. Frågan är – hur jag kan bli så vis att jag kan känna av skillnaden? Behöver byta telefon så att jag kan ladda hem appen för tidtagning . . . Dagen avslutades med en god italiensk buffé på hotellet. Trevligt sällskap, som av någon anledning också älskar att prata om agility och hundar, och god mat kan bara inte slå fel! Säger bara en sak – cannelloni, denna rätt måste jag laga hemma!

Förväntansfulla förare.

Söndagen gick helt i agilityns och stressens tecken. Första gången jag provar att köra parallelagility! Vi delades in i 6 lag som körde matcher mot varandra. En match gav två lopp då man först startade på bana 1 och sedan gick över till bana 2 som var spegelvänd mot bana 1. Man fick inga fel utan blev det fel skulle man ta om hindret tills det blev rätt och så fick man tidspåslag för felen. Mitt lag skulle börja tävla på bana 1 så vi gick banvandring för bana 2 först då vi tänkte att man då höll bana 1 färskt i minnet. Med andra ord, vi gick banvandring för båda banorna innan alla matcher började. Jörgen eller Anita stod som speaker och räknade ner tills vi fick köra. Jag råkade missa att det gick fort mellan ekipagen i laget så jag borde ha tagit av Era kopplet och gått ut i startposition innan lagkamraten innan mig var färdig med banan. Jag hade precis slängt iväg Eras koppel när Jörgen sa klara, färdiga, gå och klockan gick igång när han sa gå. Det är ingen underdrift att vårt första lopp var det loppet som jag minst vill minnas. 😆 Bana 2 var på något sätt lättare än bana 1 och om det hängde ihop med att vi började med banvandring för den banan eller om det hade med att handlingen för det mesta skedde med höger sida kan jag inte riktigt svara på. Magkänslan säger att vänsterhandling är min akilleshäl. De bästa loppen i våra 5 matcher skedde på bana 2. Man tycker ju att man borde bli bättre på båda sidorna då man ändå sprang dem 5 gånger men bana 1 fortsatte vara den svåraste för mig. Anita och Jörgen turades ju om att leka speaker men jag kan ärligt säga att jag inte hörde dem. Vid två tillfällen råkade jag titta till på andra banan bredvid mig men det var för att man var vänd åt det hållet och man väntade på hunden som var i en tunnel. Det häftigaste var när Era och jag fick en bra start men råkade få lite strul i mitten av banan då Era landade åt fel håll på ett par ställen, jag greppade kontroll över situationen igen, kör järnet och ser att vi ligger nästan lika vid tunneln där man kunde se andra banan precis innan upploppet och lyckas tack vare Eras grundhastighet få honom att hamna huvudet före över sista hindret. Det var verkligen det häftigaste jag varit med om! Inte ens det enda perfekta matchloppet gav samma känsla! Så coolt! Vill springa så här fler gånger! För om något så var detta en stressövning som hette duga! Och förutom första katastrofloppet så tappade bara Era huvudet i den sista matchen där varken han eller jag höll ihop. Min tjuvstartande hund kunde lämnas i startposition och lämnas medans lagkamraten innan var på upploppet. Visserligen lämnade vi dem inte långt men 5 meter var det i alla fall, under extrema förutsättningar. Han behöll huvudet på! Sedan behöver jag bli bättre på att inte stressa när jag skickar honom runt och sedan plockar in honom över närmsta hinderstöd. Jag sticker aningens för tidigt. Men det har jag alltid gjort oavsett träning som tävling. 🙄

Summa summarum? Vi har helt enkelt haft en av våra bästa helger på evigheter!!! 😀 Jag är så pepp på agility! Det är så inspirerande att omges med andra grymma ekipage och få vara med om riktigt bra agility. Det finns så mycket potential i agility-Sverige! Och jag hoppas så att jag får fortsätta på denna resa även i fortsättningen! Att jag fått min egna agilitybana ger mig de bästa förutsättningarna som jag kan ha! Nästa säsong, nästa säsong kommer att bli en av de bästa. Och de ligger alla framför oss! 😀

Annonser

Era 4 år!!!

Idag fyller Era 4 år!!! Det finns nog ingen som tvekar om hur mycket jag tycker om denna hund. Ja, jag rent utav älskar honom! 😆

20131016-205928.jpg

Det här året har haft sina upp- och nedgångar. Era fick dubbelsidig keratit i början av året och en kort sekund var jag orolig över att inte få fortsätta tävla med honom. Men det visade sig inte vara svårt att få dispens för ögonmedicinerna. Jag borde dock boka in ett återbesök då man inte längre ser sjukdomen i ögonen. Inga fettkristaller eller ärrbildningar. Och då slarvar jag oerhört med medicinen eftersom Era inte tycker om dropparna, jag är tankspridd och jag inte ser några förändringar. Förutom åt rätt håll. Dumt att övermedicinera.

20131016-211114.jpg

Äntligen har vi även nollat ett par individuella hopplopp så att vi fått ta steget upp till klass 3!!! Senare än jag hoppats på men om vi nu lyckas ta sista pinnen i agilityklass innan årsskiftet så kommer vi förhoppningsvis att få större delen av Eras funktionella tävlingskarriär i den klassen jag alltid siktat på. Och trots att vi tagit tid på oss så kommer vi idag att åka till Stockholm för att delta på U-teams första träff. Man kan väl helt enkelt säga att vi är på väg åt rätt håll! 😉

20131016-211505.jpg

10 månader i Österbymo. Nytt jobb eller börja plugga?

Den 14 oktober. Det var på dagen 10 månader sedan jag började jobba på Coop Konsum i Österbymo. Tiden har gått fort. Vinter, vår, sommar, höst och snart vinter igen. Under månaderna som gått har en hel del hänt. Mesta dels skadade hundar men väldigt många roligheter. Jag trivs med att bo på landet. I ett litet samhälle där alla i stort sett vet vem alla är. Och där man inte kan göra förändringar på tomten utan att folk lägger märke till det. Tack vare att jag jobbat dessa månader i bygdens enda matbutik har jag fått ett steg in i detta samhälle. Men förutom mina medarbetare på Coop och de mest sociala kunderna har jag inte lärt känna någon att umgås med på fritiden. Det är fortfarande i Linköping och genom agilityn som jag får det behovet tillgodosett. Dock är inte behovet riktigt så stort när man har FB. 😉

20131016-204436.jpg

Eftersom tiden går börjar det bli dags för mig att lämna Coop Konsum i Österbymo. Vilket jag tycker är tråkigt för jag älskar verkligen att jobba i en liten butik! Så mycket mer personligt än att jobba på Maxi! Butiken är bygdens främsta samlingspunkt. Man träffar inte bara sina vänner, utan även släkten när man åker för att handla. Kunderna hälsar glatt på varandra och majoriteten gör det även till mig som personal. Ibland underhåller kunderna varandra när det blir kö och ibland får jag vänta på kunderna då de är upptagna i sina samtal med varandra. I stort sett säger alla hej då när de går vilket i början fick mig att titta mig runt och undra om det var mig de riktade sig till. Än i dag gör jag så för det händer ju att de riktade sig till kompisen som står någonstans inne i vår lilla butik. På grund av att storleken på kundkretsen inte är lika stor som på Maxi har jag snabbt lärt mig vad många heter, vilka som är släkt, vem som är ihop med vem och vad de snusar för något. Och folk pratar generellt mer med mig som personal. Vilket gör att jag vågar prata och skämta mer med kunderna. Väldans trevligt! 😀 Dock finns det ju alltid de som inte ens lägger märke till en. Som behandlar en som en del av inredningen. Och det finns alltid samma stereotyper. Och de som letar fel, de som läser fel, de som aldrig är nöjda. Tack och lov är det ett litet samhälle så de är betydligt färre än i Linköping! 😛

20131016-204614.jpg</a

20131016-204749.jpg

Men oavsett vad jag vill och trivs med är tiden snart slut för mig på nuvarande arbetsplats. Och jag måste börja göra mer än att tänka lite löst på vad jag nu ska göra. Självklart måste jag söka ett nytt jobb. Jag vill tävla och det kostar pengar. Allra helst vill jag få tag i ett arbete här på orten. Men det kräver att jag byter yrke. Kanske så pass att jag måste utbilda mig? Det yrke som jag vet att det kommer finnas stora chanser till att få jobb i Österbymo finns inom skolan. De har kris redan nu och mer kommer det att bli framöver när många av lärarna går i pension. Klarar jag verkligen av att plugga? Har jag motivationen till det? Eller ska jag försöka leta jobb inom alla tänkbara områden som inte kräver CSN? Börjar dock med att imorgon skicka iväg ett CV och personligt brev till en tjänst som helt och hållet skiljer sig från det jag gör idag. Livet är föränderligt.

20131016-204856.jpg

20131016-204938.jpg

20131016-204953.jpg