En nolla.

För tillfället är det jobbigt att vara Nifesoj. Det gör att energin inte räcker till för att blogga. Jag måste gräva ganska djupt för att hitta orken att göra alla måsten och då denna vår varit en av de torftigaste i tävlingssammanhang får jag ingen energi från min största källa. Vädret hjälper inte. De korta tillfällena av sol har sammanfallit illa med byggandet av hinder. Varje dag påminns jag om att allt inte är som det ska när jag ser det halvfärdiga a-hindret på tomten. Vi behöver sol för att kunna limma fast mattan och sätta på stegpinnarna! Dessutom behöver Bosse och jag vara lediga när solen väl tittar fram. Det har inte hänt än på en månad . . .

 

 

 

Era och jag har i alla fall haft en tävlingsdag två helger i rad nu. För två veckor sedan var vi i Haninge ihop med Hedvig och Monster. Två agilitylopp var med hundarna då jag även fick äran att springa med Monster. Superkul!!! Trots mängder med träning på kommandot Trampa och gungan får Era inte till det. Jag tar aldrig om på tävling då de gånger jag gjort det, har det tagit en evighet innan jag får tillbaka Era till balansen. Vilket är alldeles för sent. Gungan har han lättare för att ta om men det gör jag bara om han flyger av i högsta läget. Så jag får helt enkelt vara glad över att han klarade av att lösa banan så fint som han gjorde när det var många som inte gjorde det. Men det är klart, jag hade helt klart valt att han gått runt nolla också. Förra helgen var vi iväg till Jönköping för att återigen få en dubbelchans. Och då minsann gör han så fina kontaktfält så – men väljer att gå ur slalom! Visst, jag valde att lämna honom långt i sidled men när har det varit ett problem? Det gav oss bara en chans till att ta den där uppflyttningspinnen innan anmälningstiden till landslaguttagningen går ut. Med tanke på att jag bara har två tävlingar inplanerad under hela sommaren är landslagsuttagningen inget jag vill gå miste om! Banan var lätt och jag kände att om vi bara är nolla till sista balanshindret som var nr 13, klarar vi det här. Jag ville verkligen få ett slut på den eviga väntan på klass 3 att jag var tjutfärdig på startlinjen. Vi kan ju det här! Det är så ytterst sällan banorna som är ett problem! Jag tyckte att han klarade alla balanshinder när Era hoppat sista hindret men jag vågade inte tro på det. Så istället för att tjoa och visa min glädje väntade jag tills speaker sa noll fel. Tills någon klappade mig i ryggen och sa grattis. Tills vi kommit en bra bit från banan där jag kunde låta det sjunka in.

 

 

Ä-N-T-L-I-G-E-N!!! Äntligen en nolla individuellt i agilityklass!!! Bara ett och ett halvt år efter vår dubbelvinst i Kumla. 🙄 Helt klart ett lopp med en hel del broms men vem fasiken bryr sig när vi äntligen nollade! Att bryta den där vinsttrenden är bara ett bra sätt att förklara hur det kommer att bli då och då i klass 3. Bara till att svälja att Era inte alltid kommer att vara snabbast! 😉 Just nu ser jag bara fram emot att få komma igång med vårt klass 3-tävlande! Trots att han varit uppklassad i hopp sedan augusti förra året har vi bara gjort fem starter i klass 3 ihop. Ja, sjukt lite eller hur!!! Som sagt – den här våren har inte innehållit många tävlingar och inte kommer sommaren att göra det heller. Vi har Göteborg om ett par veckor, landslagsuttagningen och sedan Kalmar. Men till i höst hoppas jag på fler tävlingar! Vi behöver springa ihop oss på klass 3-banor innan jag kan hoppas på något. Och då menar jag verkligen springa. Jag kommer aldrig mer gå banan och känna att jag behöver fundera hur jag bäst bromsar min hund! Och om han inte tar ett enda till kf i resten av hans liv kommer jag inte att bry mig. Nog för att vi kommer att träna för att det inte ska hända men nu äntligen är det bara att köra på. Eller ja, snart så. Äntligen, äntligen får vi vara med de stora och leka! 😀

 

 

Annonser