Det känns så rätt – underbara klass 3!

Åh, vilken helg vi har haft! Första lagtävlingen med Eras nya lag three & one och första riktiga klass 3-tävlingen!!! Hade bara tänkt ha med mig Era men Gavi var så söt när jag höll på att packa att jag inte kunde lämna honom hemma! Dessutom har han inte varit med på en enda ordentlig tävling sedan förra året och med tanke på att det snart är dags för honom att ställa sig på startlinjen så kan han behöva vistas i den miljön. Och vilken bra helg det har varit för just den träningen!

 

Vårt nya lag måste så klart ha en snygg lagtröja!

 

 

Rebecca och Carina fyller på energin under den regniga dagen.

 

I det nya laget three & one ingår Rebecca Eriksson med sin bc Lakrits, Pernilla Sterne med bc Mio, Carina Karlsson med sin kelpie Pondus och så jag med Era. Rebecca tävlar för Kumla och vi andra för Tranås. Man kan leka lite med namnet för det är 3 bc och 1 kelpie. Det är 3 från Tranås och 1 från Kumla. Och för tillfället är det 3 klass 3-hundar och 1 klass 1-hund. Ja, helt enkelt three & one. Vår första lagstart var som sagt nu i helgen på Nationalhoppet i Göteborg. Dessvärre var det ju tänkt att vi skulle haft ett helt annat lag till Göteborg så Pernilla kom in i laget för sent för att kunna hänga med. Men det kan ju fungera med bara tre hundar i laget ändå. Det vet ju jag av tidigare erfarenheter! 😀 Vi kom runt första loppet men drog dessvärre på oss lite för mycket fel för att ta en SM-pinne. Men laget hade snabbast tid!!! Och det trots att både Lakrits och Era inte riktigt fick någon fin väg! Carina och Pondus gjorde lagets första nolla och även de med en fin tid! Känns bra det här ni! Agilityklassen går fortfarande inte vägen för mig så jag diskade laget med vårt lopp. Som förutom att ta två efterföljande hinder från fel håll faktiskt var riktigt fint. Gungan ok, balansen ok och a-hindret mer än ok då han klarade det helt själv eftersom jag stack ifrån honom. Lite sur på mig själv att jag fastnade på ett ställe och därmed orsakade en disk men som tur har vi många lopp kvar denna säsong!

Det var även premiär för att bo i tält för mig. Jag har inte sovit i tält sedan jag gick i skolan. Vilket är en hel evighet sedan! 😀 Och premiären var kanske dumt att spara till denna helg. Vi visste att det skulle regna på fredagen. Det kom inte som en överraskning. Men att det skulle regna så mycket som det faktiskt gjorde var nog ändå onödigt! Förutom att det stundtals haglade så åskade det i flera timmar! Som tur var väntade det värsta ovädret med att komma tills tävlingen var slut. Vi var ute med hundarna när åskvädret drog igång och fick söka skydd i ett funktionärstält. Det rummet jag skulle sova i släppte in vatten underifrån så första natten spenderade jag i Carinas bil, med hundarna i burarna. Förutom åskan så hade vi landningsbanan på Göteborgs City Airport bara ett par hundar meter ifrån tälten och tävlingsområdet. Riktigt häftigt att se! De sköt skott regelbundet för att gissningsvis skrämma bort fåglar. Era är ju lite skottberörd och rädd för fyrverkerier men han har verkligen varit trygg denna helg. Han har bara tittat till på mig ett par gånger men inte visat någon annan reaktion. Gavi har inte visat någon reaktion alls. Världens sötaste har han varit!

 

Hundarna installerade i tältet.

 

 

 

Sova i bil gick bättre än det ser ut!

 

Individuellt var det här den roligaste tävlingen på länge! Visst, det syns definitivt inte i resultatet men hur ofta påtalar inte folk att resultatet inte är allt? Och det är det inte! Känslan inne på plan är så mycket viktigare! Det är alltid – alltid, roligt att springa agility! Även de gånger jag kan svära och bli besviken. På mig själv och även ibland på Era. Men den här helgen var första tävlingen som jag inte behövde känna hur mycket jag vill, och behöver, nolla för att kunna ta mig ur en klass. Det här var första gången jag verkligen kunde fokusera på att bara lösa banorna på det bästa sättet enligt mig. Vilket inte alltid är det säkraste sättet. Redan i första loppet på lördagen stod vi inför valet att göra annorlunda, eller följa med strömmen. Balansen var som nummer 3 med en rak ansats från en makarontunnel där hundarna skulle ta fel tunnelingång från första hindret. Under balansen låg en lång tunnel i vägen, mest på den vänstra sida så majoriteten valde att springa på höger sida och stolpa ut hundarna på det lodräta hindret efter balansen. På framhoppningsbanan kunde Era den lösningen som jag tänkt. Dvs springa på vänster sida och göra ett tajt bakombyte över hopphindret då de skulle till tunneln som låg i vägen efter hopphindret. Men det är en sak att lyssna på mattes verbala kommando långt bort från startlinjen! 😛 Det blev ett extravarv runt och över hopphindret men sen så satt allt som ett smäck! Lite för bra på vissa stället så att han rev. Men å – så vi sprang!!! Era köpte, förutom mitt dåliga bakombyte, allt jag och banan bjöd på. Och det är så roligt att bara springa! Att inte säkra! Så himla avslappnande att inte bry sig om att behöva nolla! Det var bara i ett lopp av fyra denna helg som det krävdes att nolla för att få SM-pinne. Era och jag drog på oss lite för många fel dock för att lyckas med det denna gång. För i lördagens hopplopp var planen även där att prova lite annan handling i starten då det var exakt lika som i första loppet. Jag var lite för otydlig och orsakade en vägran. Sedan bytte jag till framförbyte innan slalom och drog därmed förbi honom första ingången i slalom. Trots att jag vet att jag drar med honom när jag gör framförbyte! Två vägringar tar tid. Och i söndagens agilitylopp satte Era det som många hade problem med, slalom efter en tunnel när balansen var i vägen. Men distanshandling är något han kan rätt så bra. Lite typiskt är det att han sätter de svåra bitarna men åker dit på lätta saker. Som en innersväng över ett hopphinder så att matte skulle hinna före för att ge svängsignal på balansen. Eras balansbeteende kräver ju att jag säger trampa ett antal gånger så den enda svängsignalen han har är att jag går åt sidan. Så när jag blir efter, ja då är det inte konstigt att hunden tar hindret rakt fram istället. Sedan flög han gungan lite väl mycket i detta lopp så det slutade med att jag bar honom till hans koppel. Helt klart var söndagens agilitylopp inte ett lopp som representerade helgen överhuvudtaget. Men vi avslutade i alla fall med ett bra lopp! Eller bra och bra, han kraschar in i oxern och är därmed ur balans inför hindret efter så även det river han ordentligt. Det är kostsamt att riva på det sättet så därför känns det lite bra att vi satte den bästa tiden för tänk vad den kunde ha blivit om han lyckats ta sig över de båda hindrena korrekt! Vi har tränat oxer men det är länge sedan och inte med ett hinder som han blir så låg av innan. Tunnlar, slalom, och långhopp är de hinder som orsakar mest rivningar för oss. Plus att runda hinder. Helt uppenbart är det svårt för honom att göra rätt avståndsbedömningar när han kommer lågt från dessa hinder. Men det är väl bara att fortsätta nöta! :grin

 

Jag är i vilket fall så himla nöjd med helgen! Det känns så himla rätt att vara i klass 3! Banorna känns inte svåra och även om jag började tveka lite på min hund, som inte kört klass 3 mer än ett par lopp, när jag satt bredvid och såg flera rutinerade ekipage åka dit på det som såg självklart ut, behöver jag inte oroa mig. Vi kan det här! Vi kan lösa banorna på vårt sätt! För bara jag gör rätt så gör Era rätt. Och klass 3 är inte så mycket annorlunda från klass 2. Det är bara roligare banor!!! 😆 Så nu ser jag fram emot våra två kommande tävlingar som är LLU och stortävlingen Guld-Agility. Jäklar vad vi ska springa!!! 😀

 

Annonser

Dags att börja valla på allvar.

Igår lämnade jag tillbaka Chase till Kristian och Annelie. Det har idag inneburit att Gavi varit lugnare och att han bjudit in till aktiviteter med mig istället för sin bästa vän. För Gavis skull tycker jag det är lite jobbigt eftersom de verkligen var som BFF. Tre hundar är dock betydligt lättare att gå i koppel med. Och att ha lös. Men Chase kommer alltid att vara välkommen tillbaka oavsett om det är enklare med tre. Han passade in i vår flock.

 

 

 

IMG_9805[1]

 

 

 

IMG_9960[1]

 

 

 

IMG_9822[1]

 

När vi ändå var nere hos Sheepchasers passade vi på att valla lite. Och det slår mig att jag verkligen måste börja att ta Gavis vallning på allvar! Inget mer gå in i fårhagen och bara njuta av det han erbjuder. Om vi ska sikta på att klara ett VP i år behöver jag börja valla på allvar. Med en träningsplan för varje pass. Just nu skulle jag kunna börja sätta kommando på flankerna. Träna in att man ska ligga kvar trots att matte rör sig runt fåren. (Vilket så klart är svårt när matte har använt sin rörelse till att få hunden att flankera.) Han behöver lära sig att lägga sig när jag är bakom honom och att gå rakt mot fåren. Jag får inte glömma bort att ge honom utrymme att göra det just det! Vilket jag inte tänkte på förens efter ett tag igår. Dessutom skulle jag vilja sätta på visselsignaler ganska snart med Gavi. För gissningsvis kommer vi att kunna jobba på långa avstånd ganska så fort och då vill jag inte göra samma fel som jag gjorde med Era. Att skrika är detsamma som att lägga stress på Era vilket får motsatt effekt. Varför lägga sig när man är långt borta från matte när hon skriker? Helt klart är något galet och då är det tryggast att ta fåren hela vägen till henne! Förhoppningsvis kan visselsignalen även få Era att lyssna. 😉 En stor skillnad jag märker på allt vi gör är Gavis reaktionstid jämfört med Era. Förutom på agilityplanen är Era en tjuren Ferdinand. Det tar tid när han ska göra saker. Gavi är som Blixten McQueen! Och den skillnaden märks även i fårhagen. Och det är den som gör att det pirrar lite i magen och får mig att vilja göra såååå mycket rätt med denna hund! 😀