Första besöket i Högby Hundhall fastnade på film

Igår morgon, eller snarare natt, körde jag och hundarna upp till Karlstad där jag skulle ha examination hela dagen lång. Eftersom jag och Emma bokat träff i Högby Hundhall dagen efter fick killarna spendera en tråkig dag i bilen. Jag gick promenader med dem så fort jag hade chansen så jag anser att dagen inte skiljde sig allt för mycket mot en tävlingsdag för dem. Men förhoppningsvis var detta en av få gånger som jag kommer att behöva ta med mig hundarna under våra närträffar i Karlstad. Killarna visade sig väldigt nöjda med att komma hem till Emma! Gavi är lite mer tjejtjusare än Era, vilket inte är så konstigt med tanke på att Era växte upp med Anni och Gavi knappt har någon kontakt med tikar, och blir lite jobbig. Till exempel är han lite mer orolig under natten än han är hemma.

Idag hade vi en skön sovmorgon innan vi drog iväg med hela gänget till Motala och Högby Hundhall. Vilken fin hall det är! Blir så avis på Linköpingsborna som har så nära!!! Jag bara måste ha en egen hall!!! Hur ska jag och hundarna annars kunna komma i form lagom till säsongen börjar? Visserligen behöver vi först och främst en plan att springa på under säsongen. Som inte ligger 2 mil bort. Men drömmen är helt klart att hitta en hall så småningom. Så jag älskar att vara i andras så att jag kan hämta inspiration för hur jag kan göra min. Tyckte inte hundarna hade några direkta problem med fästet på underlaget men Era var lite frustrerad när han sprang så något bekymrade honom med underlaget. Men det kändes bra att springa för mig. Tycker att man blir snabbare på konstgräs!

Vi gjorde en rolig Happy Hurdle-övning. Tränade på en start med Era som bara ska sitta men det är uppenbarligen svårt att lyssna på mattes verbala kommando och bara gå på hur hon står. Så vi har hemläxa på den starten! Det bästa med träningen var att jag blev sugen på att träna mer! Just nu är jag inne i en agilitydepp och har svårt att hitta träningsmotivation. I alla fall med Era. Då är det roligare att träna Gavi och helst då RC! Vi provade självklart på den sandade balansen i Högby. Dessvärre är 25 meter alldeles för kort om man tränar RC!!! Han fick en böjd tunnel med 5 meter avstånd åt ena hållet och en rak tunnel på 4 meter men på en böjd sväng bort. Började med att låta honom få 5 meter ansats men det gick inte bra då han antagligen störde sig på att behöva springa in i väggen. Ett par träffar blev det men definitivt fler missar. Vände på steken och gav honom en sväng upp på balansen men rakt in i tunneln efter. Två klockrena träffar! Vi har verkligen något att träna på . . .

Annonser

Min nya leksak har kommit – elektroniskt kontaktfält!

Elektroniska kontaktfält har de flesta som tränar och tävlar agility hört talas om. Men få har sett eller använt några. I vintras tränade vi ihop med Mia Melakari och hon hade just en sådan Hit it-board som de kallas. Tränade mest med Era och jag tyckte att han förstod konceptet efter bara ett träningspass. Kan ha varit för att vi tränade inomhus så att ljudet som brädan avger när hunden träffar/trampar på den hördes ordentligt. Ungefär som en riktigt bra klicker. När jag funderade på om jag skulle köpa en Hit it-board till Gavis rc-träning fick jag höra att man jobbar inte på samma sätt när man tränar rc att en precis punkt där hunden träffar inte tillför något i träningen. Själv har jag tänkt, särskilt nu när jag måste ta tag i svängträningen, att jag vill ha det elektroniska kf som en hjälp för mig. Eftersom jag inte hinner se alla gånger och för att jag inte kan vara så fokuserad på om han träffar kf när vi kör kombinationer vill jag ha en back-up som talar om för mig om han träffar. För Gavis totala brist på förståelse vart han ska efter balansen är ett resultat av att jag inte kan släppa kontrollen av kf. Så nu när jag bor mitt ute i vischan, utan träningskamrater som kan hjälpa mig med detta, kände jag att jag vågade att beställa en istället. Det kan ju inte skada att prova?

Idag hämtade jag den nya leksaken. Jag filmade båda hundarna med deras olika beteende för att få ut så mycket som möjligt av analysen. Men Windows Movie Maker bråkar så himla mycket att det tar en hel evighet att redigera en film!!! Den första frågan när det kommer till elektroniska kf är väl – är den tillförlitlig? Ni kommer inte att höra ljudet från hit it-brädan mer än i slutet på filmen när jag flyttade kameran. Men jag hörde. Och så säkerligen hundarna. Och de gånger hundarna träffade var den 100 % säker. Andra frågan jag hade var – kommer det att fungera ihop med rc? Reklamen säger att det finns hundar som lärt sig rc genom hit it-board. Och jag gissar att det är samma metod som de som använder matta i sin rc-träning. Men för att det verkligen ska fungera skulle brädan ha behövt vara 90 cm lång. Precis lika stort som kf. Och anledningen till det ser man tydligt på filmen. Jag tränade sväng-kommandot med Gavi och han hade en hel del hopp/ felplacerade tassar, men väldigt många träffar också. Men han träffade inte hit it-brädan! Det resulterade i att jag experimenterade med vart jag skulle sätta brädan. Och det är nog så jag kommer att få göra om jag väljer att använda mig av hit it-brädan i träningen. Beroende på vad vi tränar kommer Gavi att trampa olika och om jag därför flyttar och ändrar brädans läge kan det fungera. Majoriteten av hans träffar är riktigt höga bakbensträffar och om jag fäster den över stegpinnarna och inte mellan som det är tänkt, tror jag att hit it-brädan kan hjälpa oss. Men idag var det jag som klickade flest gånger. Inte hit it-brädan. Dock märkte jag att brädan kan hjälpa mig med en annan sak och det är att få Gavi att ta uppfarten korrekt! Helt bortkastat kanske inte detta köp var . . . 😉

Nätdejting suger djupt!

Känner mig uppretad. Och det går inte längre att hålla det inom mig. Trots att jag behövde ha sömn inför dagens tidiga uppgång började jag igår att skriva detta blogginlägg. För den senaste tiden har jag tänkt mycket på mitt civilstånd. Anledningen är att jag i år har varit singel i 10 år. Fattar ni??? Ett helt decennium!!! Fanns ingen chans i världen att jag hade gissat detta när jag var 20 år och gjorde slut med min första seriösa pojkvän. Som jag varit ihop med i 3 år och dessutom bott ihop med över 1 år. I det förhållandet så såg min framtid ut som för de allra flesta. Jag ville ha villa, Volvo och vovve. Inget konstigt med det för en 20-åring. När jag sedan vid 26 år ännu en gång tog steget att bli singel tänkte jag att det är lugnt – jag har all tid i världen på mig att hitta någon som jag ville skaffa alla dessa V:n med. Men vad hände sen?

Jag tycker ärligt talat att jag är en rätt så normal person. Jag har varit lite mer, och lite mindre, för att nu tillfälligt vara lite mer igen. Jag tror inte att mitt utseende är särskilt frånstötande. Inte heller min personlighet. Och även om min i vanliga fall så självsäkra tro på mig själv, inte är bestående när det kommer till att tro att jag verkligen kan attrahera någon, så har jag ändå visst mått av självinstinkt att förstå att de faktiskt existerar. Men någonstans måste det ha gått alldeles galet fel.

Ofta får jag rådet att inte tänka på att jag är singel. Och faktiskt skulle vilja ha någon som kan vara min andra hälft. För det händer när det händer. Ja, ni vet som i alla kärleksfilmer och tv-serier som produceras. Som varenda roman sedan urminnes tider bygger på och en sådan kärlek som varje artist sjunger om. Hela samhället tycks bygga på tron att kärlek och den rätta – det är något som alla kommer att få i sinom tid. Vänta bara så ska du få se! Och jag sitter där i kassan på jobbet, det enda ställe där jag faktiskt ser och möter killar i mitt dagliga liv, och väntar. Väntar på att han med ett stort H ska dyka upp och inse att det är mig han vill ha. Det skulle räcka med att våra ögon möttes och vi skulle båda veta. Han skulle le. Jag skulle le. Och han skulle fortsätta komma till min kassa, varje gång, tills han tar mod till sig att lämna sitt nummer. Eller bjuda ut mig. Vilket han skulle ha gjort nyss. Precis så skulle vårt liv ihop ha börjat gestaltas om mitt liv varit en Hollywoodfilm. Varje litet möte skulle haft de där djupa sinnliga ögonkontakterna som är så obligatoriska. Men vet ni vad – nog för att jag har många ögonkontakter men ingen har fått marken att röra på sig.

För jag sitter där i min kassa och möter killar i alla dess former och alla åldrar. Jag känner mig attraherad ett antal gånger om dagen. Det kan vara ett leende. En röst. En personlighet. Ofta blir jag bara lite attraherad. Så att det känns behagligt inombords. Ibland blir jag så attraherad att pulsen ökar något. Däremot är det ytterst sällan jag blir så attraherad att jag både blir varm och konstig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De där gångerna jag både vill komma närmre och fly bort. Den typen av attraktion som verkligen får mig att tro att alla filmer har ett korn av sanning i sig. Kanske, kanske finns han, just han som får mig att känna just så där som alla huvudpersoner i mina böcker jag läser gör.

Och eftersom jag inte möter någon drömprins på vägen till och från jobbet, eller när jag är ute med hundarna i Ydreskogen, bestämde jag mig i början av sommaren för att ge detta med nätdejting ytterligare en chans. Jag har nämligen varit ute på dejtingsajt tidigare. Men inte orkat engagera mig. För det är svårt. Det är svårt att döma en person bara genom text och bild. Verbal person som jag är har jag svårt för profiltexterna som är som alla andra. Eller sådana som inte ens försöker. Och hur mycket jag än försöker så är det svårt att låta bli att döma en person efter det yttre. Särskilt när majoriteten av kort är så själlösa att man undrar varför de ens lagt ut en bild. Det är svårt. Just därför att många människor i grund och botten är trevliga. Man kan ha en konversation ganska länge utan att egentligen komma fram till något. Eller så kan man skriva ett par gånger och det känns bra för att sedan inte höra någonting mer. Jag är dessutom en person som inte klarar av att känna av flera personer samtidigt. Ärligast är väl ändå att prata med en åt gången?

Man skulle kunna tro att dejtingsajter varken är bu eller bä om man läst så här långt. Men den senaste tiden har jag verkligen sett en annan sida av denna djungel. Det började med att jag gick med i Happy Pancake utöver Mötesplatsen som jag provade denna gång. HP är en gratissajt och jag hade redan hört lite dåliga rykten om den men efter lite prat på jobbet bestämde jag mig för att prova. Då jag kommit fram till att jag kanske inte hinner med ett riktigt seriöst förhållande just nu fanns det att välja på en kort romans. På bara ett par dagar hade jag fått fler meddelande än jag fått på flera månader på MP, från killar som ville träffas för fika. Hm, fika kan uppenbarligen innebära en hel del annat än att just ta en kaffe eller te. Vilket många av killarna skippade att bädda in i ett dolt meddelande om att ”ta en fika”. När jag sedan förtydligade att jag faktiskt inte var ute efter vad de hoppades på hjälpte inte det. Alla möjliga typer i olika åldrar skickade meddelande och komplimanger. Killar som inte heller var ute efter något seriöst. Och en hel del på grund av att de redan var i ett seriöst förhållande! När jag till slut tycker mig hitta ett guldkorn i högen av opolerade sädeskorn, ja då får jag lära mig begreppet pyjmasbild! Och nej – jag varken har eller känner någon lust att ta pyjamasbilder för att skicka till någon som jag bara pratat med en dag! Det tog inte mer än 4 dagar förens jag raderade mitt konto på HP.

MP har hittills varit alldeles sansat. Nästan för sansat. Hittade en trevlig bonde som jag skrev med och även om jag tyckte det var lite svårt med konversationen så var det ändå trevligt att skriva till någon. Men verkligheten var dessvärre även den bara trevlig. Det är svårt. Bara för att man inte står framför personen innebär det inte att man utsätter sig för risker. Som den jag tog igår. Har bara en månad kvar av mitt abonnemang och jag hade bestämt mig för att inte lägga ner någon mer tid på MP. Men då såg jag att jag fått besök av en kille som enligt profilen verkade superintressant, framåt och verbal. Och nog är jag bättre på att ta initiativ när jag får använda skriften som raggningsreplik för han svarade snabbt på mitt meddelande! Och efter bara ett par minuters hopp med lite skrivande fram och tillbaka funderade jag seriöst på vad jag sysslar med. Ta Happy Pancake-nivån och fördubbla den. Nej – tredubbla den! Och ni har ett par frågor som jag knappt vågar berätta om. Men det gjorde mig upprörd. Ja, nästan rasande. Hur kan de luras så??? Ha så trevliga profiler för att sedan gömma något fult? Vad är det för fel på killar på nätsidor? Måste de ha så bråttom att de skrämmer bort tjejer som skulle gett dem det de vill ha om de haft lite mer tålamod? Lite mer respekt och hänsyn? Även om jag mer än gärna kan betala för maten, hålla upp dörren eller hjälpa till att bära det tunga – så finns det en anledning till att jag läser historiska romaner och att tjejer generellt blir alldeles till sig för killar som behandlar sin tjej som en lady.

Just nu är jag fortfarande uppretad och känner verkligen bara för att lägga ner. Vad spelar det för roll att jag snart blir 40 år, och aldrig kommer få chansen att ens fundera på om jag vill ha barn eller inte? (Vilket jag antagligen ändå inte hinner med tanke på att jag vill till VM och ta min lärarexamen). För 5-6 år sedan skojade jag om att jag kommer att bli den där gamla tanten som bor med den trebenta hunden, enögda katten och 29 höns. Den där tanten som bor i huset barnen i samhället smyger förbi och berättar historier om i skolan. Japp, med den här hastigheten av Guds stora kärleksplan för mig så lär jag ha hamnat på hemmet innan jag träffar han med stort H. Det hjälper liksom inte att leta eller inte leta. Och inte hjälper heller mitt liv med absolut ingen tid över till för att börja hänga på ställen där det existerar annat än hundar, tränings- och tävlingskamrater. Men det kanske är lika bra. För vem i sitt normala tillstånd skulle orka att konkurrera med världens bästa hundar? De är ju egentligen den perfekta pojkvännen! De gör vad jag säger till 95 %. De älskar mig även de dagar jag förtjänar det minst. De ger mig adrenalinkickar inne på agilityplan och i fårhagen. De skulle aldrig döma mig pga av mitt utseende. De får mitt hjärta att smälta bara genom att vara nära. Eras kramar borde väl räcka?