Belgiskt tillskott i familjen!

   
  

 
En av dessa helt underbart söta tikar kommer att bli en del av vår familj. Från att ha haft 8 hanar i olika perioder under snart 12 år kommer den största förändringen sedan flytten från Linköping – vi blir med tik! Jag ser mig som en hanhundsägare. Jag gillar hanar. De är enkla varelser. Men vad vet jag – det kanske tikar också är?

Tiken som kommer att kallas Min föddes den 16 oktober hos den belgiska kenneln Round Robin. Jag halkade in på kennelns sida efter kursen för Bobby Dalziel förra året då han har en hund därifrån. Efter att ha pluggat på en hel del om hundarna och avkommorna så blev jag mer sugen. Och drygt ett halvår efter att jag började titta på sidan så dök kombinationen jag inte ville gå miste om upp. Samma mamma som Bobbys, Round Robin Gipsy, och pappan är Pioneer Pip. Sedan i våras när jag hörde av mig har jag haft möjligheten att följa Pips kull med Gipsys sondotter Trim som också finns på kenneln. 

  
Två hanar finns här i Sverige och jag träffade dem i tisdags på kurs för Bobby. 7 månader gamla såg de superfina ut! Bra storlek för åldern, och även om de hade lite olika aktivitetnivå och därför lite olika attityder mot fåren, så fick de mig att längta efter min nykomling. Det kommer att bli så fantastiskt! Jag är självklart väldigt exalterad över den spännande stamtavlan och alla förväntningar och möjligheter som denna tikvalp kommer med! Men först och främst är jag överlycklig över att få lära känna en ny individ och ta del av hennes resa. Att tillsammans bli ett team. Både på agilityplan och i fårhagen. Men framför allt i vår vardag. Jag gissar att killarna kommer att bli lika förtjusta som jag när hon väl kommer hem.

Annonser

Era 6 år

  

 

 Idag blir denna underbara hund hela 6 år. 🎉 En agilityhund sägs inleda sina bästa år nu och med tanke på bristen av agility i vårt liv just detta år, är vi långt ifrån den bästa tiden i Eras karriär. Och jag har börjat bli orolig över hur länge han kommer att hålla. Än så länge har han inga problem av varken höfter eller ögon, men hur länge kommer det att hålla i sig? Av den anledningen står jag i begrepp att köpa en ny hund. Även om Era kommer att få fortsätta köra agility fram tills kroppen säger ifrån så kommer det ju att ta ett par år innan nästa hund är i klass 3 och kan fylla Eras skor. Och trots att han inte nollar ofta är det riktigt stora de där skorna. Har ingen aning om hur jag lyckades få Era att läsa linjerna så bra som han gör! Om man bortser från stressen runt agilityplanen och i starten, den förbaskade balansen och hopplösa rivningarna – är han allt som en agilityhund ska vara. Teknikerna han kan, läsningen av linjerna, mjukheten och hans fart. Jag hoppas så att Eras sjätte år här i livet kommer att innebära mer klass 3-agility åt oss! Varje dag, varje lopp, njuter jag av att ha denna fantastiska bc vid min sida. Han som för alltid kommer att vara min första. ❤️

 

  
  

  

  

  

  

  
  

  

  

  

Du och jag.

När kroppen överger – valla!

När man knappt kan gå, kan man definitivt inte springa. Så förutom att nöta lite grundträning i agility kommer den mesta tiden gå till att träna vallning. Tur att det finns så mycket som vi kan träna på! T.ex. jobba vidare med visselsignalerna för ligg och gå. Försöka bestämma mig för svängsignalerna så att jag kan börja träna in dem med. Träna på att jobba driva, driva lite mer och crossen. Vallning är verkligen grenen för oss just nu!


Vi håller på att utveckla idén om självständiga grindhål. Och det är lite typiskt att när man väl tar fram mobilen för att filma så går det inte lika bra. Spelar ingen roll om det är vallning, agility eller något trick – ta bara fram kameran om det går för bra så rättar det till sig. Min tanke är att jag inte ska behöva styra när jag öppnar en grind. Signalen för att fåren ska in i grindhålet är att grinden är öppen. Oavsett om jag står där eller inte. Era är rätt så bra på detta när jag håller i grinden men svårare för det när jag inte är där. Gavi löser den grinden som fåren passerar genom nästan dagligen men jag vill utveckla detta mer. Tänk vad skönt om hunden kunde fixa fållan själv? De känner ju av draget och läser fåren betydligt bättre än sopiga matte som bara förstör. Ja, det är ju inte bara vid fållan som detta självständiga arbete skulle vara guld värd. Risken är kanske att man får en olydig hund då?

Vi tränar en hel del på att bara gå bakom fåren runt agilityplanen. För tillfället är min största önskan att få möjlighet att träna drivningar på större ytor. I alla fall för Gavi. Kossorna snyggade ju till en hage på 100 m åt oss och det är inga problem att putta dem fram och tillbaka i den hagen. Den större hagen behöver trimmas innan vi kan valla där och ja, det är lite begränsande för mig att ha ett skadat knä. Och just nu kan jag inte köra bil heller så jag får helt enkelt nöja mig med att träna här hemma. Men åh, så frustrerande det är att inte komma framåt!

Desto roligare är det att tiden går fort även om jag är hemma. Inom två veckor vet jag om det blir tillskott i familjen och en rolig vår/sommar med den bästa träningen jag vet!

Inte enligt planen . . .

Ibland bjuder livet på oförväntade händelser. Saker som man inte tänkt ska hända. Och som inte ingår i planen. Ungefär så har mina senaste dagar varit. 

  

I lördags var Era iväg på roligheter i Jönköping efter att ha spenderat hela veckan hos Johanna, Meija och Tigi. Detta eftersom jag och Gavi skulle till Kungsör för att göra vallhundsprovet samma dag. Hela veckan fick jag trevliga rapporter om hur mitt stora hjärta hade det. Han är väldigt generös med sin kärlek och delade friskt med sig av sina kramar. Tävlandet skötte Johanna och uppraggade Lydia med bravur! Era kom hem med två SM-pinnar, ett cert och därmed ett hoppchampionat!!! 🎉 Han tog sitt första hoppcert på samma tävling förra året. 😁

Gavi och jag spenderade lördagen i Kungsör istället för Jönköping med supportrarna Emma och Idde. Först gick en IK2 som var riktigt svår. Bara ett ekipage lyckades med fållan trots att en hel del tog sig dit. Vi som väntade på att få göra våra VP började bli nervösa. Banan byggdes om och flyttades så förhoppningen var att vi skulle få det lättare. Vi hade startnr 3. Första hunden misslyckades tyvärr redan vid hämtet. Andra hunden var en av tre hundar som lyckades få in fåren i fållan, men dessvärre inte ut. Inför vår start kändes allt bra. Jag vet att jag har en fantastisk vallhund som dessutom är riktigt lydig, med bra djurkänsla, tempo och attityd.

Jag har inte tränat så mycket balanserande med Gavi. Och när jag gör det säger jag inga kommandon. För när jag väl säger höger eller vänster vill jag gärna att han fortsätter tills jag säger något. Och när hunden inte tar visselsignaler riktigt så snabbt som han borde så blev det att han slår över. Dessutom var jag nog inte helt överens med domaren om vart kl 12 var någonstans. Lite dålig framdrivning där jag inte riktigt vågar lita på att Gavi fixar att parera själv utan styr för mycket. Gavi var väldigt taggad och ivrig på att valla så jag får påminna honom om tempot en del i fösningen. Jag behöver träna en hel del på att se linjerna när jag är en bit bort. Men inget hade kunnat förbereda mig på missen jag gjorde strax innan andra grinden? Gavi borde ha parerat fåren åt höger men när matte säger vänster gång på gång och den lydiga hunden gör rätt, kunde jag bara ta mig om huvudet och skaka åt min kostsamma miss. 😳 Och kanske är det därför jag inte lyckas få in fåren i fållan? För att jag ska få chansen att göra om, och göra rätt, på drivningen? Jag vet inte varför vi inte lyckas med fållan när det verkligen gäller. 😤 Vi misslyckades ju på IK1-debuten och nu på VP. Vi flyttar fåren dagligen mellan grindhål och har inga större problem med de olika formerna vi tränat fålla hittills. Jag vet att jag skulle behöva en större dos av tålamod på tävling. Att våga vänta ut fåren lite längre. Skulle nog behöva lära Gavi aningens mjukare flanker för arbetet vid fållan men vi brukar lyckas.
  

Lite irriterad är jag över att det står att vi tappar djuren då jag bara fick en chans till på fållan och trodde att jag förbrukat den. Slutade därför att gasa på Gavi mot de två djuren som var på väg till utställningen när de delat på sig. Tyckte han var så duktig som faktiskt vände sig om och började flanka på dem trots att vi inte tränat att han ska vända sig om och ta en ”ny” flock. Det är inte en underdrift om man påstår att jag är väldigt besviken på detta resultat. 😢 Vi bara SKA klara ett VP. Det är inga svåra saker. IK1 är ju mycket svårare. Och vår första IK1 fick vi ju godkänt (dvs över 50 poäng), utan fållan. Känner mig lite besviken på resultaten som numera står på Gavis sida. Det känns inte alls representativt för honom. Men – det måste betyda att det är meningen att vi ska fortsätta tävla vallning för tävlingsmänniskan i mig är så missnöjd med hans siffror. Och jag kommer inte vara nöjd förens resultaten visar de siffror som talar om för omvärlden, och inte bara mig, vilken vallhund jag har. Dessvärre så är ju jag den största orsaken till dessa siffror . . .

   

I måndags åkte jag upp till Kumla för att träna med främst Emma och Hejja. Jag minns själv hur svårt det var i början att placera sig rätt, att läsa både hunden och fåren. Men det kommer att gå vägen! 👌 Här är en liten film som visar att Hejja kommer ihåg träningen som hon gjorde här. 

Dessvärre började måndagen med att jag blev fälld av en tacka när jag skulle dela gruppen. Lite klantigt började jag med Era och när jag ska dela med honom behöver jag aningens större mellanrum för att han på något vis inte ska samla ihop grupperna igen. Vet inte hur han lyckas med det trots luckan jag skapat. Rakt in i knävecket bakifrån blev det så jag ramlade framåtstupad i gräset. Lite öm i benet men vi tränade på. Det som inte dödar, det härdar eller hur? Körde hem till pappa en sväng efter och hela vägen hem utan större missöden. Lite ont gjorde det så klart.

Väl hemma fick jag någon typ av kramp och höll nästan på att svimma. 😱 Gick ner till sängen och fick hjälp med att lägga benet i högläge. När jag vaknade av smärtor mitt i natten var det bara att härda ut för jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Det var bara att boka tid på vårdcentralen då jag inte kunde böja knät och var så svullen. Blev skickad på remiss till Eksjö för att röntga och besöka ortopeden. Min resa började strax innan 11 och vi var inte hemma förens 20. Röntgen visade som tur inga skelettskador men de misstänkte att det var något med menisken då jag inte kunde böja på benet så redan dagen efter fick jag en titthålsoperation inbokad. Ytterligare en lång dag utan mat och lång väntan. Först skulle jag få en bedövning i ryggmärgskanalen men då den kan sitta i ganska länge beslutades det att jag skulle sövas istället. Påminn mig om att jag och narkos inte går ihop! Jag mår riktigt illa av att sövas. 😷 Tror jag opererades vid 15 och till och med när jag kom hem vid 21 mådde jag illa och var supertrött. Det bästa, eller sämsta, med titthålet var att de såg inga fel på menisken men tillräckligt med förslitningsskador för att avråda mig från att springa. Nu har jag inte löptränat på länge men jag tycker ju faktiskt att det är lite roligt när jag väl kommer igång. Men jag gillar att cykla också. Och förhoppningsvis inkluderar inte springförbudet agilityn. Vi får se vad sjukgymnasten säger. 😜

Väl hemma i onsdags fanns ett brev från Optigen. Det labb som gjort DNA-analys på Gavi för ögonsjukdomen CEA. Tanken är ju att han ska bli pappa och som tur var är det ett tag kvar för det kostar att kolla dessa prover som finns. Jag valde att bara göra CEA just nu då det kalaset gick på 2700 kr. Om jag även skulle kollat IGS, TNS, NCL och MDR1 som är de andra testerna framtagna speciellt för bland annat bc så hade allt gått på nästan 5000 kr. Den svenska rekommendationen är att kolla CEA men IGS börjar att komma också. Jag tror att jag kommer att kolla alla resterande fyra när jag får lite mer pengar över. Det skadar inte att kolla även om man inte behöver. Gavis resultat på CEA-anlaget var inte vad jag hoppats på men inte hela världen. Han är bärare (dvs carrier) av anlaget och kommer därför bara att kunna betäcka en tik som är testad som fri/normal. Helt perfekt kan ju ingen vara. 😉