Dags att möta världen

När man nästan kan komma över kanten på valplådan då har det blivit dags att flytta till den mer spännande valphagen! De andra hundarna hänger utanför kompostgallret med varierat intresse. Gavi är inte så värst imponerad men han känner sig väldigt utanför när jag pratar med valparna. Mammas Frasse bjuder på lekinviter och studsar nästan in i hagen. Azlan är den enda förutom katterna som inte ens tittat på valparna utan har glatt hoppat upp i sängen och återtaget sin plats.

Hur har valparna tagit ombytet av miljö? Den första tiden var det en hel del gnäll men de somnade ändå tryggt isär utan att söka tröst hos varandra, mig eller Min. Och det fanns ingen tvekan att låta dem stanna i valphagen under natten så allt flöt på utan bekymmer. Och redan nästa dag hade alla valpar varit i hagens alla hörn.

Eftersom det gick så bra att flytta till valphagen så fick de även möta den riktigt stora världen och prova valphagen ute. Första turen var mindre exalterande för mig då intrycken var lite fler än inomhus så då de höll sig nära. Några var lite modigare än andra men redan andra gången de fick komma ut så var alla nyfikna och trygga i hagen.

Idag blev de 4 veckor och är så redo att möta världen. Därför är alla som vill välkomna på besök!

Annonser

2,5 veckor av ren kärlek!

Det har hänt så mycket den här andra veckan i valparnas liv. I valplådan och på SKK!

Valparna växer och frodas som om de inte gör något annat än äter. Hane S väger 1,4 kg och tik 3 väger minst med sina 1,2 kg. Allas ögon är öppna och de har därför börjat upptäcka varandra och oss. Hörseln är det några som utvecklat mer än andra men det dröjer ett par veckor innan både synen och hörseln är som en vuxen hund. Men när de reagerar på att jag kommer med att vakna, och någon har till och med välkomnat mig med svansvift, då känns det fullt tillräckligt! Om jag kunde skulle jag nog vara i valplådan hela tiden för minsta lilla steg i utvecklingen går så fort!!!

Nästa roliga är att SKK-gänget har kommit tillbaka från semestern så nu har jag fått fakturan för kennelnamnet och en handläggare för registreringen. Det finns självklart fortfarande en chans att det dyker upp ett VP senare än det sista inplanerade som finns i år, men om inte, så kommer jag att sikta på nästa års första inplanerade som ligger i början av april. Och att redan nu ha en handläggare som hanterar denna typ av ärenden känns så betryggande. Jag har fått klara direktiv på hur jag ska gå tillväga – sen är det bara att hoppas på att även min registreringsansökan följer den norm jag läst i de senaste protokollen för dessa ärenden. Sen hoppas jag innerligt att vi hittar en nyckel till den dörr vi har i den nya lägenheten för kommande löp så att jag aldrig mer behöver hamna i samma sits!

Fast just nu kan jag ärligt säga att jag är glad för att jag tog beslutet att behålla valparna. Det är så fascinerande!!! Jag funderar på deras personligheter och om det som skiljer dem nu kommer att fortsätta göra det i framtiden. Även om personligheterna inte utvecklas än så finns det till exempel ingen tvekan om att den svarta stora hanen är först med allt, och den som håller igång längst av dem alla. Om jag hade tänkt behålla en hane undrar jag om den lilla hanen under de återstående veckorna kommer att passera den nivå som hane S är på nu. Det är ju så mycket som kan hända framöver! Av tikarna är två något mer aktiva och framåt än den tredje som är rätt så nöjd med att äta och sova. Det beteendet kommer ju väldigt snart att vara borta! Vilket det redan är så fort jag tänker ta kort.

Förutom det spännande med deras personligheter har ju det här med att få trefärgade valpar visat sig vara en rolig bonus. Självklart spelar det ingen roll om hur en bc ser ut – så länge de är bra i fårhagen. Fast jag föredrar nog att deras kroppar har funktionella proportioner för att klara av ett helt liv med hårt arbete och allra helst vill jag ha knutna tassar då jag i mitt ovetenskapliga huvud tror att knutna tassar lämpar sig bättre för hårt arbete än plattare tassar. Och även om personligheten är viktigast – låt oss vara ärliga – vem väljer inte den valpen som man utseendemässigt fallit för om man har flera likvärdiga att välja mellan? Mentalitet, vallning och hälsa kommer alltid före – men åh så fint det är med trefärgat! Och nu visar ju dessutom valparna, tikarna framför allt, bli ganska oranga som fröken Min. Hur bedårande är inte det??? Sadelteckningen som Min har kommer inte fören senare (vet inte exakt hur sent) men jag har hört från säker källa att om de visar så här mycket färg nu, kommer säkerligen tikarna att få sadelteckning. Ja, ja – viktigast är ändå att de blir allt det där andra som jag har förhoppning om. Så pass mycket att det är klart att jag inte kan lämna ifrån mig en. Inte ens på foder! Det här med grundträning är ju så roligt. Inte bara på agilityplan utan även i fårhagen! Och jag är så nyfiken på hur dessa individer kan utvecklas i fårhagen om de får en chans! Bäst att leta lite fler platser som jag kan få valla på eller ska jag kanske skaffa mig några ankor? Tänker att de är något lättare att ha när man är själv än får. Och billigare i drift! I vilket fall så kan jag inte på så kort tid som 8 veckor skiljas från dem alla. Vi får se hur det blir lite längre fram. Just nu när Era inte är hemma kan jag lika gärna fylla den platsen, eller hur?

Bilder på Min som valp.

Och som vuxen.

Valparna är här!!!

Tidigt den 29 juli födde Min 4 tikar och 2 hanar! Samtidigt som det var lite skrämmande med hinnor, navelsträngar och moderkakor – var det väldigt fascinerande att se dem komma en efter en. Ungefär 4 h höll hon på och värkarbetet noterade jag knappt. Den tredje valpen och tiken föddes med en defekt som heter gomspalt och efter rådfrågning har jag fått veta att det inte är ärftligt, utan bara ett grymt spel av naturen att låta mig se henne födas både med en stubbsvans och utan möjligheten att dia. Det besöket jag fick göra till veterinären önskar jag ingen. Jag tror inte bara det var jag som var extremt blödig efter en lång natt utan det gör nog precis så ont för många uppfödare om man förlorar ett litet liv – hur oplanerad de än må ha varit.

Den här veckan har gått fort men även långsamt då jag jobbat ett par längre pass och inte kunnat vara så mycket med valparna. Mitt i allt förvånas jag över hur vältajmat allt varit så att denna lilla miss i kalkylen hände lagom tills jag fått hit mamma som inneboende. Hade jag inte haft henne hade valparna inte fått komma till världen – och när jag tittar ner i valplådan på dessa helt bedårande valpar är jag ändå så tacksam över valet jag gjorde. Tänk om jag gått miste om detta???

Fröken Min växer in i mammarollen och hon sköter städningen av valparna så väl att jag inte behövt göra rent än. Om ca 1 vecka klarar de dock av att göra ifrån sig utan hennes hjälp så då får jag nog mer att göra. Dagarna innan och efter födseln åt den annars så glupska fröken nästan inget men nu tycks valparnas diande ha fått fart på hennes ämnesomsättning så istället är hon nästan konstant hungrig! Men det betyder även att valparna växer och frodas!

Än så länge är bara en hane tingad men jag har ju inte annonserat att det finns valpar att köpa någonstans utan bara skrivit i bloggen och på min FB. Och de flesta av mina vänner och bekanta har redan ett 20-tal hundar! Har lite svårt att bestämma mig för när och vart det bästa stället är med tanke på den något annorlunda situationen.

Jag tror ju att valparna kommer att bli riktigt fina i fårhagen och därför vill jag behålla en tik. Men jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla den hemma ett tag och sedan leta fodervärd eller placera ut på en gång. I vilket fall är det till någon som vill valla jag vill placera tiken hos. Inte nödvändigtvis bara vallning eftersom jag själv sysslar med både vallning och agility men beroende på uppföljningen av valparna kan det bli aktuellt att fortsätta linjen och då krävs ett VP. Den andra hanen och de två tikarna som letar egna hem kommer jag att bli nöjd med att bara hitta bra aktiva hem till. Någon som vill ge dem kärlek i överflöd och som förstår vad en border collie är. Och om de blir något som sina föräldrar kommer de att behöva mycket träning i någon form för att vara lyckliga. För även om de överlever mina perioder av noll träningslust eller tidbrist så är de båda allra lyckligast om de får jobba. Tre sådana personer kan ju inte vara omöjligt att hitta?