Första steget klart med kennelnamn! Och detta är A Perfect Mix.

Fick ett trevligt brev på posten igår om att första steget i kennelnamnsprövningen är godkänd. Jag skickade in två förslag och båda är med. Vilket inte är förvånande då jag noga kollat FCI:s kennelnamnsregister för att se om mina kan bli aktuella. Lite osäker på första förslaget men jag har hittat andra kennelnamn som är uppbyggda på samma sätt i förhållande till de som redan finns så håll tummar och tassar för att det blir mitt första förslag! Vet inte hur hemligt allt är så jag väntar tills förslaget gått igenom med att avslöja det. Däremot kan jag avslöja vem som kommer att stanna här hemma.

Det här är A Perfect Mix! Tilltalsnamnet kommer att vara Mix.

mix1

Det är tik 2 som jag väljer att behålla. Jag har varit ganska säker på vad hjärtat har känt hela tiden även om det egentligen är henne jag vet minst om. Detta eftersom jag har varit mer intresserad av att studera de andra som ska till valpköpare och försöka lära känna dem och då har hon liksom hamnat i skymundan i studien. Dock tillåter hon mig inte att glömma bort henne. Hon är alltid där. När nya saker ska undersökas. När det bråkas. När det vankas mat. När föremål började bli intressanta. Och när det ska pussas. Trots att jag ägnar mig mer åt att studera de andra så tar hon sin givna plats. Och hon är den som har mest temperament av dem alla så då blir det perfekt att hon hamnar hos mig. Visserligen kommer de kommande veckorna att avslöja mer om hur deras personligheter är och eventuella rädslor men oavsett hur hon skulle kunna tänkas förändras så kommer hon att stanna. För något säger mig att hon är den perfekta mixen av sina föräldrar. Mins färger och Gavis huvud. Tiden kommer att tala om exakt hur fördelningen av dem har blivit men hjärtat slår ändå lite extra för denna tjej. Och som tikarna är idag så känns det mer rätt att det är hon som stannar för de andra passar bättre i sina nya hem. Men vem av dem som ska få flytta vart får de kommande veckorna bestämma. Jag är bara så glad över att jag får behålla en Mix.

 

 

Annonser

Dags att möta världen

När man nästan kan komma över kanten på valplådan då har det blivit dags att flytta till den mer spännande valphagen! De andra hundarna hänger utanför kompostgallret med varierat intresse. Gavi är inte så värst imponerad men han känner sig väldigt utanför när jag pratar med valparna. Mammas Frasse bjuder på lekinviter och studsar nästan in i hagen. Azlan är den enda förutom katterna som inte ens tittat på valparna utan har glatt hoppat upp i sängen och återtaget sin plats.

Hur har valparna tagit ombytet av miljö? Den första tiden var det en hel del gnäll men de somnade ändå tryggt isär utan att söka tröst hos varandra, mig eller Min. Och det fanns ingen tvekan att låta dem stanna i valphagen under natten så allt flöt på utan bekymmer. Och redan nästa dag hade alla valpar varit i hagens alla hörn.

Eftersom det gick så bra att flytta till valphagen så fick de även möta den riktigt stora världen och prova valphagen ute. Första turen var mindre exalterande för mig då intrycken var lite fler än inomhus så då de höll sig nära. Några var lite modigare än andra men redan andra gången de fick komma ut så var alla nyfikna och trygga i hagen.

Idag blev de 4 veckor och är så redo att möta världen. Därför är alla som vill välkomna på besök!

2,5 veckor av ren kärlek!

Det har hänt så mycket den här andra veckan i valparnas liv. I valplådan och på SKK!

Valparna växer och frodas som om de inte gör något annat än äter. Hane S väger 1,4 kg och tik 3 väger minst med sina 1,2 kg. Allas ögon är öppna och de har därför börjat upptäcka varandra och oss. Hörseln är det några som utvecklat mer än andra men det dröjer ett par veckor innan både synen och hörseln är som en vuxen hund. Men när de reagerar på att jag kommer med att vakna, och någon har till och med välkomnat mig med svansvift, då känns det fullt tillräckligt! Om jag kunde skulle jag nog vara i valplådan hela tiden för minsta lilla steg i utvecklingen går så fort!!!

Nästa roliga är att SKK-gänget har kommit tillbaka från semestern så nu har jag fått fakturan för kennelnamnet och en handläggare för registreringen. Det finns självklart fortfarande en chans att det dyker upp ett VP senare än det sista inplanerade som finns i år, men om inte, så kommer jag att sikta på nästa års första inplanerade som ligger i början av april. Och att redan nu ha en handläggare som hanterar denna typ av ärenden känns så betryggande. Jag har fått klara direktiv på hur jag ska gå tillväga – sen är det bara att hoppas på att även min registreringsansökan följer den norm jag läst i de senaste protokollen för dessa ärenden. Sen hoppas jag innerligt att vi hittar en nyckel till den dörr vi har i den nya lägenheten för kommande löp så att jag aldrig mer behöver hamna i samma sits!

Fast just nu kan jag ärligt säga att jag är glad för att jag tog beslutet att behålla valparna. Det är så fascinerande!!! Jag funderar på deras personligheter och om det som skiljer dem nu kommer att fortsätta göra det i framtiden. Även om personligheterna inte utvecklas än så finns det till exempel ingen tvekan om att den svarta stora hanen är först med allt, och den som håller igång längst av dem alla. Om jag hade tänkt behålla en hane undrar jag om den lilla hanen under de återstående veckorna kommer att passera den nivå som hane S är på nu. Det är ju så mycket som kan hända framöver! Av tikarna är två något mer aktiva och framåt än den tredje som är rätt så nöjd med att äta och sova. Det beteendet kommer ju väldigt snart att vara borta! Vilket det redan är så fort jag tänker ta kort.

Förutom det spännande med deras personligheter har ju det här med att få trefärgade valpar visat sig vara en rolig bonus. Självklart spelar det ingen roll om hur en bc ser ut – så länge de är bra i fårhagen. Fast jag föredrar nog att deras kroppar har funktionella proportioner för att klara av ett helt liv med hårt arbete och allra helst vill jag ha knutna tassar då jag i mitt ovetenskapliga huvud tror att knutna tassar lämpar sig bättre för hårt arbete än plattare tassar. Och även om personligheten är viktigast – låt oss vara ärliga – vem väljer inte den valpen som man utseendemässigt fallit för om man har flera likvärdiga att välja mellan? Mentalitet, vallning och hälsa kommer alltid före – men åh så fint det är med trefärgat! Och nu visar ju dessutom valparna, tikarna framför allt, bli ganska oranga som fröken Min. Hur bedårande är inte det??? Sadelteckningen som Min har kommer inte fören senare (vet inte exakt hur sent) men jag har hört från säker källa att om de visar så här mycket färg nu, kommer säkerligen tikarna att få sadelteckning. Ja, ja – viktigast är ändå att de blir allt det där andra som jag har förhoppning om. Så pass mycket att det är klart att jag inte kan lämna ifrån mig en. Inte ens på foder! Det här med grundträning är ju så roligt. Inte bara på agilityplan utan även i fårhagen! Och jag är så nyfiken på hur dessa individer kan utvecklas i fårhagen om de får en chans! Bäst att leta lite fler platser som jag kan få valla på eller ska jag kanske skaffa mig några ankor? Tänker att de är något lättare att ha när man är själv än får. Och billigare i drift! I vilket fall så kan jag inte på så kort tid som 8 veckor skiljas från dem alla. Vi får se hur det blir lite längre fram. Just nu när Era inte är hemma kan jag lika gärna fylla den platsen, eller hur?

Bilder på Min som valp.

Och som vuxen.

Valparna är här!!!

Tidigt den 29 juli födde Min 4 tikar och 2 hanar! Samtidigt som det var lite skrämmande med hinnor, navelsträngar och moderkakor – var det väldigt fascinerande att se dem komma en efter en. Ungefär 4 h höll hon på och värkarbetet noterade jag knappt. Den tredje valpen och tiken föddes med en defekt som heter gomspalt och efter rådfrågning har jag fått veta att det inte är ärftligt, utan bara ett grymt spel av naturen att låta mig se henne födas både med en stubbsvans och utan möjligheten att dia. Det besöket jag fick göra till veterinären önskar jag ingen. Jag tror inte bara det var jag som var extremt blödig efter en lång natt utan det gör nog precis så ont för många uppfödare om man förlorar ett litet liv – hur oplanerad de än må ha varit.

Den här veckan har gått fort men även långsamt då jag jobbat ett par längre pass och inte kunnat vara så mycket med valparna. Mitt i allt förvånas jag över hur vältajmat allt varit så att denna lilla miss i kalkylen hände lagom tills jag fått hit mamma som inneboende. Hade jag inte haft henne hade valparna inte fått komma till världen – och när jag tittar ner i valplådan på dessa helt bedårande valpar är jag ändå så tacksam över valet jag gjorde. Tänk om jag gått miste om detta???

Fröken Min växer in i mammarollen och hon sköter städningen av valparna så väl att jag inte behövt göra rent än. Om ca 1 vecka klarar de dock av att göra ifrån sig utan hennes hjälp så då får jag nog mer att göra. Dagarna innan och efter födseln åt den annars så glupska fröken nästan inget men nu tycks valparnas diande ha fått fart på hennes ämnesomsättning så istället är hon nästan konstant hungrig! Men det betyder även att valparna växer och frodas!

Än så länge är bara en hane tingad men jag har ju inte annonserat att det finns valpar att köpa någonstans utan bara skrivit i bloggen och på min FB. Och de flesta av mina vänner och bekanta har redan ett 20-tal hundar! Har lite svårt att bestämma mig för när och vart det bästa stället är med tanke på den något annorlunda situationen.

Jag tror ju att valparna kommer att bli riktigt fina i fårhagen och därför vill jag behålla en tik. Men jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla den hemma ett tag och sedan leta fodervärd eller placera ut på en gång. I vilket fall är det till någon som vill valla jag vill placera tiken hos. Inte nödvändigtvis bara vallning eftersom jag själv sysslar med både vallning och agility men beroende på uppföljningen av valparna kan det bli aktuellt att fortsätta linjen och då krävs ett VP. Den andra hanen och de två tikarna som letar egna hem kommer jag att bli nöjd med att bara hitta bra aktiva hem till. Någon som vill ge dem kärlek i överflöd och som förstår vad en border collie är. Och om de blir något som sina föräldrar kommer de att behöva mycket träning i någon form för att vara lyckliga. För även om de överlever mina perioder av noll träningslust eller tidbrist så är de båda allra lyckligast om de får jobba. Tre sådana personer kan ju inte vara omöjligt att hitta?

En skruvboll i hög hastighet – har jag verkligen lyckats ta lyra???

I den höga hastigheten jag har haft på mitt liv den senaste tiden har jag råkat ge mig ännu mer att göra. Väldigt oplanerat och oväntat. Jag har haft ångest i en vecka men igår när jag fick mitt svar från SVAK och idag när jag fick bekräftelse från SKK kan jag äntligen pusta ut. VI SKA FÅ VALPAR!!!

Dagen då jag noterade att Min var i höglöp, lyckades Gavi och Azlan få upp dörren och barrikeringen utanför dörren, medans jag var borta i ca 20 min. Den som är största boven i dramat – Azlan (han är den enda som öppnar dörrar) är den som är minst inblandad i det oplanerade då han är kastrerad.  Men när Azlan gjorde sina 3 parningar har han hängt mer än 10 min och varit märkbart svullen och påverkad en bra stund efter, så jag kom fram till att jag kan ha klarat mig. För jag såg inga bevis när de mötte mig i trappen. Tänkte att jag ändå borde göra ett ultraljud för att vara på den säkra sidan och i värsta fall ta en abortspruta. Dock måste man ju vänta ett tag innan man kan se något med ultraljud så jag lade misstanken på en mental hylla för förvaring, och ägnade mig fullt upp med att flytta både mig själv och min mor plus arrangera agility-SM tillsammans med SM-gruppen. Det var inte förens jag tog mig en riktigt semesterdag efter SM som jag noterade aningens större bröstvårtor när vi kelade. Ångesten som följde när jag började räkna och insåg att jag lagt undan misstanken lite för länge var inte att leka med. Bokade in ultraljudsundersökning redan dagen efter och där kunde veterinären konstatera att det finns minst 5 valpar i magen. Jag hade fortfarande alternativet att ta abortspruta men eftersom hon redan var i dygn 40 så kom jag efter 1 h funderande fram till att det omedvetna rådet veterinären gav mig var att behålla valparna. Att riskera att få stämpeln som blandras kan inte få vara det avgörande för att utsätta Min för att föda ut döda valpar och riskerna som skulle följa om abortsprutan inte lyckades ta alla valpar. Men när man har varit så noga i så många år på att göra rätt (även under de åren som pinscherägare med avelshanar) tog beslutet ändå emot. Planen för hösten var ju att ägna mig åt att träna och gå kurs inför ett VP med Min och att ge mig ut för att visa upp Gavi och eventuellt även hinna med ett nöt-VP. För senare planer. Jag har ju även slagit bort tankarna på att ta en kull på Min, även om jag köpte henne för att kunna göra just det, då hon fick C-höfter. Men tji fick jag – det gjorde de väldigt snabbt och bra!

Min största farhåga har varit kravet på ett godkänt VP innan parning. För tänk om hundarna som jag meriterat och lagt mycket tid och pengar på skulle gå och få blandrasvalpar! Men efter att ha tagit mod till mig att kontakta SVAK fick jag snabbt svar att jag har möjlighet att efterregistrera valparna, utan att ansöka om dispens, när Min gjort VP. För det finns ingen tvekan om att hon inte skulle klara det. Efter lite mer hämtträning och uppfräschning av kommandon. Jag vill ju gärna ha rösten kvar efter vår runda. Det största problemet nu är att hålla tummarna för att någon klubb lite närmre än Luleå kommer att anordna ett VP senare i oktober. För jag vet inte hur schysst det är att gå ett VP efter att haft sin första kull med bara några dagar tillgodo för vad som är tillåtet. Och nov-dec som fortfarande ligger i den marginalen då jag inte behöver söka dispens hos olika avdelningar på SKK är det inte så vanligt förekommande med VP. Riktigt dåligt planerat Min . . .

Jag har skrivit om planerna och kullen på hemsidan som ni ser under fliken valpar. Där står det att de är beräknade att födas v. 31 (vilket innebär leverans sista veckan i september) och att veterinären såg minst 5 valpar i magen. Eftersom de kommer att bli fantastiska små varelser efter orädda och sociala föräldrar med väldigt trevliga vallegenskaper kommer jag att placera ut en tik på foder. För tyvärr kommer jag inte att kunna behålla någon här hemma då min nästa valp är beräknad att eventuellt komma i början av nästa år. Och det blir lite för mycket med 6 hundar här hemma. 7 med mammas Frasse. Så om du känner någon som är intresserad av vallning och annan aktivitet, tex agility, som skulle behöva en valp, tipsa dem gärna om Min och Gavis fina valpar!

Själv försöker jag vända på den här skruvbollen och göra något fantastiskt av det oplanerade. Valphagen som de ska ha när de blir för stora för valplådan är redan fixad. Så där 6 veckor för tidigt! Valplådan står på att-göra-listan i veckan och planerna på utehagen börjar ta form. När vi var hos veterinären och gjorde ultraljudet såg man inget på Min. Veterinären kommenterade det till och med. Men efter att hon konstaterat min misstanke så började jag se Min med andra ögon. Och gradvis för varje dag har hon dessutom ökat i vikt då jag inte snålat med maten. Jag känner också att det spänner på den nedre delen där de rakade för ultraljudet och i slutet av veckan räknar jag med att vi kan börja känna rörelser i magen. Helt galet egentligen. Om bara 2 veckor kan vi ha en hel hög med valpar här hemma!!! Det är både skrämmande och spännande!

Säsongen är slut!!! Då passar det bra med en nystart.

Häromdagen började jag med att plocka in alla agilityhinder. I ett hörn bland vedträn kommer allt att stå nu när jag flyttar. Och redan när balanshindren är borta ser planen tom ut. En tydlig signal om att agilitysäsongen är slut för i år. Men precis som Era avslutar Gavi sin säsong på topp! Fem agilitylopp som i det stora hela ger en bra sammanfattning av Gavis säsong i klass 2 – vi har börjat köra ihop oss på dessa svårigheter och är redo för klass 3!

Igår var sista chansen att uppfylla säsongens sista mål med Gavi. Vi fixade det inte. Den där uppflytten till klass 3 som jag hade hoppats på i år. För dåligt med nötande på RC i bana har orsakat många femmor denna säsong. Om man bortser från den nödvändiga träffen på balansen har ju Gavi haft 4 nollor av 5 bara de senaste loppen. Jag går numera banvandring och känner mig säker på att Gavi kan de alternativ jag tänkt mig. Oavsett om det är klass 2 eller 3 jag går. Om inte om fanns. 

Jag kommer inte att ge upp RC. Men vinterns projekt är att träna in ett stopp att ta till under de perioder då jag av olika anledningar inte kan nöta på RC. Gavi är för känslig för nya situationer så fram tills jag kommit igång med nötningen igen på svåra saker och då gärna med ett par extra ögon, blir det ett stopp. Och när jag ändå kommer att träna in 2av2på blir det bra att överföra det beteendet på gungan med. Det fungerar inte att enbart ha bangleken på honom. Vid flera tillfällen lyckas han inte utföra gungan tillräckligt tillfredsställande då han saktar in halvvägs för att vänta att den ska slå ner. Det känns just nu som att det är det enda negativa vi tar med oss efter denna säsong. Handlingen kan bli tajtare men vi är på god väg dit!

Trots att jag tänkt att agilityvilan skulle börja den här veckan tror jag att jag måste utnyttja det fina vädret och att jag har en plan precis utanför dörren en sista vecka. För om exakt två veckor så börjar jag det nya jobbet i en Willys Hemma-butik och den officiella flytten måste ske. Det kommer att bli spännande att åter igen byta arbetsplats! Den här gången väntar nya uppgifter på mig även om allt kommer att vara välbekant då det är samma bolag. Det är både positivt och negativt. Jag har ju sparat och hållt hårt i mina semesterdagar det här året eftersom jag visste att jag skulle byta jobb. Nu får jag vänta lite längre på att gynnas av det beslutet! 😉

Bästa Era-säsongen hittills!

Helgen spenderade vi i Ulricehamn BKs nya inomhushall Kinnaredshallen. Det var riktigt fint där och underlaget var underbart att springa på. För mig i alla fall! Hundarna hade det lite svårt men det blev bättre efter varje lopp. Hela 14 lopp hann jag med att springa! 8 med Era, 2 med Gavi och 4 med Mulle. Lördagens individuella tävling stod för det bästa resultatet då Era lyckades med att nolla båda hopploppen och riva ett hinder i ena agilityloppet. Jag tog det ganska lugnt eftersom foten måste hålla för alla lopp så det blir en del stora svängar men på söndagen vågade jag springa på lite mer. Till i vår måste detta problem vara borta! I klass 3 är det ju ganska avgörande om man får någon för stor sväng och för att undvika detta behöver jag hitta formen igen, vilket jag aldrig kommer att göra om jag inte blir frisk i foten.

Gavi hade svårt för underlaget i första loppet vilket blev bättre i andra där jag tog det väldigt lugnt för att låta honom känna av underlaget utan att stressa honom. Problemet blev att jag tog det lite för lugnt och avslappnat i en sväng så det blev en tunnel för mycket. I efterhand störde jag mig mycket på den missen även om jag innan sagt att målet var att han skulle få bättre spring- och hoppteknik. Men det känns alltid surt att missa ett nollat lopp bara för att jag inte vågade störa honom. Nu känns det lite oroligt att åka och köra den viktigaste tävlingen för oss på ett tag i just denna hall. Jag vill nämligen ha två pinnar på tre lopp! Jag hoppas att banorna gör det lätt för mig att ta det lugnt. :p

Men det detta inlägg skulle handla om var däremot något positivt. Förra tävlingsåret började ju med att jag satte igång hundarna lite för hårt så att Era fick problem med en ömmande muskel och därav en hälta som kom och gick. Det tog ett tag innan den var ok igen så vi missade en hel del av vårens tävlingar som vi vanligtvis brukar köra. Sommaren är alltid lugn för mig då jag jobbar mycket och jag valde dessutom att välja bort agilityn mot vallning under nästan hela sensommaren och hösten. Sedan lyckades jag med konststycket att bli omkulltacklad av en tacka så mitt knä fick sig en riktigt ordentlig smäll. Titthål gjordes och som tur var såg man inget annat än förslitningar. Även om jag numera har en legitim anledning till att skippa löpträningen är ju det inget som jag kan lyssna på om jag vill sätta nollorna. Men i år – i år har inga hundar varit skadade och även om jag har ont i foten så klarar jag en normal tävlingshelg. Ja, som helgen bevisade även en helg med 14 lopp även om det är tufft mellan och efter loppen.

Vad är det positiva med att vi haft en hel säsong utan skador? Jo – vi har hunnit springa ihop oss! Era har aldrig gått så bra som han gör just nu! Kanske är vi på väg ur 5-felsträsket för han har nollat dubbelt så många lopp den här säsongen mot tidigare! Det är fortfarande alldeles för låg procent men med tanke på hur svårt det känts att nolla tidigare är numera känslan att vi kan nolla. Och att vi kommer att nolla många fler lopp! Tidigare har jag känt att när vi väl nollat så kommer det dröja länge innan nästa kommer. Särskilt eftersom vi haft för vana att nolla två lopp samma dag och sedan har det dröjt nästan ett halvår innan nästa två har kommit! Han har fortfarande en hel del lopp med 5 fel. De kommer vi nog aldrig ifrån. Jag tycks inte få honom att lyfta på fötterna i vissa situationer som han har problem med men en vacker dag när vi har jämnare flyt mellan träning och tävling kommer vi kanske att lösa det problemet. Ett annat problem som vi måste lösa till nästa säsong, och helst innan kvalåret är slut, är vår oförmåga att nolla agilitylopp. Om det vore så väl att det hängde på kontaktfälten men det har det inte gjort i år. När alla kontaktfält sitter är det något annat som strular. Ända sedan Era var hos Hannah för att träna inför U-SM har Era skött balansen fantastiskt bra på tävling. Kanske har han misstrott mig? Det är ju inte så att han inte alltid stannar på kf när vi tränar. Jag har ju problem med att få honom att ta balansen i full fart istället och måste jaga på honom! Men det ska tilläggas att Era har under sin agilitykarriär varit ganska enkelspårig. Första året tog han mängder med hoppinnar. Andra året plockade han alla utom den sista agilityuppflyttningspinnen. Tredje året tog han sig upp till hopp 3 och något cert. Fjärde året tog han den efterlängtade sista ag2-pinnen och blev klass 3-hund på heltid. Femte året var förra året som bara rann ut i sanden. 3 SM-pinnar hann vi ta. Det här året avslutar vi med 8 SM-pinnar och tummarna hårt hållna att vi nästa år kommer att bryta trenden trots att det är agilitypinnar vi saknar för att kvala till SM. Jag vill att det ska bli ett jämnt år och inte att bara agilityloppen ska gå bra för oss som mönstret varit. Jag vill fördubbla antalet nollor och helst i båda klasserna. Era avslutade dock sitt tävlingsår på topp med 3 nollade hopplopp av 4! Nästa år med både en hel hund och en hel förare hoppas jag att vi kan förbättra oss ännu mer! Jag längtar till 2017!!!