Kursstart, feber och hosta.

För två veckor sedan fick jag veta att jag i sista minuten blivit antagen till den lilla klassen på 6 personer i Tranås för grundlärarprogrammet fk-3. Kursstarten var förra måndagen uppe i Karlstad och tanken var att jag skulle stannat alla 3 dagar men då jag åkte dit med hosta och feber, och febern steg på måndagskvällen, bestämde jag mig för att åka hem igen. Vilket bara det var en mardrömsfärd som jag vill glömma. Resten av veckan försvann i en dimma av feber och dålig sömn pga hosta. För första gången någonsin klättrade Gavi på väggarna och var mer än jobbig. Jag är fortfarande inte helt bra men jag har börjat med att gå kortare promenader och att träna med hundarna. Husfriden är nästan återställd! Däremot har jag svårt att släppa min ångest när jag är på agilityplanen. Den blir lite mer påtaglig när jag är stressad och yttre saker inte riktigt blir som jag önskat. Hade tänkt att dagarna fram till Gavis andra tävling skulle ha varit fyllda med träning men nu blev det ju inte så. Översatt till träningsspråk kan jag säga att jag tränar med dålig attityd. Blir lätt frustrerad när det blir fel och ett antal dumma nej har åkt med i språkbruket. Idag försökte jag verkligen att skärpa mig på den fronten. Jag lyckades nästan hela tiden.

 

Vi har kört en bana med två olika kombinationer de två senaste dagarna. Era gick som en dröm igår! Mindre idag. Tex gick det inte att springa förbi slalom utan att ta den och han flickade flertalet gånger över ett hinder. Men gud vad jag ser fram emot att Gavi blir så där gammal och vis som Era är för det mesta! Igår kunde jag inte ha leksaken utlagd i mål för så fort jag sa bra drog han dit. Han hade problem med slalomingångarna men med lite stöd från bågar i början och slutet löste han det riktigt bra. Jag har absolut inga förhoppningar om helgen och mitt enda mål är att försöka ta oss runt utan en Gavi som far runt som ett popcorn. Och att han sätter RC på balansen! För hemma är det just det han gör. Om och om igen. Vilket han förhoppningsvis kommer att göra enda fram tills vi börjar med svängträningen igen. 😛 Mest av allt ser jag bara fram emot att få komma iväg och tävla. För då vet jag att jag inte kommer att tänka för mycket på det lilla brev som jag ska skicka imorgon . . .

 

 

 

Annonser

Kaos bland hindrena!

Blir så konstigt när man bloggar i mobilen men nu är det åtgärdat! 😀

 

Åh, vad jag återigen känner mig glad över att det är ett antal månader kvar tills Gavi ska debutera! Visserligen finns det ingen tidspress, han blir klar när han blir, men siktet är ändå att vara redo för klass 1 till debuten. Hinderinlärningen må gå fort men oj, vad vi har mycket att jobba med när det kommer till handlingen! Gavi har fått samma grundträning som Era men jag måste ha missat något. 😛

 

20140413-214938.jpg

 

Jag har en tunneltok! Så fort jag släpper det minsta har Gavi dragit in i en tunnel! Tränade häromdagen på att hoppa mot tunnelingången men att inte ta den. Slutade med att han inte ens ville hoppa. Supersvårt sa Gavi! Han har hindersug. Men inte tillräckligt för att få honom att söka hindren på linjen om det betyder att han måste bromsa. Gavi och Era är verkligen som natt och dag! Här trodde jag att jag skulle ha en stor fördel av att ha tränat upp Era och vant mig vid hans fart! Så fort jag börjar få in pengar igen blir det att boka in ett besök i Falkenberg! Här ser ni en film som visar kaoset! 😉

 

 

 

 

20140413-221147.jpg

Just nu suger det supermycket i tävlingstarmen! För mig är tävlandet en morot som ger energi. För långa uppehåll gör mig deprimerad och omotiverad. Går in på SBKTävling flera gånger i veckan och tittar på tävlingar. Som om det skulle göra saken bättre. Jag kan inte planera in något! Träningsmoralen är ganska låg när det kommer till Era. Har verkligen svårt att hitta rätt taggning vilket märks i övningarna. Det tar ett par försök innan jag bryr mig tillräckligt om vi sätter det eller inte! Inte det bästa sättet att träna . . . 😳

 

 

RC-depression

Nu har jag hamnat i min första RC-depression! Filmade på morgonen vårt misslyckade träningspass där hundarna inte fick in många träffar. Kände mig lite nere redan då men efter att ha läst på lite om hur andra filmade och att det är nyttigt att se hela balansen fick jag lusten att göra detsamma. Eftersom jag ville se hur hundarna tog sig över hela balansen lät jag dem få upp maxfart innan balansen. Och jag tror inte de fick in en enda träff! När man försöker ta balansen på tre språng blir det sista språnget av inte vackert. Efter lite pluggande och funderande gav jag dem mindre ansats, plus sänkte bommen. Efter ett tag gick det lite bättre med Era. Dessvärre inte med Gavi. Och då jag läst att man inte belönar felaktigt beteende så har jag de senaste gångerna sagt oj när det blivit ett skutt i slutet. Vilket Gavi är superduktig på att uppfatta så han springer förbi jollybollen. Dessvärre får det honom att tveka efter ett par fel. Han må verka tuff på utsidan men han är alldeles mjuk inuti! Och att se honom sån får mig att bli ledsen. Hela träningspasset kändes helt hopplös. Om jag inte kan skilja på beteendena genom belöningen hur ska jag då få honom att ändra sig?

Trots att det tidigare idag kändes hopplöst bad jag mamma att införskaffa mig en filtmatta när de besökte Tranås idag. När det sedan visade sig att de fått tag på en riktigt bra filtmatta för en billig peng insåg jag att förutom att lösningen kanske är nära så vet jag numera vart jag kan få tag i kläder till alla balanshindren!

20140220-202320.jpg

För att inte känna mig som världens sämsta tränare gav jag mig på något som jag kan – handling och slalom! Era körde banan på fotot och tack och lov fick jag kvitto på att något av det jag gör är rätt! Ser så fram emot att tävla klass 3 på söndag!!! Slalomträningen med Gavi har kanske inte så mycket med mig att göra som med metoden. Vi har inte kört slalom sedan sist och då det är ett antal månader sedan plus ett annat slalom, har jag tagit fram bågarna. Jag älskar bågar!!! Ser inte mig själv träna slalom på något annat sätt! Egentligen hade jag tänkt vänta med att träna slalom ett par månader men kanske kan jag träna till fyra pinnar utan bågar? Det tar ju visserligen bara ett par träningspass så det är nog bäst att vänta. Oavsett så höjde det humöret både på Gavi och mig! Azlan, ja han fick springa lite på högre höjder. Tror dock att han kommer att krypa under hindren på söndag om det är 65 . . .

20140220-202337.jpg

Ibland blir dagen inte som man tänkt sig!

Tidigt imorse, eller tidigt och tidigt, ja tidigt för mig i alla fall, ringde chefen och ville att jag skulle komma in och jobba på min lediga dag. Så istället för att baka lussekatter och Medihas chokladkakor med nutella, träna med hundarna utan stress, sy skydd till balanshindrena och fixa med lite annat smått och gott, blev det jobb hela dagen lång. Kommer definitivt att kännas värt det när man får lite extra klirr i kassan inför jul men inte just idag! 😉 Men då jag bestämt med Therese att ha vårt samtal om RC nu ikväll var jag tvungen att fixa nya filmer. Vårt kortaste pass någonsin kändes det som när jag bara tränade Era och Gavi 4 min var! Men riktigt skönt att ha det gjort! Känslan var bra när jag åkte till jobbet!

Nu har jag suttit och redigerat filmerna. Klippt, sänkt hastigheten och tagit ögonblicksfoton. Insåg att man kunde ta sådana kort och kommer nog fortsätta att göra så för att se om jag kan ändra procenten av vissa typer av träffar till fler eller färre. Jag kan konstatera att Era var mer som han brukar idag även om farten uppenbarligen är ett problem för att få lika många träffar som han brukar. Jag har också problem med att urskilja de halvbra jämfört med de riktigt bra. Och de som inte ens är ok för att han är någon millimeter fel. Men jag blir nog bättre med tiden precis som hundarna! 😀 Förra gången kändes det ju som att Gavi fick in bättre flyt över bommen efter min lilla hinderkombination. Och ja, idag kan man verkligen konstatera att det har gett resultat. Vi hann bara med 5 försök men alla dessa satte han! Och titta på hur han springer! Hur brett som helst mellan bakbenen! Just nu belönar jag alla försök som inte slutar med ett skutt. Men precis som med Era behöver jag lära mig urskilja de bästa träffarna mot de som är mindre bra. Det slår mig dock att de där elektroniska kontaktfälten gärna får vara norm när RC nu håller på att bli standard där ute på tävlingsbanorna. Det skulle inte skada i alla fall. 😛

ERAS RC

GAVIS RC

Pass 2 – hoppteknik och RC

HOPPTEKNIK

Efter Emmas och Fannys råd på söndagens hoppteknikfilmer tog jag med mig borren till agilityplanen för att ordna lägre höjder. Det är inte helt lätt att borra. Det svåraste är att få ut borren från hålet eftersom jag borrat igenom stöden. Vill att det ska vara möjligt att skjuta på från andra hållet om hinderhållaren skulle frysa fast i vinter. Det gick  åt ett par svordomar innan jag blev färdig . . . 🙄 Jag har för mig att man kan variera mellan 6 och 8 fotsteg när man kör basic grids och i söndags hade jag 6 fotsteg. Borde kanske börjat med lite längre avstånd så igår tog jag 7 fotsteg. Med mycket lägre höjd blev det lättare för alla hundarna. Nu är ju inte jag en expert på detta område och det är just därför jag kommer att filma de kommande passen. Det jag tycker jag ser är att Azlan är den som behöver övningarna mest. Önskar så att han kunde sänka huvudet när han hoppar! Och appråpå hoppar – visst är Era söt när vi går från belöningen till starten? Även om det är ett beteende som jag försöker att minska då det är lite irriterande. Han gör ju så jämt! Men sött är det. 😛

Azlan

Era

Gavi

 RUNNING CONTACTS

Vet ni hur mycket träningsvärk jag har??? Av att kasta en boll!!! Så mycket att jag var tvungen att ta ledigt från agilityträningen idag! 😆 Azlan hamnade på film igår men oj, vad svårt det är att se hans små pinnben! Som tur är finns det inga krav på honom att göra rätt. Era fixade jag en liten vinkel på och efter ett par försök då han gjorde lite annat satte han majoriteten av försöken. Jag gillar inte att han sätter sin ena framtass längst fram på brädan. Ibland precis på kanten. Och bara den! Vem tusan hinner att se det? Gavi fick in riktigt fina träffar i början av passet men sen så började han trampa av precis innan kontaktfältet. Gissningsvis var det ett par dåliga kast av mig som gav upphov till dem. Jag hoppas att dagens vila får oss båda att bättra oss imorgon.

Era

IMG_7466[1]
Den här tassen missar nog många att se. Och då var denna inte den som var längst ut!

IMG_7463[1]
Också lätt att missa?

 

IMG_7464[1]
Den här träffen hade både framfötter och bakfötterna på kontaktfältet. Ingen missar en sådan träff.

Gavi

IMG_7473[1]
Sådana här kast var nog orsaken till missarna som kom.

IMG_7472[1]
Inte en enda tass på kontaktfältet här inte.

IMG_7470[1]
Det här steget efterföljs av . . .

IMG_7471[1]
av dessa bakfötter. Om jag får önska så är det så här jag vill att det ska se ut.




Azlan



Om min hatkärlek till agilityn.

4.30.

60 mil.

52 sek.

0 nollor.

Det svåra med att tävla är inte att lyckas.

Utan att klara av att misslyckas.

Idag är en dag då min hatkärlek till agilityn är påtaglig.

Då jag inte klarade av att misslyckas.

När jag hatar att hunden inte skötte sig ena loppet.

Och jag i det andra.

Varför kan vi inte synka varandra?

Jag hatar agility.

Men oavsett vad jag känner idag kommer det en annan dag.

Redan imorgon kommer jag stå här hemma på agilityplanen.

Och träna hund.

För oavsett hur det går på tävling är det ändå träningen som driver oss.

Att få hundarna att göra de där coola sakerna som får en att le med hela ansiktet av lycka.

Och minnet av synkade lopp.

Jag älskar agility.

Ångest!!! WAO eller inte?

Just nu har jag ångest. Över ganska mycket. Det är lätt att säga att jag tror att allt kommer att lösa sig till det bästa om jag jobbar mot det målet, men det är svårare att släppa olösta knutar när man har dem precis framför sig. Tre månader kvar på Coop Konsum i Ömo och jag har självfallet börjat titta efter vad som finns på marknaden. Har skickat iväg en ansökan som jag förhoppningsvis får veta mer om någon gång nu i november och som kommer att kräva både längre resväg och arbetsdagar. Träningen blir nog inte lidande om schemat inte ger mig alldeles för många arbetsdagar. Just nu har jag inte alls i närheten av så många dagar som jag jobbade på Maxi men blir det fler då kommer det bli svårt att hinna träna under den mörka årstiden. Men fler arbetstimmar borde rimligtvis även ge mer pengar kvar i månaden och då kan jag satsa på att hitta en tom lokal att hyra och rusta för inomhusträning. Som sagt, det löser sig. Hoppas jag . . .

Det här inlägget skulle dock handla om något som är mer aktuellt. Dvs om jag ska satsa på att åka till uttagningarna till WAO (http://worldagilityopen.com/). När de öppnade uttaget även för de som är i klass 2-3 var jag snabb med att fylla i anmälan som fanns länkad från FB (https://www.facebook.com/pages/WAO-Team-Sweden/331548066931603). Planerade att göra betalningen idag då jag är ledig efter en lång jobbhelg men jag har hunnit tänka en hel del sedan dess. Detta är tankarna som far i mitt huvud nu:

1. Jag jobbar helgen som uttagningen i Halmstad är. I handeln är december en svår månad att få ledigt. Att byta helg med någon av mina arbetskamrater är även det svårt då de flesta människorna har inplanerade saker. Särskilt vi som jobbar varannan helg.

2. Anledningen till att jag vill åka till Halmstad är att det är 10 mil närmre än Stockholm. Och självklart jobbar jag även den helgen. Skulle jag dessutom få det jobbet jag sökt så är det samma vecka som jag skulle börja där. Kanske inte det bästa att starta med att säga att man inte kan jobba?

3. Oavsett om jag lyckas få någon att byta med är det inte säkert att vi får byta eftersom det är december och att det varit lite väl många byten den senaste tiden för hela personalen.

4. Med tanke på att jag aldrig tävlat eller ens tränat på tävlingsformerna som WAO går i är det kanske lite väl mycket begärt att det ska gå riktigt bra bland många som faktiskt har erfarenhet.

5. Kostnaden är ganska hög för en hel helg (även om jag har för mig att det är många lopp per dag). Borde jag inte spara dessa pengar till att försöka plocka SM-pinnar? Eller i alla fall till nästa års måste-tävlingar? Med tanke på punkt 6?

6. Jag har absolut ingen aning om jag kan bekosta en resa till Italien med tanke på att jag med stor sannolikhet kommer att bli arbetslös.

Detta är mina negativa tankar. De positiva är sällan fler än de negativa men oj, så mycket starkare de är! 😀

A – Oavsett om vi inte har chansen att komma med så ger detta mig en inblick i denna tävling som kommer att följa med till nästa års uttag då vi rimligtvis borde kunna satsa på att komma med.

B – Alla typer av uttag ger oss, eller i alla fall mig, en stor erfarenhet av att känna pressen att lyckas på just dessa specifika lopp. Vilket kommer att göra att de viktigaste uttagen för mig framöver kommer att ske med mindre nerver.

C – Det är förbaskat roligt att tävla agility i en hall med min hund!!! Era känns så fin i inomhushallar!

D – Ja, det är bara så roligt att springa agility att den anledningen borde stå på flera rader! 😆

Någon som vågar sig på att ge mig råd???