Mattes årsmål – Bli kär i Ydre!

Har man läst mitt inlägg om 1-årsdagen för flytten bör ni inte ha missat att jag redan är kär i Ydre. Men mitt enda mål i år förutom att hitta ett jobb är betydligt mer skrämmande än att förälska sig i miljön och samhället. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det. Men jag ska göra det. Inga andra ursäkter än en dödsbädd är tillåten. Den 31 maj ska jag gå på singelfesten Bli kär i Ydre!!!

20140115-203234.jpg

Helt galet eller hur??? Singelfesten anordnades första, och hittills enda gången, 2012 för att försöka locka singeltjejer från andra orter i landet till den stora mängden singelkillar här i Ydre. Det kördes bussar från Linköping och Jönköping till stället som festen var på och flera tidningar skrev artiklar och kallade det en succé. Jag har än så länge inte hört talas om något par som träffades den kvällen och tro mig, det hade jag fått höra om det hade varit många. Så vad räknas egentligen som en succé här ute på landet? Det enda positiva med att inte hört några rykten borde vara att det rimligtvis fortfarande finns många singelkillar i Ydre. Men då det inte existerar något uteställe här omkring är det ju helt omöjlig att ta reda på vilka. Särskilt när folk per automatik tror att jag flyttat till Österbymo på grund av kärleken. Varför skulle man annars flytta hit???

Någon som vill följa med?

Annonser

10 månader i Österbymo. Nytt jobb eller börja plugga?

Den 14 oktober. Det var på dagen 10 månader sedan jag började jobba på Coop Konsum i Österbymo. Tiden har gått fort. Vinter, vår, sommar, höst och snart vinter igen. Under månaderna som gått har en hel del hänt. Mesta dels skadade hundar men väldigt många roligheter. Jag trivs med att bo på landet. I ett litet samhälle där alla i stort sett vet vem alla är. Och där man inte kan göra förändringar på tomten utan att folk lägger märke till det. Tack vare att jag jobbat dessa månader i bygdens enda matbutik har jag fått ett steg in i detta samhälle. Men förutom mina medarbetare på Coop och de mest sociala kunderna har jag inte lärt känna någon att umgås med på fritiden. Det är fortfarande i Linköping och genom agilityn som jag får det behovet tillgodosett. Dock är inte behovet riktigt så stort när man har FB. 😉

20131016-204436.jpg

Eftersom tiden går börjar det bli dags för mig att lämna Coop Konsum i Österbymo. Vilket jag tycker är tråkigt för jag älskar verkligen att jobba i en liten butik! Så mycket mer personligt än att jobba på Maxi! Butiken är bygdens främsta samlingspunkt. Man träffar inte bara sina vänner, utan även släkten när man åker för att handla. Kunderna hälsar glatt på varandra och majoriteten gör det även till mig som personal. Ibland underhåller kunderna varandra när det blir kö och ibland får jag vänta på kunderna då de är upptagna i sina samtal med varandra. I stort sett säger alla hej då när de går vilket i början fick mig att titta mig runt och undra om det var mig de riktade sig till. Än i dag gör jag så för det händer ju att de riktade sig till kompisen som står någonstans inne i vår lilla butik. På grund av att storleken på kundkretsen inte är lika stor som på Maxi har jag snabbt lärt mig vad många heter, vilka som är släkt, vem som är ihop med vem och vad de snusar för något. Och folk pratar generellt mer med mig som personal. Vilket gör att jag vågar prata och skämta mer med kunderna. Väldans trevligt! 😀 Dock finns det ju alltid de som inte ens lägger märke till en. Som behandlar en som en del av inredningen. Och det finns alltid samma stereotyper. Och de som letar fel, de som läser fel, de som aldrig är nöjda. Tack och lov är det ett litet samhälle så de är betydligt färre än i Linköping! 😛

20131016-204614.jpg</a

20131016-204749.jpg

Men oavsett vad jag vill och trivs med är tiden snart slut för mig på nuvarande arbetsplats. Och jag måste börja göra mer än att tänka lite löst på vad jag nu ska göra. Självklart måste jag söka ett nytt jobb. Jag vill tävla och det kostar pengar. Allra helst vill jag få tag i ett arbete här på orten. Men det kräver att jag byter yrke. Kanske så pass att jag måste utbilda mig? Det yrke som jag vet att det kommer finnas stora chanser till att få jobb i Österbymo finns inom skolan. De har kris redan nu och mer kommer det att bli framöver när många av lärarna går i pension. Klarar jag verkligen av att plugga? Har jag motivationen till det? Eller ska jag försöka leta jobb inom alla tänkbara områden som inte kräver CSN? Börjar dock med att imorgon skicka iväg ett CV och personligt brev till en tjänst som helt och hållet skiljer sig från det jag gör idag. Livet är föränderligt.

20131016-204856.jpg

20131016-204938.jpg

20131016-204953.jpg

Fårbonden Josefin

20130429-144546.jpg

 

Idag har jag varit fårbonde. På riktigt. Inte så där på låtsas. Så som det känns när vi åker iväg och är med på olika vallningsträffar. Eller för den delen, när vi går kurs. Nog för att vi har flyttat fåren från vinterbostaden till sommarhagen ett par gånger och tillbaka plus fållat in dem till klippning osv. Det kan ju nästan räknas som riktigt arbete. Men idag har vi hjälpt till på en riktig fårgård. Men mängder av steg i arbetet med fåren. Tex har vi samlat ihop tackorna till sorteringsfållan för att där trycka på dem lagom mycket så att de i jämn ström gick in till sorteringsgrindarna. Och bara att använda en sådan kändes som att jag fick 1000 poäng i erfarenheter som fårbonde. Gud vilken praktisk och rolig attrapp den var!!! Lätt som en plätt gick det (nästan 😜) att sortera ut gotlandsfåren och de äldre slaktdjuren från gruppen av ungdjur. Sedan delade vi den gruppen för att lasta på dem i den ombyggda hövagnen så att fåren kunde få åka till sitt bete. Tre omgångar blev det och då har de fortfarande lika många djur kvar på gården. Vi har nu fyra olika grupper att valla på! Olika storlekar, olika åldrar och olik terräng. Det är tur att jag älskar agility så mycket för annars hade jag haft fullt upp med att bara valla!!! Här krävs det planering och rutiner för att få ut maximalt av min tursamhet! Och känslan av att vara riktig fårbonde när jag smidigt klättrade över grindarna och pysslade ihop en ny fålla för de utsorterade gammeltackorna – ja den kändes underbar! Hade till och med keps på! grin: 😀 : grin:

 

20130429-150715.jpg

 

20130429-150740.jpg

 

20130429-150748.jpg

 

Man kan lugnt säga att Era var i himmelriket. Det här med lydnaden får jag ta tag i nu när vi kommer igång med vallningen regelbundet. Fanns en hel del situationer där djurkänslan övervann mitt ord. Lugn och fin är han dock. Så riktigt väldigt vackert fin. Att man vill käka får när de försöker hoppa över honom det kan jag nästan förstå. Av olika anledningar blev det popcorn av fåren ibland (inte Era) så han är ursäktad. Gavi var även med och kollade läget. Även om han inte är intresserad av fåren är det nyttig träning att hänga med till fårhuset. Mums sa han om pelletsen! 😛

Förmiddags funderingar.

Sitter och äter frukost i köket. Med halldörren öppen ut. Solen värmer i nacken och genom dörren ut kommer frisk vårluft, vårliga läten som fåglar och ljudet av bilar från stora vägen. Mest uppskattar jag den frisk luften. Och att jag är mer anknuten till Azlan som valt att stanna kvar ute i trädgården medan jag äter frukost. Gavi ligger på köksgolvet och filosoferar om livet. Det liv som jag kan erbjuda honom och de andra genom att bo här.

Häromdagen när jag gav mig iväg för att springa omvägen till agilityplanen sprang jag genom Ömo (som byfolket kallar Österbymo), förbi fåren och ett av de flertal ställen som hundarna kan få bada på. Och jag tänkte efter agilitypasset – det här är livet! Hur kan jag någonsin vilja flytta?

20130428-110631.jpg

Igår när jag hämtade min syster, hennes pojkvän och hundarna på agilityplanen dit de gått för att rasta hundarna åt mig, berättade hon att ägaren till fotbollsplanen varit nere och pratat med henne när de var där. Och vet ni vad? Förutom de månader kossorna ska gå i den hagen – så får jag vara där!!! Och han ska hjälpa mig hitta ett annat ställe att vara på under tiden!!! Hur jäkla fantastisk är inte det här??? Vågar jag hoppas på att jobbfronten kommer att lösa sig i januari?

Glömde skriva funderingarna!!! Så avkopplad är jag . . . Emma tävlar Era i Tranås i helgen. Igår var de visst inte på samma linje men idag är det helt nya chanser. Och jag kan inte bestämma mig för om jag vill att det ska gå riktigt bra i agilityklassen eller inte! 😛 Om de nollar så vill jag nog spara startavgiften för tävlingshelgen i Linköping och Söderköping. Det är 4 lopp. Fast å andra sidan skulle det vara roligt att få springa 8 lopp den helgen. Men nollar de idag så kan jag vara funktionär i de klasser jag inte tävlar. Vilken himla tur att det inte ankommer på mig hur det kommer att gå idag!!! Sikta på att göra ert bästa Emma! 😀

Halva inne!

I söndags lyckades jag som sagt att få chansen att komma och valla under former som är helt fantastiska. Jag är verkligen helt lyrisk över detta! Och jag ser så fram emot att komma igång med all form av vallträning igen med Era. Att utveckla det han redan kan och lära in de saker som matte ännu inte lärt sig. Igår var vi iväg en sväng i eftermiddagssolen och vallade på gruppen av årslamm som går i egen hage. En slät och i träningssyfte bra kuperad hage. I söndags när jag tog ut Era bad jag inombords om att hans långa vila från fåren inte skulle resultera i något dumt. Nog för att jag fick höja rösten då det stundtals går lite för fort men det är underbart att ha en hund som inte nyper efter får när den blir frustrerad! Gårdagens pass började snyggt men med en hel del påminnelser om att Eras och mina åsikter i fårhagen inte alltid stämmer. Han ogillar får som springer okontrollerat. När jag tex vill att han ska putta dem framåt så vill de självklart dra åt vissa ställen som känns tryggare för dem. Absolut inget konstigt. Att gå bakom och sänka tempot är helt fel taktik enligt Era. Man ser till att stoppa ett skenande tåg och när man ändå är där kan man ju balansera till matte. Vi får helt enkelt jobba en hel del på att parera får som har lite högre tempo än lunk. Bara för att det känns som att de är ur kontroll, betyder det inte att vi inte har kontroll. Ja, kontrollfreaks är vi nog allihopa! 😉

 

Era är i himlen – det är får överallt!!!

 

När jag var ute på kvällspromenad med hundarna så mötte jag damerna som äger marken här närmast oss. Tyvärr visade det sig att damerna nyligen har fått EU-bidrag för den planen som jag vill ha. 😦 De funderade lite och gav mig ett par förslag. En alldeles för liten plätt. En som var tillräckligt lång men alldeles för smal. Och kanske, kanske en bit av deras åker. Jag har ett annat alternativ som jag funderar på men då måste jag prata med en annan markägare. För den plätten används till fotbollsplan för byalaget. Men folk här har uppfattningen om att den aldrig används. Så frågan är – hur mycket används den? Och skulle de kunna tänka sig att dela med sig? För lilla jag tar ju ingen plats! 😉 Fram tills jag hittar något bättre så kommer jag nog att tacka ja till att vara på den smala plätten. Huvudsaken är att jag inte är i trädgården! Men det kommer dessvärre dröja innan snön är borta där. Halva frågan om en agilityplan är dock avklarad! Nu ska det bygga hinder!!! 😀

En av två avklarad. Vilken lycka!

En av anledningarna till att jag flyttade till Österbymo var ju att jag skulle kunna skaffa får. För tillfället när jag inte vet hur framtiden ser ut med ekonomin så är det ju en bra tanke att vänta med att köpa egna får. Därför satte jag idag upp en lapp på Coops anslagstavla där jag undrade om någon som hade får ville ha lite hjälp av Era och mig. Redan vid lunchrasten fick jag ett samtal från en lovande ”arbetsgivare”. Då de inte kunde i veckan och jag inte kommande helg var jag fräck nog att fråga om vi fick komma redan efter jobbet. Fårägarna heter Martin och Erika Dreber och de har gården Österby gård. De har själva två hundar som de vallar med. Vilket är helt förståeligt för en sådan stor djurbesättning utan hund – hur klarar man det???

De berättade en hel del om sin djurbesättning och de olika sakerna som de använder hundarna till. De kommer dock att behöva ha hjälp med att kolla till fåren när de åker bort då personen som tidigare hjälpt dem är lite mer upptagen nu för tiden. Vilket gynnar mig som tur är! I utbyte med att jag hjälper dem får jag komma och valla hos dem. Riktigt roligt för mig, och Era, är att de har en stor djurbesättning som de har ute på olika beten i varierande grupper. Med andra ord kommer jag att ha tillgång till flera olika typer av fårhagar, flera olika grupper och om inte det kommer att utveckla Era, och mig, så vet jag inte vad! En av de bättre detaljerna är att ena fårhagen ligger mindre än 2,5 km dit! Vi kan antingen gå eller cykla dit! Synd är bara att jag inte kan återvända dit redan imorgon utan måste vänta tills på tisdag! Kan väl säga att både Era och matte var totalt lyckliga efter vår ”arbetsintervju”! :mrgreen:

Nu är en anledning till att jag flyttade avklarad. En återstår.

I väntan på något gott.

Just nu, i denna stunden, är det lite jobbigt att ha lämnat Linköping. Anledningen? Vinterträningen!!! När vinterträningen satte igång hade jag fullt upp inför flytten så vi var inte med på den. Hann väl med ett par ridhuspass med några av tjejerna innan jag lämnade Lkpg men sedan dess har vi knappt tränat. Jag har kört lite i trädgården men det är mest grundsaker (som att lyssna på mitt verbala kommando vilket Era inte gör :evil:) och ingen direkt handling krävs. Eller någon timing eller spring i benen. Tack och lov har vi fått springa några tävlingslopp! Men de är för få. Så i brist på träning blir jag sjukt grön av avund på de som tävlar. Jag har verkligen ångest över att inte få tävla. Det måste höra ihop med att vi just nu är så himla nära klass 3 och att vi inte har möjlighet att åka på så många tävlingar i år. Tävlingsmänniskan i mig måste få ut maximalt av varje jäkla lopp. Då syftar jag inte på nollor, utan på flytiga lopp. Snabba lopp. Lopp där kroppen agerar före hjärnan. Som ger den underbara känslan av frihet. Och som är så beroendeframkallande. Banträning ger mig nästan samma känsla. Och trots att jag kan träna lite kombinationer i snön är det mer fördel Era än mig. Så det blir mest fram, fram, sväng och tillbaka. Övningar där han gör jobbet. Med andra ord inte ett dugg utmanande eller beroendeframkallande. Men anledningen till att jag valde att flytta var och är för att jag ska kunna kombinera vallningen med agilityn. För varje år har jag valt att välja bort agilityträningen och bara kört på underhållsträning för att även hinna med vallningen. Jag har varken kommit framåt i vallningen eller agilityn. Jag flyttade för att jag inte ska behöva välja mellan dem. För att jag ska få ut maximalt av varje träningsdag. Och för att jag ska få kontinuitet i vår träning. Inom båda grenarna. Det är dock en lång väg dit. Mitt mål är att ha hittat dit till i höst. Och i väntan på detta goda kommer jag säkerligen att finna det jobbigt att ha flyttat. Avsaknad av agilityplan och får plus mina goda träningskamrater, som alla i detta nu tränar för fullt på vinterträningarna i Lkpg, gör flytten aningens jobbig. Det är ibland svårt att se längre än näsan räcker . . .