Dags att börja valla på allvar.

Igår lämnade jag tillbaka Chase till Kristian och Annelie. Det har idag inneburit att Gavi varit lugnare och att han bjudit in till aktiviteter med mig istället för sin bästa vän. För Gavis skull tycker jag det är lite jobbigt eftersom de verkligen var som BFF. Tre hundar är dock betydligt lättare att gå i koppel med. Och att ha lös. Men Chase kommer alltid att vara välkommen tillbaka oavsett om det är enklare med tre. Han passade in i vår flock.

 

 

 

IMG_9805[1]

 

 

 

IMG_9960[1]

 

 

 

IMG_9822[1]

 

När vi ändå var nere hos Sheepchasers passade vi på att valla lite. Och det slår mig att jag verkligen måste börja att ta Gavis vallning på allvar! Inget mer gå in i fårhagen och bara njuta av det han erbjuder. Om vi ska sikta på att klara ett VP i år behöver jag börja valla på allvar. Med en träningsplan för varje pass. Just nu skulle jag kunna börja sätta kommando på flankerna. Träna in att man ska ligga kvar trots att matte rör sig runt fåren. (Vilket så klart är svårt när matte har använt sin rörelse till att få hunden att flankera.) Han behöver lära sig att lägga sig när jag är bakom honom och att gå rakt mot fåren. Jag får inte glömma bort att ge honom utrymme att göra det just det! Vilket jag inte tänkte på förens efter ett tag igår. Dessutom skulle jag vilja sätta på visselsignaler ganska snart med Gavi. För gissningsvis kommer vi att kunna jobba på långa avstånd ganska så fort och då vill jag inte göra samma fel som jag gjorde med Era. Att skrika är detsamma som att lägga stress på Era vilket får motsatt effekt. Varför lägga sig när man är långt borta från matte när hon skriker? Helt klart är något galet och då är det tryggast att ta fåren hela vägen till henne! Förhoppningsvis kan visselsignalen även få Era att lyssna. 😉 En stor skillnad jag märker på allt vi gör är Gavis reaktionstid jämfört med Era. Förutom på agilityplanen är Era en tjuren Ferdinand. Det tar tid när han ska göra saker. Gavi är som Blixten McQueen! Och den skillnaden märks även i fårhagen. Och det är den som gör att det pirrar lite i magen och får mig att vilja göra såååå mycket rätt med denna hund! 😀

 

Annonser

Nya hinder

20140326-202959.jpg

Det har inte blivit så mycket hundträning de senaste dagarna. Vädret påverkar lusten en hel del då jag inte känt mig helt kry och dessutom ägnar vi oss mest åt att träna RC, vilket är både himmel och helvete, så jag har bara en svag längtan efter att trotsa vädret för att träna. Däremot har vi snickrat ihop två nya hinder! Däcket, som ni ser här ovan, och själva muren. Jag ska bara fixa infångarna så är det färdigt! Ja, och så den tråkiga delen att måla hindren. Det kommer nog att dröja ett bra tag innan jag kan göra det eftersom materialet är blött men hundarna är nog mer förlåtande än andra!

Jag funderade ett tag på hur jag skulle göra med däcket. Jag föredrar verkligen att tävla med delbart däck. Men jag känner att när det kommer till träning har jag inget emot om det är ett helt däck. Varför? Ja, som de flesta vet är tex Era en helt annan hund på tävling än hemma. Han har mer tryck under tassarna, han flippar ur i startfållan och har därmed svårt att vara avslappnad i starten. Risken för felbedömningar från hans sida är betydligt större på tävling än hemma. Därför känns det skönt att det finns delbart däck på tävlingar. Men hemma – ja där känns det ok att ha ett helt däck. Och efter att ha introducerat Gavi till däcket på låg höjd är jag väldigt glad för att däcket sitter fast!!! Han har försökt hoppa genom ramen, krypa under, stå på däcket osv. Hur många gånger hade inte ett delbart däck ramlat på honom? Många!!! Eventuellt kan jag tänka mig byta till delbart när han väl kan hindret men nu är jag mycket glad över att det inte ramlar på honom.

På lördag ska jag inspektera a-hindret och förhoppningsvis känner sig Bosse lite sugen på att såga upp nytt material till mig så att jag kan fortsätta bygga lite mer. Bordet, platten och 7 hopphinder till skulle jag vilja hinna med innan våren är här på riktigt. För då skulle vi kunna bygga riktiga tävlingsbanor. Och om det är något Era och jag behöver nu när vi inte kan tävla mycket så är det just banor. Jag blev tex lite kär i första hopp3-banan de körde i Malmö i helgen! Lagerhandling tränar vi alldeles för lite på!

RC-depression

Nu har jag hamnat i min första RC-depression! Filmade på morgonen vårt misslyckade träningspass där hundarna inte fick in många träffar. Kände mig lite nere redan då men efter att ha läst på lite om hur andra filmade och att det är nyttigt att se hela balansen fick jag lusten att göra detsamma. Eftersom jag ville se hur hundarna tog sig över hela balansen lät jag dem få upp maxfart innan balansen. Och jag tror inte de fick in en enda träff! När man försöker ta balansen på tre språng blir det sista språnget av inte vackert. Efter lite pluggande och funderande gav jag dem mindre ansats, plus sänkte bommen. Efter ett tag gick det lite bättre med Era. Dessvärre inte med Gavi. Och då jag läst att man inte belönar felaktigt beteende så har jag de senaste gångerna sagt oj när det blivit ett skutt i slutet. Vilket Gavi är superduktig på att uppfatta så han springer förbi jollybollen. Dessvärre får det honom att tveka efter ett par fel. Han må verka tuff på utsidan men han är alldeles mjuk inuti! Och att se honom sån får mig att bli ledsen. Hela träningspasset kändes helt hopplös. Om jag inte kan skilja på beteendena genom belöningen hur ska jag då få honom att ändra sig?

Trots att det tidigare idag kändes hopplöst bad jag mamma att införskaffa mig en filtmatta när de besökte Tranås idag. När det sedan visade sig att de fått tag på en riktigt bra filtmatta för en billig peng insåg jag att förutom att lösningen kanske är nära så vet jag numera vart jag kan få tag i kläder till alla balanshindren!

20140220-202320.jpg

För att inte känna mig som världens sämsta tränare gav jag mig på något som jag kan – handling och slalom! Era körde banan på fotot och tack och lov fick jag kvitto på att något av det jag gör är rätt! Ser så fram emot att tävla klass 3 på söndag!!! Slalomträningen med Gavi har kanske inte så mycket med mig att göra som med metoden. Vi har inte kört slalom sedan sist och då det är ett antal månader sedan plus ett annat slalom, har jag tagit fram bågarna. Jag älskar bågar!!! Ser inte mig själv träna slalom på något annat sätt! Egentligen hade jag tänkt vänta med att träna slalom ett par månader men kanske kan jag träna till fyra pinnar utan bågar? Det tar ju visserligen bara ett par träningspass så det är nog bäst att vänta. Oavsett så höjde det humöret både på Gavi och mig! Azlan, ja han fick springa lite på högre höjder. Tror dock att han kommer att krypa under hindren på söndag om det är 65 . . .

20140220-202337.jpg

Årets roligaste blogginlägg!

Årets roligaste blogginlägg är den som man väver in alla förväntningar och förhoppningar i. Inlägget med alla pirriga planer och rosaskimrande drömmar. Förra året vågade jag inte drömma eller sätta några mål i bloggen och tur var väl det. Förutom SM-drömmen som slog in och målet att bli uppflyttad förverkligades bara ett fåtal av de mål och drömmar som jag höll för mig själv. Det här året borde jag ha mindre mål och drömmar än tidigare med tanke på att jag kommer att bli arbetslös. Jag har med andra ord ingen aning om jag har råd att tävla eller åka någonstans. Däremot kommer jag att få mycket tid till att träna . . . Men – jag har ändå ett par mål som jag kan berätta om. Drömmarna får nog vara just drömmar ett tag.

IMG_8314[1]

AZLAN

Viktigast även i år är att hålla Azlan frisk och i form. Chansen att få vara med om ytterligare ett SM finns fortfarande och det skulle verkligen vara en dröm att få uppleva detta ännu en gång med underbara Gubbröra. Jag behöver dock något mer mål än att tävla med laget. För just nu känns det som Azlan pensionerats och det är för tidigt. Han håller i många år till även om han inte kan konkurrera i agility annat än med laget. Skulle så behöva något för att motivera träningen med honom!

IMG_8316[1]

ERA

Första målet är att bli klass 3-hund på heltid. Förra året saknade vi balanshinder och den sporadiska träningen gick inte hem på tävlingar. Det här året har jag en större hinderpark med de två viktigaste balanshindrena för oss – gungan och balansbommen. De resterande hindren kommer att byggas nu i vår vilket ger oss betydligt bättre utgångspunkt än förra året! Jag har dock många funderingar angående hur jag ska lösa problemet och hur jag ska gå vidare med träningen därför kommer jag skriva ett inlägg om det senare. Andra målet är att öka nollorna. Vilket jag tror och hoppas att en egen agilityplan kommer att leda till. Men för att lyckas med det behöver vi komma ut och tävla. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning vi kommer att kunna tävla! Ett par tävlingar nu i början av året är redan inplanerade men förutom dem så finns det bara två måsten i min värld – första landslagsuttagningen och Guld-Agility. Så länge jag inte vet hur mycket jag kan tävla kan jag inte sikta på något och då kan jag lika gärna sikta på något som kommer att ge mig mer än ett resultat. Första landslagsuttagningen är öppen även för klass 2-ekipage och oavsett om sista pinnen är tagen innan anmälan eller inte kan jag sikta på att åka. Allt för att få erfarenhet inför nästa år. Till Guld-Agility är det närmre än SM men stämningen kommer säkerligen att vara på topp och om jag går miste om SM kommer Guld-Agility att vara tävlingen som ger mig den adrenalinskjutsen jag vill ha! Jag hoppas dock innerligt att året kommer att ge mig fler tävlingar än de två!

Förutom det hoppas jag att vi kan valla mycket mer i år än förra året. Jag har planer men allt hänger självklart på pengar. Något som inte har med pengar är att hålla Era i så god form att han vid nästa besök hos en fysioterapeut inte kommer att visa några känningar. Vi har redan all utrustning för att lyckas med detta så det är bara att se till att sköta behandlingen. Novafonen är den som används minst men som borde användas mest. Det finns inga ursäkter.

IMG_8317[1]

GAVI

Med Gavi är allt pirrigt det här året! Om bara ett par veckor blir han 1 år och i augusti blir han agilitymyndig. Det finns så många delmål att uppleva att jag blir så förväntansfull att magen knyter sig. Helt klart det bästa med att ha en ny hund är alla dessa små resor som vi kommer att göra i år! Vi har börjat både på agilityplanen och i fårhagen men i år kommer vi att lämna bebisövingarna bakom oss och börja checka av listan på allt jag vill att han ska kunna. För de största målen är att debutera i klass 1 i Frövi den 16 augusti och att göra ett VP någon gång i höst. Tanken är att göra en pennhip på Gavi under våren/sommaren men jag har ingen brådska med att göra den utom att jag måste göra den innan debuten pga av karensen. Till skillnad med Era har jag inte sett något konstigt med Gavis rörelsemönster och den hunden har muskler på så många ställen som Era aldrig haft i bakdelen. Även om jag är övertygad om att Gavis höfter kommer att vara perfekta så vet jag idag att världen inte kommer att gå under om det skulle vara annorlunda. Men jag vet att jag inte behöver vara orolig. Gavi är just så perfekt som han verkar. 😛

1 år i Österbymo!

Idag är det 1 år sedan flyttlasset lämnade Linköping. Jag visste redan då att jag skulle upptäcka både för- och nackdelar med valet jag gjort. Säg något som inte har två sidor. Fokuserar på det som rör mig och hundarna, dvs inte vårt boendeförhållande. :glad:

NACKDELAR

1. Brist på träningskamrater. Jag saknar någon att träna med. Varje dag! Men särskilt de dagarna då orken inte finns. Det är då man behöver sina träningskamrater som mest. Som får en att åka iväg för att träna även när det är dåligt väder. Som får en att skärpa till sig om man tappar tråden. Som kan se vad det var som gick fel. Och varför. Bra träningskamrater är så underskattat!!! Jag älskade mina!

 

2. Avsaknaden av säkra promenadmöjligheter efter mörkret. Bästa tiden att gå promenad i stan var när resten av världen sov. Vilket många gjorde när jag kom hem från jobbet. Nu har jag en kohage och en kort grusväg att gå på om jag inte vill ge mig ut i skogen eller på landsvägen. Vilket jag inte vågar! När jag flyttar nästa gång så kommer jag att vara noga med att det ska finnas en mindre trafikerad grusväg som helst ska vara lång men minst ta 15 min att gå. 15-30 min är egentligen för lite men så mycket bättre än inget på kvällen!

 

3. Har fortfarande inte alla hinder.

4. Tänkte skriva upp fåren men insåg att vi har samma problem här som i stan. Dvs inte alla rätta förutsättningar. Ingen 25:a. Alldeles för högt gräs under större delen av säsongen. Avsaknaden av får hela året om.

FÖRDELAR

1. Nära till agilityplanen. Vi har cirka 600 meter till agilityplanen tror jag. Hur nära är inte det! Och nu när hinderparken ökas kontinuerligt kan jag träna korta pass ofta. Det finns inga ursäkter till att inte gå dit!

Man ser nästan hela vägen till agilityplanen! Där vägen slutar är den.

 

2. Oändliga motionsmöjligheter i dagsljuset. Det är så otroligt inspirerande att promenera här i Ydre! Jag ser nästan fram emot att vara arbetslös så att jag kan ägna mig åt att undersöka, motionera och bara njuta av den fantastiska naturen!

 

3. Allt vatten. Det finns över 100 sjöar i Ydre Kommun. Vi har ett par stycken i närheten. Plus många bäckar. Och jag hittar hela tiden nya sätt att ta mig till dem. Funderar på om man kan sy våtdräkter till hundarna?

4. Möjligheterna känns oändliga. Mitt mål med flytten var att få en egen agilityplan och egna får i en miljö som lockar mig till att motionera och uppleva varje stund i livet. Och möjligheten att jag en dag står där med alla de delarna i mitt liv känns så mycket närmre än när jag bodde i stan. Pusselbitarna har jag även om de inte riktigt passar ihop just nu. Det kommer de att göra en dag.

Jag ser fram emot ännu ett år följt med äventyr i Ydre!!!

Pass 2 – hoppteknik och RC

HOPPTEKNIK

Efter Emmas och Fannys råd på söndagens hoppteknikfilmer tog jag med mig borren till agilityplanen för att ordna lägre höjder. Det är inte helt lätt att borra. Det svåraste är att få ut borren från hålet eftersom jag borrat igenom stöden. Vill att det ska vara möjligt att skjuta på från andra hållet om hinderhållaren skulle frysa fast i vinter. Det gick  åt ett par svordomar innan jag blev färdig . . . 🙄 Jag har för mig att man kan variera mellan 6 och 8 fotsteg när man kör basic grids och i söndags hade jag 6 fotsteg. Borde kanske börjat med lite längre avstånd så igår tog jag 7 fotsteg. Med mycket lägre höjd blev det lättare för alla hundarna. Nu är ju inte jag en expert på detta område och det är just därför jag kommer att filma de kommande passen. Det jag tycker jag ser är att Azlan är den som behöver övningarna mest. Önskar så att han kunde sänka huvudet när han hoppar! Och appråpå hoppar – visst är Era söt när vi går från belöningen till starten? Även om det är ett beteende som jag försöker att minska då det är lite irriterande. Han gör ju så jämt! Men sött är det. 😛

Azlan

Era

Gavi

 RUNNING CONTACTS

Vet ni hur mycket träningsvärk jag har??? Av att kasta en boll!!! Så mycket att jag var tvungen att ta ledigt från agilityträningen idag! 😆 Azlan hamnade på film igår men oj, vad svårt det är att se hans små pinnben! Som tur är finns det inga krav på honom att göra rätt. Era fixade jag en liten vinkel på och efter ett par försök då han gjorde lite annat satte han majoriteten av försöken. Jag gillar inte att han sätter sin ena framtass längst fram på brädan. Ibland precis på kanten. Och bara den! Vem tusan hinner att se det? Gavi fick in riktigt fina träffar i början av passet men sen så började han trampa av precis innan kontaktfältet. Gissningsvis var det ett par dåliga kast av mig som gav upphov till dem. Jag hoppas att dagens vila får oss båda att bättra oss imorgon.

Era

IMG_7466[1]
Den här tassen missar nog många att se. Och då var denna inte den som var längst ut!

IMG_7463[1]
Också lätt att missa?

 

IMG_7464[1]
Den här träffen hade både framfötter och bakfötterna på kontaktfältet. Ingen missar en sådan träff.

Gavi

IMG_7473[1]
Sådana här kast var nog orsaken till missarna som kom.

IMG_7472[1]
Inte en enda tass på kontaktfältet här inte.

IMG_7470[1]
Det här steget efterföljs av . . .

IMG_7471[1]
av dessa bakfötter. Om jag får önska så är det så här jag vill att det ska se ut.




Azlan



Ångest!!! WAO eller inte?

Just nu har jag ångest. Över ganska mycket. Det är lätt att säga att jag tror att allt kommer att lösa sig till det bästa om jag jobbar mot det målet, men det är svårare att släppa olösta knutar när man har dem precis framför sig. Tre månader kvar på Coop Konsum i Ömo och jag har självfallet börjat titta efter vad som finns på marknaden. Har skickat iväg en ansökan som jag förhoppningsvis får veta mer om någon gång nu i november och som kommer att kräva både längre resväg och arbetsdagar. Träningen blir nog inte lidande om schemat inte ger mig alldeles för många arbetsdagar. Just nu har jag inte alls i närheten av så många dagar som jag jobbade på Maxi men blir det fler då kommer det bli svårt att hinna träna under den mörka årstiden. Men fler arbetstimmar borde rimligtvis även ge mer pengar kvar i månaden och då kan jag satsa på att hitta en tom lokal att hyra och rusta för inomhusträning. Som sagt, det löser sig. Hoppas jag . . .

Det här inlägget skulle dock handla om något som är mer aktuellt. Dvs om jag ska satsa på att åka till uttagningarna till WAO (http://worldagilityopen.com/). När de öppnade uttaget även för de som är i klass 2-3 var jag snabb med att fylla i anmälan som fanns länkad från FB (https://www.facebook.com/pages/WAO-Team-Sweden/331548066931603). Planerade att göra betalningen idag då jag är ledig efter en lång jobbhelg men jag har hunnit tänka en hel del sedan dess. Detta är tankarna som far i mitt huvud nu:

1. Jag jobbar helgen som uttagningen i Halmstad är. I handeln är december en svår månad att få ledigt. Att byta helg med någon av mina arbetskamrater är även det svårt då de flesta människorna har inplanerade saker. Särskilt vi som jobbar varannan helg.

2. Anledningen till att jag vill åka till Halmstad är att det är 10 mil närmre än Stockholm. Och självklart jobbar jag även den helgen. Skulle jag dessutom få det jobbet jag sökt så är det samma vecka som jag skulle börja där. Kanske inte det bästa att starta med att säga att man inte kan jobba?

3. Oavsett om jag lyckas få någon att byta med är det inte säkert att vi får byta eftersom det är december och att det varit lite väl många byten den senaste tiden för hela personalen.

4. Med tanke på att jag aldrig tävlat eller ens tränat på tävlingsformerna som WAO går i är det kanske lite väl mycket begärt att det ska gå riktigt bra bland många som faktiskt har erfarenhet.

5. Kostnaden är ganska hög för en hel helg (även om jag har för mig att det är många lopp per dag). Borde jag inte spara dessa pengar till att försöka plocka SM-pinnar? Eller i alla fall till nästa års måste-tävlingar? Med tanke på punkt 6?

6. Jag har absolut ingen aning om jag kan bekosta en resa till Italien med tanke på att jag med stor sannolikhet kommer att bli arbetslös.

Detta är mina negativa tankar. De positiva är sällan fler än de negativa men oj, så mycket starkare de är! 😀

A – Oavsett om vi inte har chansen att komma med så ger detta mig en inblick i denna tävling som kommer att följa med till nästa års uttag då vi rimligtvis borde kunna satsa på att komma med.

B – Alla typer av uttag ger oss, eller i alla fall mig, en stor erfarenhet av att känna pressen att lyckas på just dessa specifika lopp. Vilket kommer att göra att de viktigaste uttagen för mig framöver kommer att ske med mindre nerver.

C – Det är förbaskat roligt att tävla agility i en hall med min hund!!! Era känns så fin i inomhushallar!

D – Ja, det är bara så roligt att springa agility att den anledningen borde stå på flera rader! 😆

Någon som vågar sig på att ge mig råd???