Nätdejting suger djupt!

Känner mig uppretad. Och det går inte längre att hålla det inom mig. Trots att jag behövde ha sömn inför dagens tidiga uppgång började jag igår att skriva detta blogginlägg. För den senaste tiden har jag tänkt mycket på mitt civilstånd. Anledningen är att jag i år har varit singel i 10 år. Fattar ni??? Ett helt decennium!!! Fanns ingen chans i världen att jag hade gissat detta när jag var 20 år och gjorde slut med min första seriösa pojkvän. Som jag varit ihop med i 3 år och dessutom bott ihop med över 1 år. I det förhållandet så såg min framtid ut som för de allra flesta. Jag ville ha villa, Volvo och vovve. Inget konstigt med det för en 20-åring. När jag sedan vid 26 år ännu en gång tog steget att bli singel tänkte jag att det är lugnt – jag har all tid i världen på mig att hitta någon som jag ville skaffa alla dessa V:n med. Men vad hände sen?

Jag tycker ärligt talat att jag är en rätt så normal person. Jag har varit lite mer, och lite mindre, för att nu tillfälligt vara lite mer igen. Jag tror inte att mitt utseende är särskilt frånstötande. Inte heller min personlighet. Och även om min i vanliga fall så självsäkra tro på mig själv, inte är bestående när det kommer till att tro att jag verkligen kan attrahera någon, så har jag ändå visst mått av självinstinkt att förstå att de faktiskt existerar. Men någonstans måste det ha gått alldeles galet fel.

Ofta får jag rådet att inte tänka på att jag är singel. Och faktiskt skulle vilja ha någon som kan vara min andra hälft. För det händer när det händer. Ja, ni vet som i alla kärleksfilmer och tv-serier som produceras. Som varenda roman sedan urminnes tider bygger på och en sådan kärlek som varje artist sjunger om. Hela samhället tycks bygga på tron att kärlek och den rätta – det är något som alla kommer att få i sinom tid. Vänta bara så ska du få se! Och jag sitter där i kassan på jobbet, det enda ställe där jag faktiskt ser och möter killar i mitt dagliga liv, och väntar. Väntar på att han med ett stort H ska dyka upp och inse att det är mig han vill ha. Det skulle räcka med att våra ögon möttes och vi skulle båda veta. Han skulle le. Jag skulle le. Och han skulle fortsätta komma till min kassa, varje gång, tills han tar mod till sig att lämna sitt nummer. Eller bjuda ut mig. Vilket han skulle ha gjort nyss. Precis så skulle vårt liv ihop ha börjat gestaltas om mitt liv varit en Hollywoodfilm. Varje litet möte skulle haft de där djupa sinnliga ögonkontakterna som är så obligatoriska. Men vet ni vad – nog för att jag har många ögonkontakter men ingen har fått marken att röra på sig.

För jag sitter där i min kassa och möter killar i alla dess former och alla åldrar. Jag känner mig attraherad ett antal gånger om dagen. Det kan vara ett leende. En röst. En personlighet. Ofta blir jag bara lite attraherad. Så att det känns behagligt inombords. Ibland blir jag så attraherad att pulsen ökar något. Däremot är det ytterst sällan jag blir så attraherad att jag både blir varm och konstig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De där gångerna jag både vill komma närmre och fly bort. Den typen av attraktion som verkligen får mig att tro att alla filmer har ett korn av sanning i sig. Kanske, kanske finns han, just han som får mig att känna just så där som alla huvudpersoner i mina böcker jag läser gör.

Och eftersom jag inte möter någon drömprins på vägen till och från jobbet, eller när jag är ute med hundarna i Ydreskogen, bestämde jag mig i början av sommaren för att ge detta med nätdejting ytterligare en chans. Jag har nämligen varit ute på dejtingsajt tidigare. Men inte orkat engagera mig. För det är svårt. Det är svårt att döma en person bara genom text och bild. Verbal person som jag är har jag svårt för profiltexterna som är som alla andra. Eller sådana som inte ens försöker. Och hur mycket jag än försöker så är det svårt att låta bli att döma en person efter det yttre. Särskilt när majoriteten av kort är så själlösa att man undrar varför de ens lagt ut en bild. Det är svårt. Just därför att många människor i grund och botten är trevliga. Man kan ha en konversation ganska länge utan att egentligen komma fram till något. Eller så kan man skriva ett par gånger och det känns bra för att sedan inte höra någonting mer. Jag är dessutom en person som inte klarar av att känna av flera personer samtidigt. Ärligast är väl ändå att prata med en åt gången?

Man skulle kunna tro att dejtingsajter varken är bu eller bä om man läst så här långt. Men den senaste tiden har jag verkligen sett en annan sida av denna djungel. Det började med att jag gick med i Happy Pancake utöver Mötesplatsen som jag provade denna gång. HP är en gratissajt och jag hade redan hört lite dåliga rykten om den men efter lite prat på jobbet bestämde jag mig för att prova. Då jag kommit fram till att jag kanske inte hinner med ett riktigt seriöst förhållande just nu fanns det att välja på en kort romans. På bara ett par dagar hade jag fått fler meddelande än jag fått på flera månader på MP, från killar som ville träffas för fika. Hm, fika kan uppenbarligen innebära en hel del annat än att just ta en kaffe eller te. Vilket många av killarna skippade att bädda in i ett dolt meddelande om att ”ta en fika”. När jag sedan förtydligade att jag faktiskt inte var ute efter vad de hoppades på hjälpte inte det. Alla möjliga typer i olika åldrar skickade meddelande och komplimanger. Killar som inte heller var ute efter något seriöst. Och en hel del på grund av att de redan var i ett seriöst förhållande! När jag till slut tycker mig hitta ett guldkorn i högen av opolerade sädeskorn, ja då får jag lära mig begreppet pyjmasbild! Och nej – jag varken har eller känner någon lust att ta pyjamasbilder för att skicka till någon som jag bara pratat med en dag! Det tog inte mer än 4 dagar förens jag raderade mitt konto på HP.

MP har hittills varit alldeles sansat. Nästan för sansat. Hittade en trevlig bonde som jag skrev med och även om jag tyckte det var lite svårt med konversationen så var det ändå trevligt att skriva till någon. Men verkligheten var dessvärre även den bara trevlig. Det är svårt. Bara för att man inte står framför personen innebär det inte att man utsätter sig för risker. Som den jag tog igår. Har bara en månad kvar av mitt abonnemang och jag hade bestämt mig för att inte lägga ner någon mer tid på MP. Men då såg jag att jag fått besök av en kille som enligt profilen verkade superintressant, framåt och verbal. Och nog är jag bättre på att ta initiativ när jag får använda skriften som raggningsreplik för han svarade snabbt på mitt meddelande! Och efter bara ett par minuters hopp med lite skrivande fram och tillbaka funderade jag seriöst på vad jag sysslar med. Ta Happy Pancake-nivån och fördubbla den. Nej – tredubbla den! Och ni har ett par frågor som jag knappt vågar berätta om. Men det gjorde mig upprörd. Ja, nästan rasande. Hur kan de luras så??? Ha så trevliga profiler för att sedan gömma något fult? Vad är det för fel på killar på nätsidor? Måste de ha så bråttom att de skrämmer bort tjejer som skulle gett dem det de vill ha om de haft lite mer tålamod? Lite mer respekt och hänsyn? Även om jag mer än gärna kan betala för maten, hålla upp dörren eller hjälpa till att bära det tunga – så finns det en anledning till att jag läser historiska romaner och att tjejer generellt blir alldeles till sig för killar som behandlar sin tjej som en lady.

Just nu är jag fortfarande uppretad och känner verkligen bara för att lägga ner. Vad spelar det för roll att jag snart blir 40 år, och aldrig kommer få chansen att ens fundera på om jag vill ha barn eller inte? (Vilket jag antagligen ändå inte hinner med tanke på att jag vill till VM och ta min lärarexamen). För 5-6 år sedan skojade jag om att jag kommer att bli den där gamla tanten som bor med den trebenta hunden, enögda katten och 29 höns. Den där tanten som bor i huset barnen i samhället smyger förbi och berättar historier om i skolan. Japp, med den här hastigheten av Guds stora kärleksplan för mig så lär jag ha hamnat på hemmet innan jag träffar han med stort H. Det hjälper liksom inte att leta eller inte leta. Och inte hjälper heller mitt liv med absolut ingen tid över till för att börja hänga på ställen där det existerar annat än hundar, tränings- och tävlingskamrater. Men det kanske är lika bra. För vem i sitt normala tillstånd skulle orka att konkurrera med världens bästa hundar? De är ju egentligen den perfekta pojkvännen! De gör vad jag säger till 95 %. De älskar mig även de dagar jag förtjänar det minst. De ger mig adrenalinkickar inne på agilityplan och i fårhagen. De skulle aldrig döma mig pga av mitt utseende. De får mitt hjärta att smälta bara genom att vara nära. Eras kramar borde väl räcka?

 

Annonser

Teknikens under.

Tänkte blogga lite om helgens utflykter och tävling på min nya fina dator. Som jag haft sedan i fredags. Det började bra. Tills jag tröttnade på programmet Norton som dök upp som gubben i lådan titt som tätt i högerkant. Fullkomligt avskyr sådana pop-upfönster! Tänkte att det är lätt att avinstallera ett litet sketet program. Men nej – det var det inte. Hela datorn kraschade. Så nu sitter jag med mobilen istället vilket inte alls passade mitt tänkta inlägg. Inte kan jag gå och lägga mig då datorn håller på med en ominstallation. Och sådana tar längre tid på sig än Azlan gör när han inte vill gå in från solen! Det är en hel evighet . . .

IQ-test för att få jobb?

Häromdagen blev jag ombedd att  göra ett personlighetstest som komplettering till min ansökan som kassapersonal hos Elgiganten. För inte så länge sedan läste jag i Handelsnytt om en person som fått sluta sitt arbetet i en Coopbutik efter att ha gjort ett sådant test, trots att butikschefen och de anställda tyckte att personen skötte sitt jobb (länk till artikeln här). Därför kände jag mig självklart väldigt tudelad till att göra testet. Nu har jag läst på lite mer och enligt nästa artikel i Handelsnytt var det testet som Coop använde sig av annorlunda utformat än det jag fick göra. Testet som jag gjorde (eftersom jag behöver ett jobb) började med att man fick 6 prickar, eller poäng, att dela ut på tre påstående efter hur man tyckte att de bäst beskrev dig. Låter inte så svårt? Om jag säger att jag valde bort att sätta prickar på vissa påstående eftersom jag tyckte att de andra två påstående var viktigare? Och det resulterade i att jag fick ett resultat som påstår att jag inte framför mina synpunkter och åsikter när jag får en chans? Ja, skratta ni -men hur fel blir inte det om man inte känner mig? Och vet att detta påstående är väldigt långt ifrån sanningen? 😉

Efter att jag gjort den första delen skulle jag hitta 1 av 8 bilder som inte hörde hemma. Här började jag känna att det kanske inte var en så bra idé att göra testet kl. 22. Även om jag fick många rätt så var inte lyset på i hjärnkontoret direkt, vilket gjorde att jag tog lite väl lång tid på mig enligt testet. Direkt efter det skulle jag memorera bilder som kom i snabb följd. Återigen kändes det inte som en smart idé att göra testet sent på kvällen. Dessutom började jag bli irriterad. Vad har mitt yrke i kassan att göra med att lära mig figurer i 120?  När sista delen sedan handlade om logik och förmågan att tala om vart den fjärde figuren hörde hemma bland de tre som man fått, var jag måttligt road. Jag hade visserligen lite fler rätt än andra men det var bara för att jag var långsam och noggrann. Sa testet. Och återigen funderade jag på vad detta test sa om mig som person. Och min förmåga att jobba med kundservice?

Förr när jag var runt 20 tyckte jag det var roligt att göra IQ-test på nätet. Jag provade Mensas och fick vid det tillfället höga poäng men jag försökte tidigare idag och jag kanske har blivit dummare på äldre dar. Men eftersom jag även gjorde gratistester var jag tvungen att prova en sådan också och det var väl snällt av detta test att få mig att tro att jag faktiskt inte är så dum trots allt. Men oavsett vad jag får för resultat på ett IQ-test säger det inget om mig som person! Se bara på Doktor Cooper i TBBT. 😆 Skämt å sido – ett IQ-test säger bara en liten del om mig och om jag ansökte till ett forskningsteam i medicin skulle jag kunna förstå att man gör ett sådant test, men när tjänsten jag söker är att jobba i en butik som kassapersonal – ja, då förstår jag inte. Hade det inte varit bättre att göra ett EQ istället? Med tanke på att vi arbetar med att läsa människor? Jag inser att nästa gång någon ber mig göra ett personlighetstest så skulle jag behöva väcka hjärncellerna genom att göra ett par IQ-test på nätet. För precis som så mycket annat så kan man träna sig i att få bättre resultat och göra hjärnan mer mottaglig till att se lösningarna. Man kan inte träna sig till att bli ett geni men precis som med vi med varje trick vi lär hundarna, ökar chanserna att de löser nästa trick vi vill lära dem, får träning på problemlösning oss att bli bättre att se samband nästa gång. Kanske leka lite på denna sida? Fast allra helst skulle jag helst gärna slippa behöva göra ett IQ-test för att få ett jobb. För min förmåga att skapa goda kundrelationer syns ingenstans i ett sådant test. Och vad, om inget annat, handlar kundbemötande om?

Mattes årsmål – Bli kär i Ydre!

Har man läst mitt inlägg om 1-årsdagen för flytten bör ni inte ha missat att jag redan är kär i Ydre. Men mitt enda mål i år förutom att hitta ett jobb är betydligt mer skrämmande än att förälska sig i miljön och samhället. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det. Men jag ska göra det. Inga andra ursäkter än en dödsbädd är tillåten. Den 31 maj ska jag gå på singelfesten Bli kär i Ydre!!!

20140115-203234.jpg

Helt galet eller hur??? Singelfesten anordnades första, och hittills enda gången, 2012 för att försöka locka singeltjejer från andra orter i landet till den stora mängden singelkillar här i Ydre. Det kördes bussar från Linköping och Jönköping till stället som festen var på och flera tidningar skrev artiklar och kallade det en succé. Jag har än så länge inte hört talas om något par som träffades den kvällen och tro mig, det hade jag fått höra om det hade varit många. Så vad räknas egentligen som en succé här ute på landet? Det enda positiva med att inte hört några rykten borde vara att det rimligtvis fortfarande finns många singelkillar i Ydre. Men då det inte existerar något uteställe här omkring är det ju helt omöjlig att ta reda på vilka. Särskilt när folk per automatik tror att jag flyttat till Österbymo på grund av kärleken. Varför skulle man annars flytta hit???

Någon som vill följa med?

Årets roligaste blogginlägg!

Årets roligaste blogginlägg är den som man väver in alla förväntningar och förhoppningar i. Inlägget med alla pirriga planer och rosaskimrande drömmar. Förra året vågade jag inte drömma eller sätta några mål i bloggen och tur var väl det. Förutom SM-drömmen som slog in och målet att bli uppflyttad förverkligades bara ett fåtal av de mål och drömmar som jag höll för mig själv. Det här året borde jag ha mindre mål och drömmar än tidigare med tanke på att jag kommer att bli arbetslös. Jag har med andra ord ingen aning om jag har råd att tävla eller åka någonstans. Däremot kommer jag att få mycket tid till att träna . . . Men – jag har ändå ett par mål som jag kan berätta om. Drömmarna får nog vara just drömmar ett tag.

IMG_8314[1]

AZLAN

Viktigast även i år är att hålla Azlan frisk och i form. Chansen att få vara med om ytterligare ett SM finns fortfarande och det skulle verkligen vara en dröm att få uppleva detta ännu en gång med underbara Gubbröra. Jag behöver dock något mer mål än att tävla med laget. För just nu känns det som Azlan pensionerats och det är för tidigt. Han håller i många år till även om han inte kan konkurrera i agility annat än med laget. Skulle så behöva något för att motivera träningen med honom!

IMG_8316[1]

ERA

Första målet är att bli klass 3-hund på heltid. Förra året saknade vi balanshinder och den sporadiska träningen gick inte hem på tävlingar. Det här året har jag en större hinderpark med de två viktigaste balanshindrena för oss – gungan och balansbommen. De resterande hindren kommer att byggas nu i vår vilket ger oss betydligt bättre utgångspunkt än förra året! Jag har dock många funderingar angående hur jag ska lösa problemet och hur jag ska gå vidare med träningen därför kommer jag skriva ett inlägg om det senare. Andra målet är att öka nollorna. Vilket jag tror och hoppas att en egen agilityplan kommer att leda till. Men för att lyckas med det behöver vi komma ut och tävla. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning vi kommer att kunna tävla! Ett par tävlingar nu i början av året är redan inplanerade men förutom dem så finns det bara två måsten i min värld – första landslagsuttagningen och Guld-Agility. Så länge jag inte vet hur mycket jag kan tävla kan jag inte sikta på något och då kan jag lika gärna sikta på något som kommer att ge mig mer än ett resultat. Första landslagsuttagningen är öppen även för klass 2-ekipage och oavsett om sista pinnen är tagen innan anmälan eller inte kan jag sikta på att åka. Allt för att få erfarenhet inför nästa år. Till Guld-Agility är det närmre än SM men stämningen kommer säkerligen att vara på topp och om jag går miste om SM kommer Guld-Agility att vara tävlingen som ger mig den adrenalinskjutsen jag vill ha! Jag hoppas dock innerligt att året kommer att ge mig fler tävlingar än de två!

Förutom det hoppas jag att vi kan valla mycket mer i år än förra året. Jag har planer men allt hänger självklart på pengar. Något som inte har med pengar är att hålla Era i så god form att han vid nästa besök hos en fysioterapeut inte kommer att visa några känningar. Vi har redan all utrustning för att lyckas med detta så det är bara att se till att sköta behandlingen. Novafonen är den som används minst men som borde användas mest. Det finns inga ursäkter.

IMG_8317[1]

GAVI

Med Gavi är allt pirrigt det här året! Om bara ett par veckor blir han 1 år och i augusti blir han agilitymyndig. Det finns så många delmål att uppleva att jag blir så förväntansfull att magen knyter sig. Helt klart det bästa med att ha en ny hund är alla dessa små resor som vi kommer att göra i år! Vi har börjat både på agilityplanen och i fårhagen men i år kommer vi att lämna bebisövingarna bakom oss och börja checka av listan på allt jag vill att han ska kunna. För de största målen är att debutera i klass 1 i Frövi den 16 augusti och att göra ett VP någon gång i höst. Tanken är att göra en pennhip på Gavi under våren/sommaren men jag har ingen brådska med att göra den utom att jag måste göra den innan debuten pga av karensen. Till skillnad med Era har jag inte sett något konstigt med Gavis rörelsemönster och den hunden har muskler på så många ställen som Era aldrig haft i bakdelen. Även om jag är övertygad om att Gavis höfter kommer att vara perfekta så vet jag idag att världen inte kommer att gå under om det skulle vara annorlunda. Men jag vet att jag inte behöver vara orolig. Gavi är just så perfekt som han verkar. 😛

1 år i Österbymo!

Idag är det 1 år sedan flyttlasset lämnade Linköping. Jag visste redan då att jag skulle upptäcka både för- och nackdelar med valet jag gjort. Säg något som inte har två sidor. Fokuserar på det som rör mig och hundarna, dvs inte vårt boendeförhållande. :glad:

NACKDELAR

1. Brist på träningskamrater. Jag saknar någon att träna med. Varje dag! Men särskilt de dagarna då orken inte finns. Det är då man behöver sina träningskamrater som mest. Som får en att åka iväg för att träna även när det är dåligt väder. Som får en att skärpa till sig om man tappar tråden. Som kan se vad det var som gick fel. Och varför. Bra träningskamrater är så underskattat!!! Jag älskade mina!

 

2. Avsaknaden av säkra promenadmöjligheter efter mörkret. Bästa tiden att gå promenad i stan var när resten av världen sov. Vilket många gjorde när jag kom hem från jobbet. Nu har jag en kohage och en kort grusväg att gå på om jag inte vill ge mig ut i skogen eller på landsvägen. Vilket jag inte vågar! När jag flyttar nästa gång så kommer jag att vara noga med att det ska finnas en mindre trafikerad grusväg som helst ska vara lång men minst ta 15 min att gå. 15-30 min är egentligen för lite men så mycket bättre än inget på kvällen!

 

3. Har fortfarande inte alla hinder.

4. Tänkte skriva upp fåren men insåg att vi har samma problem här som i stan. Dvs inte alla rätta förutsättningar. Ingen 25:a. Alldeles för högt gräs under större delen av säsongen. Avsaknaden av får hela året om.

FÖRDELAR

1. Nära till agilityplanen. Vi har cirka 600 meter till agilityplanen tror jag. Hur nära är inte det! Och nu när hinderparken ökas kontinuerligt kan jag träna korta pass ofta. Det finns inga ursäkter till att inte gå dit!

Man ser nästan hela vägen till agilityplanen! Där vägen slutar är den.

 

2. Oändliga motionsmöjligheter i dagsljuset. Det är så otroligt inspirerande att promenera här i Ydre! Jag ser nästan fram emot att vara arbetslös så att jag kan ägna mig åt att undersöka, motionera och bara njuta av den fantastiska naturen!

 

3. Allt vatten. Det finns över 100 sjöar i Ydre Kommun. Vi har ett par stycken i närheten. Plus många bäckar. Och jag hittar hela tiden nya sätt att ta mig till dem. Funderar på om man kan sy våtdräkter till hundarna?

4. Möjligheterna känns oändliga. Mitt mål med flytten var att få en egen agilityplan och egna får i en miljö som lockar mig till att motionera och uppleva varje stund i livet. Och möjligheten att jag en dag står där med alla de delarna i mitt liv känns så mycket närmre än när jag bodde i stan. Pusselbitarna har jag även om de inte riktigt passar ihop just nu. Det kommer de att göra en dag.

Jag ser fram emot ännu ett år följt med äventyr i Ydre!!!

Pass 2 – hoppteknik och RC

HOPPTEKNIK

Efter Emmas och Fannys råd på söndagens hoppteknikfilmer tog jag med mig borren till agilityplanen för att ordna lägre höjder. Det är inte helt lätt att borra. Det svåraste är att få ut borren från hålet eftersom jag borrat igenom stöden. Vill att det ska vara möjligt att skjuta på från andra hållet om hinderhållaren skulle frysa fast i vinter. Det gick  åt ett par svordomar innan jag blev färdig . . . 🙄 Jag har för mig att man kan variera mellan 6 och 8 fotsteg när man kör basic grids och i söndags hade jag 6 fotsteg. Borde kanske börjat med lite längre avstånd så igår tog jag 7 fotsteg. Med mycket lägre höjd blev det lättare för alla hundarna. Nu är ju inte jag en expert på detta område och det är just därför jag kommer att filma de kommande passen. Det jag tycker jag ser är att Azlan är den som behöver övningarna mest. Önskar så att han kunde sänka huvudet när han hoppar! Och appråpå hoppar – visst är Era söt när vi går från belöningen till starten? Även om det är ett beteende som jag försöker att minska då det är lite irriterande. Han gör ju så jämt! Men sött är det. 😛

Azlan

Era

Gavi

 RUNNING CONTACTS

Vet ni hur mycket träningsvärk jag har??? Av att kasta en boll!!! Så mycket att jag var tvungen att ta ledigt från agilityträningen idag! 😆 Azlan hamnade på film igår men oj, vad svårt det är att se hans små pinnben! Som tur är finns det inga krav på honom att göra rätt. Era fixade jag en liten vinkel på och efter ett par försök då han gjorde lite annat satte han majoriteten av försöken. Jag gillar inte att han sätter sin ena framtass längst fram på brädan. Ibland precis på kanten. Och bara den! Vem tusan hinner att se det? Gavi fick in riktigt fina träffar i början av passet men sen så började han trampa av precis innan kontaktfältet. Gissningsvis var det ett par dåliga kast av mig som gav upphov till dem. Jag hoppas att dagens vila får oss båda att bättra oss imorgon.

Era

IMG_7466[1]
Den här tassen missar nog många att se. Och då var denna inte den som var längst ut!

IMG_7463[1]
Också lätt att missa?

 

IMG_7464[1]
Den här träffen hade både framfötter och bakfötterna på kontaktfältet. Ingen missar en sådan träff.

Gavi

IMG_7473[1]
Sådana här kast var nog orsaken till missarna som kom.

IMG_7472[1]
Inte en enda tass på kontaktfältet här inte.

IMG_7470[1]
Det här steget efterföljs av . . .

IMG_7471[1]
av dessa bakfötter. Om jag får önska så är det så här jag vill att det ska se ut.




Azlan