Första steget klart med kennelnamn! Och detta är A Perfect Mix.

Fick ett trevligt brev på posten igår om att första steget i kennelnamnsprövningen är godkänd. Jag skickade in två förslag och båda är med. Vilket inte är förvånande då jag noga kollat FCI:s kennelnamnsregister för att se om mina kan bli aktuella. Lite osäker på första förslaget men jag har hittat andra kennelnamn som är uppbyggda på samma sätt i förhållande till de som redan finns så håll tummar och tassar för att det blir mitt första förslag! Vet inte hur hemligt allt är så jag väntar tills förslaget gått igenom med att avslöja det. Däremot kan jag avslöja vem som kommer att stanna här hemma.

Det här är A Perfect Mix! Tilltalsnamnet kommer att vara Mix.

mix1

Det är tik 2 som jag väljer att behålla. Jag har varit ganska säker på vad hjärtat har känt hela tiden även om det egentligen är henne jag vet minst om. Detta eftersom jag har varit mer intresserad av att studera de andra som ska till valpköpare och försöka lära känna dem och då har hon liksom hamnat i skymundan i studien. Dock tillåter hon mig inte att glömma bort henne. Hon är alltid där. När nya saker ska undersökas. När det bråkas. När det vankas mat. När föremål började bli intressanta. Och när det ska pussas. Trots att jag ägnar mig mer åt att studera de andra så tar hon sin givna plats. Och hon är den som har mest temperament av dem alla så då blir det perfekt att hon hamnar hos mig. Visserligen kommer de kommande veckorna att avslöja mer om hur deras personligheter är och eventuella rädslor men oavsett hur hon skulle kunna tänkas förändras så kommer hon att stanna. För något säger mig att hon är den perfekta mixen av sina föräldrar. Mins färger och Gavis huvud. Tiden kommer att tala om exakt hur fördelningen av dem har blivit men hjärtat slår ändå lite extra för denna tjej. Och som tikarna är idag så känns det mer rätt att det är hon som stannar för de andra passar bättre i sina nya hem. Men vem av dem som ska få flytta vart får de kommande veckorna bestämma. Jag är bara så glad över att jag får behålla en Mix.

 

 

En skruvboll i hög hastighet – har jag verkligen lyckats ta lyra???

I den höga hastigheten jag har haft på mitt liv den senaste tiden har jag råkat ge mig ännu mer att göra. Väldigt oplanerat och oväntat. Jag har haft ångest i en vecka men igår när jag fick mitt svar från SVAK och idag när jag fick bekräftelse från SKK kan jag äntligen pusta ut. VI SKA FÅ VALPAR!!!

Dagen då jag noterade att Min var i höglöp, lyckades Gavi och Azlan få upp dörren och barrikeringen utanför dörren, medans jag var borta i ca 20 min. Den som är största boven i dramat – Azlan (han är den enda som öppnar dörrar) är den som är minst inblandad i det oplanerade då han är kastrerad.  Men när Azlan gjorde sina 3 parningar har han hängt mer än 10 min och varit märkbart svullen och påverkad en bra stund efter, så jag kom fram till att jag kan ha klarat mig. För jag såg inga bevis när de mötte mig i trappen. Tänkte att jag ändå borde göra ett ultraljud för att vara på den säkra sidan och i värsta fall ta en abortspruta. Dock måste man ju vänta ett tag innan man kan se något med ultraljud så jag lade misstanken på en mental hylla för förvaring, och ägnade mig fullt upp med att flytta både mig själv och min mor plus arrangera agility-SM tillsammans med SM-gruppen. Det var inte förens jag tog mig en riktigt semesterdag efter SM som jag noterade aningens större bröstvårtor när vi kelade. Ångesten som följde när jag började räkna och insåg att jag lagt undan misstanken lite för länge var inte att leka med. Bokade in ultraljudsundersökning redan dagen efter och där kunde veterinären konstatera att det finns minst 5 valpar i magen. Jag hade fortfarande alternativet att ta abortspruta men eftersom hon redan var i dygn 40 så kom jag efter 1 h funderande fram till att det omedvetna rådet veterinären gav mig var att behålla valparna. Att riskera att få stämpeln som blandras kan inte få vara det avgörande för att utsätta Min för att föda ut döda valpar och riskerna som skulle följa om abortsprutan inte lyckades ta alla valpar. Men när man har varit så noga i så många år på att göra rätt (även under de åren som pinscherägare med avelshanar) tog beslutet ändå emot. Planen för hösten var ju att ägna mig åt att träna och gå kurs inför ett VP med Min och att ge mig ut för att visa upp Gavi och eventuellt även hinna med ett nöt-VP. För senare planer. Jag har ju även slagit bort tankarna på att ta en kull på Min, även om jag köpte henne för att kunna göra just det, då hon fick C-höfter. Men tji fick jag – det gjorde de väldigt snabbt och bra!

Min största farhåga har varit kravet på ett godkänt VP innan parning. För tänk om hundarna som jag meriterat och lagt mycket tid och pengar på skulle gå och få blandrasvalpar! Men efter att ha tagit mod till mig att kontakta SVAK fick jag snabbt svar att jag har möjlighet att efterregistrera valparna, utan att ansöka om dispens, när Min gjort VP. För det finns ingen tvekan om att hon inte skulle klara det. Efter lite mer hämtträning och uppfräschning av kommandon. Jag vill ju gärna ha rösten kvar efter vår runda. Det största problemet nu är att hålla tummarna för att någon klubb lite närmre än Luleå kommer att anordna ett VP senare i oktober. För jag vet inte hur schysst det är att gå ett VP efter att haft sin första kull med bara några dagar tillgodo för vad som är tillåtet. Och nov-dec som fortfarande ligger i den marginalen då jag inte behöver söka dispens hos olika avdelningar på SKK är det inte så vanligt förekommande med VP. Riktigt dåligt planerat Min . . .

Jag har skrivit om planerna och kullen på hemsidan som ni ser under fliken valpar. Där står det att de är beräknade att födas v. 31 (vilket innebär leverans sista veckan i september) och att veterinären såg minst 5 valpar i magen. Eftersom de kommer att bli fantastiska små varelser efter orädda och sociala föräldrar med väldigt trevliga vallegenskaper kommer jag att placera ut en tik på foder. För tyvärr kommer jag inte att kunna behålla någon här hemma då min nästa valp är beräknad att eventuellt komma i början av nästa år. Och det blir lite för mycket med 6 hundar här hemma. 7 med mammas Frasse. Så om du känner någon som är intresserad av vallning och annan aktivitet, tex agility, som skulle behöva en valp, tipsa dem gärna om Min och Gavis fina valpar!

Själv försöker jag vända på den här skruvbollen och göra något fantastiskt av det oplanerade. Valphagen som de ska ha när de blir för stora för valplådan är redan fixad. Så där 6 veckor för tidigt! Valplådan står på att-göra-listan i veckan och planerna på utehagen börjar ta form. När vi var hos veterinären och gjorde ultraljudet såg man inget på Min. Veterinären kommenterade det till och med. Men efter att hon konstaterat min misstanke så började jag se Min med andra ögon. Och gradvis för varje dag har hon dessutom ökat i vikt då jag inte snålat med maten. Jag känner också att det spänner på den nedre delen där de rakade för ultraljudet och i slutet av veckan räknar jag med att vi kan börja känna rörelser i magen. Helt galet egentligen. Om bara 2 veckor kan vi ha en hel hög med valpar här hemma!!! Det är både skrämmande och spännande!

Säsongen är slut!!! Då passar det bra med en nystart.

Häromdagen började jag med att plocka in alla agilityhinder. I ett hörn bland vedträn kommer allt att stå nu när jag flyttar. Och redan när balanshindren är borta ser planen tom ut. En tydlig signal om att agilitysäsongen är slut för i år. Men precis som Era avslutar Gavi sin säsong på topp! Fem agilitylopp som i det stora hela ger en bra sammanfattning av Gavis säsong i klass 2 – vi har börjat köra ihop oss på dessa svårigheter och är redo för klass 3!

Igår var sista chansen att uppfylla säsongens sista mål med Gavi. Vi fixade det inte. Den där uppflytten till klass 3 som jag hade hoppats på i år. För dåligt med nötande på RC i bana har orsakat många femmor denna säsong. Om man bortser från den nödvändiga träffen på balansen har ju Gavi haft 4 nollor av 5 bara de senaste loppen. Jag går numera banvandring och känner mig säker på att Gavi kan de alternativ jag tänkt mig. Oavsett om det är klass 2 eller 3 jag går. Om inte om fanns. 

Jag kommer inte att ge upp RC. Men vinterns projekt är att träna in ett stopp att ta till under de perioder då jag av olika anledningar inte kan nöta på RC. Gavi är för känslig för nya situationer så fram tills jag kommit igång med nötningen igen på svåra saker och då gärna med ett par extra ögon, blir det ett stopp. Och när jag ändå kommer att träna in 2av2på blir det bra att överföra det beteendet på gungan med. Det fungerar inte att enbart ha bangleken på honom. Vid flera tillfällen lyckas han inte utföra gungan tillräckligt tillfredsställande då han saktar in halvvägs för att vänta att den ska slå ner. Det känns just nu som att det är det enda negativa vi tar med oss efter denna säsong. Handlingen kan bli tajtare men vi är på god väg dit!

Trots att jag tänkt att agilityvilan skulle börja den här veckan tror jag att jag måste utnyttja det fina vädret och att jag har en plan precis utanför dörren en sista vecka. För om exakt två veckor så börjar jag det nya jobbet i en Willys Hemma-butik och den officiella flytten måste ske. Det kommer att bli spännande att åter igen byta arbetsplats! Den här gången väntar nya uppgifter på mig även om allt kommer att vara välbekant då det är samma bolag. Det är både positivt och negativt. Jag har ju sparat och hållt hårt i mina semesterdagar det här året eftersom jag visste att jag skulle byta jobb. Nu får jag vänta lite längre på att gynnas av det beslutet! 😉

Bästa Era-säsongen hittills!

Helgen spenderade vi i Ulricehamn BKs nya inomhushall Kinnaredshallen. Det var riktigt fint där och underlaget var underbart att springa på. För mig i alla fall! Hundarna hade det lite svårt men det blev bättre efter varje lopp. Hela 14 lopp hann jag med att springa! 8 med Era, 2 med Gavi och 4 med Mulle. Lördagens individuella tävling stod för det bästa resultatet då Era lyckades med att nolla båda hopploppen och riva ett hinder i ena agilityloppet. Jag tog det ganska lugnt eftersom foten måste hålla för alla lopp så det blir en del stora svängar men på söndagen vågade jag springa på lite mer. Till i vår måste detta problem vara borta! I klass 3 är det ju ganska avgörande om man får någon för stor sväng och för att undvika detta behöver jag hitta formen igen, vilket jag aldrig kommer att göra om jag inte blir frisk i foten.

Gavi hade svårt för underlaget i första loppet vilket blev bättre i andra där jag tog det väldigt lugnt för att låta honom känna av underlaget utan att stressa honom. Problemet blev att jag tog det lite för lugnt och avslappnat i en sväng så det blev en tunnel för mycket. I efterhand störde jag mig mycket på den missen även om jag innan sagt att målet var att han skulle få bättre spring- och hoppteknik. Men det känns alltid surt att missa ett nollat lopp bara för att jag inte vågade störa honom. Nu känns det lite oroligt att åka och köra den viktigaste tävlingen för oss på ett tag i just denna hall. Jag vill nämligen ha två pinnar på tre lopp! Jag hoppas att banorna gör det lätt för mig att ta det lugnt. :p

Men det detta inlägg skulle handla om var däremot något positivt. Förra tävlingsåret började ju med att jag satte igång hundarna lite för hårt så att Era fick problem med en ömmande muskel och därav en hälta som kom och gick. Det tog ett tag innan den var ok igen så vi missade en hel del av vårens tävlingar som vi vanligtvis brukar köra. Sommaren är alltid lugn för mig då jag jobbar mycket och jag valde dessutom att välja bort agilityn mot vallning under nästan hela sensommaren och hösten. Sedan lyckades jag med konststycket att bli omkulltacklad av en tacka så mitt knä fick sig en riktigt ordentlig smäll. Titthål gjordes och som tur var såg man inget annat än förslitningar. Även om jag numera har en legitim anledning till att skippa löpträningen är ju det inget som jag kan lyssna på om jag vill sätta nollorna. Men i år – i år har inga hundar varit skadade och även om jag har ont i foten så klarar jag en normal tävlingshelg. Ja, som helgen bevisade även en helg med 14 lopp även om det är tufft mellan och efter loppen.

Vad är det positiva med att vi haft en hel säsong utan skador? Jo – vi har hunnit springa ihop oss! Era har aldrig gått så bra som han gör just nu! Kanske är vi på väg ur 5-felsträsket för han har nollat dubbelt så många lopp den här säsongen mot tidigare! Det är fortfarande alldeles för låg procent men med tanke på hur svårt det känts att nolla tidigare är numera känslan att vi kan nolla. Och att vi kommer att nolla många fler lopp! Tidigare har jag känt att när vi väl nollat så kommer det dröja länge innan nästa kommer. Särskilt eftersom vi haft för vana att nolla två lopp samma dag och sedan har det dröjt nästan ett halvår innan nästa två har kommit! Han har fortfarande en hel del lopp med 5 fel. De kommer vi nog aldrig ifrån. Jag tycks inte få honom att lyfta på fötterna i vissa situationer som han har problem med men en vacker dag när vi har jämnare flyt mellan träning och tävling kommer vi kanske att lösa det problemet. Ett annat problem som vi måste lösa till nästa säsong, och helst innan kvalåret är slut, är vår oförmåga att nolla agilitylopp. Om det vore så väl att det hängde på kontaktfälten men det har det inte gjort i år. När alla kontaktfält sitter är det något annat som strular. Ända sedan Era var hos Hannah för att träna inför U-SM har Era skött balansen fantastiskt bra på tävling. Kanske har han misstrott mig? Det är ju inte så att han inte alltid stannar på kf när vi tränar. Jag har ju problem med att få honom att ta balansen i full fart istället och måste jaga på honom! Men det ska tilläggas att Era har under sin agilitykarriär varit ganska enkelspårig. Första året tog han mängder med hoppinnar. Andra året plockade han alla utom den sista agilityuppflyttningspinnen. Tredje året tog han sig upp till hopp 3 och något cert. Fjärde året tog han den efterlängtade sista ag2-pinnen och blev klass 3-hund på heltid. Femte året var förra året som bara rann ut i sanden. 3 SM-pinnar hann vi ta. Det här året avslutar vi med 8 SM-pinnar och tummarna hårt hållna att vi nästa år kommer att bryta trenden trots att det är agilitypinnar vi saknar för att kvala till SM. Jag vill att det ska bli ett jämnt år och inte att bara agilityloppen ska gå bra för oss som mönstret varit. Jag vill fördubbla antalet nollor och helst i båda klasserna. Era avslutade dock sitt tävlingsår på topp med 3 nollade hopplopp av 4! Nästa år med både en hel hund och en hel förare hoppas jag att vi kan förbättra oss ännu mer! Jag längtar till 2017!!!

Operation Flytta-närmre-Emma, steg 1

Någon gång i våras när fåren höll på och rymde och jag hade behövt göra en ny hage, kände jag ett stort behov av träningskamrater. Någon att dela ansvaret med. Mina får flyttade sedan till Vintrosa för att se om de kunde vara mindre rymningsbenägna i Närke. Efter en del funderingar och prat med Emma kändes det naturligt att säga ”jag kommer efter”. Så strax innan sommaren började jag titta efter lägenhet och jobb i Kumla/Örebro.

Det största problemet med att flytta kommer inte vara att hitta ett jobb med tanke på den erfarenhet jag hunnit samla på mig under dessa 13 år. Nej, det största hindret för att genomföra operationen Flytta-närmre-Emma har visat sig vara bostadsfrågan. Det är flera års bostadskö både i Örebro och Kumla!!! 😱😱😱 Min största chans har varit att hitta något genom privata hyresvärdar. Idag besökte jag en sådan.

Längst upp kommer vi att bo.

Nordost om Örebro, ca 25 min därifrån mot Fellingsbro, finns en gammal skola som är omgjord till 5 lägenheter. Just nu är tre lediga. Jag blev intresserad av den minsta som utannonserades som en 2:a på 30 kvm med snedtak. Eftersom det måste vara en viss takhöjd för att man ska få räkna med som boendeyta visste jag att lägenheten kunde vara betydligt större än 30 kvm. Och ja, nog är den betydligt större än 30 kvm!!!

Promenadstråk med belysning och vatten bredvid.

Bra att vattna och bada hundarna.
Supermysig och alldeles lagom till mig! Den andra 2:an som är ledig skulle visserligen vara perfekt för oss då den har ett ordentligt kök och vindstvåan bara ett kokvrå, men då jag ännu saknar jobb i trakten och således ingen aning om vilken inkomst jag kommer att få, blir vindstvåan alldeles lagom för tillfället.
Det första man ser när man öppnar ytterdörren.

Hallen
Det lilla sovrummet
Hallen sedd från stora rummet.
Det större rummet.
Enda nackdelen är kokvrån.
Äter sällan mat hem i dagsläget heller . . .

Området huset ligger i är alldeles perfekt! Det är på landet men gatbelysning in till byn. Det finns en kanal som går till dammar med badplats inte långt ifrån. Både grus- och asfaltsvägen att välja på där trafiken är låg. Lika lång, eller kortare, resväg till framtida arbetsplats än jag har nu. Och det bästa av allt är att det endast är 15 min till Frövi BK och 5 mil till Emma. Den sträckan kan jag åka 4 gånger på den resväg jag har nu! 😄😄😄

Vilken start på kvalperioden!

I helgen var det dags för nya kvalperioden till SM att ta sin början. Lördagen inledde med debut för Gavis lag Hejjaklacken som vi kör ihop med Emma och Hejja, Sabina Håkansson och Adna plus Rebecca Wrigby och Otto. Dessutom tävlade Eras lag Dream Team. Första gången jag kör killarna på samma banor i skarpt läge! Åh vad rolig det var!!! 😄😄😄 
  

Båda lagen körde på tre hundar med bara två förare. Ändå lyckades båda lagen få med sig varsin SM-pinne!!! 🎉🎉🎉 Första loppet nollade Gavi med en fin 90-graderssväng från balansen! Det vet alla som tränar RC att det är stort. 😉 Särskilt när det står ett hopphinder rakt fram. Era satte också den banan. Efter att jag satt om den tjuvstartande hunden. Era nollade, även på pappret, det sista loppet efter att jag ändrat vinkeln på starten. Det som jag misslyckades med Gavi så att han rev andra hindret när jag störde honom med min svängsignal och diskade sig då han inte såg det rivna hindret från ett annat håll. Det fungerade bra att tävla båda killarna i varsitt lag. Även om det krävdes ett antal klädombyten! 😁

  
Valpen var riktigt jobbig under lördagen. Skrämselutfall mot framför allt andra hundar och ett evigt skällande. Under söndagen var hon riktigt trött och var för det mesta en behaglig valp. Klarade av att leka med mig och chilla bredvid banan. Att hon lär sig fort visade sig på ett annat sätt under helgen. Åka bil har inte stått högt på Mins to-do-lista. Jag hat fått bära henne till bilen! Men efter tre dagar på roligheter har hon självmant hoppat in och förstått att man inte hoppar ut förens matte säger ”varsågod”. Jag som trodde att jag skulle behöva få jobba en hel del med det här! 👏👏👏
Dagens individuella starter fick mig så sjukt taggad!!! 👯👯👯 Vi börjar årets kvalperiod (till skillnad från förra året) med en hel och fräsch hund, även om han inte är i sin bästa form, och en hel och någorlunda fräsch förare. Vi har helt klart en hel del att ta igen men Era har hela helgen känts mjuk och följsam. Och han har varit så lycklig!!! Vi lyckades nästan få till andra agilityloppet idag då allt satt utom slalomingången. Jag såg att han missbedömde hur mycket han behövde bromsa och hamnade i andra porten istället för rätt. Eftersom Eras slalomkunskaper redan är bekräftade tar jag det för vad det var – inte bara matte som är ringrostig! Förutom det lilla felet var han helt underbar handlingsmässigt!!! 😍 Och känslan följde med i dagens första hopplopp. Förutom min tvekan på slutet som gjorde att jag fick ta till ett onödigt dåligt bakombyte nollade vi! Och i andra hopploppet läser Era mig fel så vi diskar oss, men åh vilket avslut!
Helgens resultat har alltså givit oss 2 individuella SM-pinnar och 2 SM-pinnar med lagen. En mycket bättre början än jag räknat med!!! Nu längtar jag till de två kommande helgerna!!! 💃💃💃

Kick-off med Annica Aller

Idag har vi spenderat hela dagen på Tranås BK då vi blev erbjudna att gå kurs för Annica Aller. Jag hade inga andra förväntningar än att använda denna kurs som en spark i baken och som en bra inledning på tävlingshelgen i Karlskoga. Att avsluta kursen med positiv feedback om ens hund och ett par nya insikter om hur jag ska jobba vidare med Gavi handlingsmässigt – det var mer än jag räknat med! =D Gavis svängar har varit det svåraste att jobba med. Han är ju inte lika mjuk som Era och kräver att jag mjukar upp svängarna åt honom mer än jag gjort. Dessutom hjälpte det att säga Gavi istället för svängkommandon och då inte flera gånger – alldeles för tidigt – utan precis när han hoppar av. Resultatet av dagens justeringar hamnade dessvärre inte på film för det hade varit roligt att se exakt hur bra han svarade på förändringarna. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta med att tajma in alla mina Gavi så att jag inte orsakar för mycket broms istället! Fick slutsekvensen filmat och då vi tidigare på dagen kört staket med plockhand bestämde jag mig för att avsluta kursen med att träna på blindbyten. Det här med tajmingen . . .

 

Jag har kommit igång med Mins grundträning. Men – jag har beslutat mig för att jobba på ett litet annat sätt denna gång! Istället för att jobba med att runda 120 hinderstöd vill jag att hon ska få förståelse för hopphindret som helhet. Och därmed kunna jobba med kommandon redan från början. Turn=alltid vänstervinge, Sväng=alltid högervinge, Runt=alltid gå upp på ovansidan av hindret. Jag hoppas att detta ska resultera i bättre ordförståelse än vad killarna har. För jag verkligen avskyr att hela tiden hamna i situationen där jag faktiskt tror att killarna förstår skillnaden på turn, sväng och runt -oavsett var jag är. Men nej, lika ofta inser jag att de inte alls har samma ordförråd som mig.

 

 

Nu längtar jag till senare i veckan då vi kan träna igen!

 

 

Årets första tävling, godkänt VP och SM-kvalad med laget

  

Det har hänt mycket sedan sist jag skrev. Valpen har anlänt och redan hunnit bli 6 månader. Under vår tid tillsammans har Min visat sig vara en terrorist när hundarna får vara själva i mitt rum. En studsboll som kommer åt höga hyllor, över och under trädgårdsstaket samtidigt som belöningskvalitén vid inkallningen är alldeles för dålig, oavsett om det är lek eller godis. Hon är just nu inte lika kontaktsökande som de andra bc-valparna varit men stundtals glänser det till och mysstunderna blir fler. Trots att Min inte är lika lätt att belöna som de andra med lek, godis eller socialt umgänge kommer hon förhoppningsvis att bli lika träningsbar som de andra med lite mer jobb från mattes sida. Den största förhoppningen om en vallhund har redan visat sig sann. Hon är en alldeles underbar arbetsmyra!!! Trots att hon är så ung så verkar hon använda huvudet alldeles lagom mycket i fårhagen – för att bli trött ingår inte i Mins vokabulär. Allt som allt är jag mycket nöjd med min valp! 👍
  

  
  

Och appropå vallning – jag inser att jag inte berättat om att Gavi blivit godkänd på vallhundsprovet i bloggen! Tack och lov så finns Facebook för snabba uppdateringar! 😉 Min tanke ända sedan vi gjorde VP har varit att satsa mycket mer på vallningen i år. Jag vill gå runt IK1 med bra betyg! Jag vill fortsätta att utveckla min fina glänsande vallhund till att bli just så bra som jag misstänker han vara. Men i och med att jag lånat ut fåren pga att jag just nu inte kan lägga mina pengar på att fixa den nya stora sommarhagen till mina rymmarfår, får jag pausa den tanken. Som tur var är Gavi bara 3 år så vi har gott om tid att börja tävla i vallning.
  

Sedan i oktober har jag och hundar bara tränat agility någon enstaka gång. Och min vinterdepression och järnbrist har knappt tillåtit några promenader. Men sakta i takt med att ljuset återvänt har motionen ökat men inte motivationen till agilityn. Pirret i magen och adrenalinpåslag av att läsa resultatlistor eller av att se andra springa – helt borta. Hundarna däremot har saknat agilityn! Gissa om Era varit glad över att ha blivit bortlämnad för att tillsammans med hans nya lag Dream Team få jaga SM-pinnar? Och han har skött sig så bra tillsammans med resten av laget att det blir en tur till Växjö första helgen i juli!!! 🎉 

Årets första tävling har Gavi och jag ändå gjort trots den dåliga motivationen. För att missa hemmatävlingen som brukar kicka igång säsongen var inte på tal! Lämnade Era hemma under klass 3 och var enbart funktionär men trots att jag hann se ett par lopp var inte suget där. Inte förens jag hjälpte till med att bygga banan Gavi och jag skulle springa dagen efter kände jag en liten svag kick av agilitypirr. Ni vet det där pirret som man kan få under banvandringen när man inser att den här banan borde man sätta. Nu satte inte vi några av de fyra banorna, men trots stora utsvävningar i agilityklasserna fick Gavi den bästa tiden. Och det mina vänner – det var den största igångsättningen av adrenalinet som saknats hela långa vintern!!! 💃💃💃 Otränade, osynkade, med bara grundträningen att falla tillbaka på fixade han ändå bra tider! Så helt plötsligt är vi anmälda till en hel del agilitytävlingar. Att nästan vara bäst är den största moroten denna matte kan få. 😚 

Belgiskt tillskott i familjen!

   
  

 
En av dessa helt underbart söta tikar kommer att bli en del av vår familj. Från att ha haft 8 hanar i olika perioder under snart 12 år kommer den största förändringen sedan flytten från Linköping – vi blir med tik! Jag ser mig som en hanhundsägare. Jag gillar hanar. De är enkla varelser. Men vad vet jag – det kanske tikar också är?

Tiken som kommer att kallas Min föddes den 16 oktober hos den belgiska kenneln Round Robin. Jag halkade in på kennelns sida efter kursen för Bobby Dalziel förra året då han har en hund därifrån. Efter att ha pluggat på en hel del om hundarna och avkommorna så blev jag mer sugen. Och drygt ett halvår efter att jag började titta på sidan så dök kombinationen jag inte ville gå miste om upp. Samma mamma som Bobbys, Round Robin Gipsy, och pappan är Pioneer Pip. Sedan i våras när jag hörde av mig har jag haft möjligheten att följa Pips kull med Gipsys sondotter Trim som också finns på kenneln. 

  
Två hanar finns här i Sverige och jag träffade dem i tisdags på kurs för Bobby. 7 månader gamla såg de superfina ut! Bra storlek för åldern, och även om de hade lite olika aktivitetnivå och därför lite olika attityder mot fåren, så fick de mig att längta efter min nykomling. Det kommer att bli så fantastiskt! Jag är självklart väldigt exalterad över den spännande stamtavlan och alla förväntningar och möjligheter som denna tikvalp kommer med! Men först och främst är jag överlycklig över att få lära känna en ny individ och ta del av hennes resa. Att tillsammans bli ett team. Både på agilityplan och i fårhagen. Men framför allt i vår vardag. Jag gissar att killarna kommer att bli lika förtjusta som jag när hon väl kommer hem.

Era 6 år

  

 

 Idag blir denna underbara hund hela 6 år. 🎉 En agilityhund sägs inleda sina bästa år nu och med tanke på bristen av agility i vårt liv just detta år, är vi långt ifrån den bästa tiden i Eras karriär. Och jag har börjat bli orolig över hur länge han kommer att hålla. Än så länge har han inga problem av varken höfter eller ögon, men hur länge kommer det att hålla i sig? Av den anledningen står jag i begrepp att köpa en ny hund. Även om Era kommer att få fortsätta köra agility fram tills kroppen säger ifrån så kommer det ju att ta ett par år innan nästa hund är i klass 3 och kan fylla Eras skor. Och trots att han inte nollar ofta är det riktigt stora de där skorna. Har ingen aning om hur jag lyckades få Era att läsa linjerna så bra som han gör! Om man bortser från stressen runt agilityplanen och i starten, den förbaskade balansen och hopplösa rivningarna – är han allt som en agilityhund ska vara. Teknikerna han kan, läsningen av linjerna, mjukheten och hans fart. Jag hoppas så att Eras sjätte år här i livet kommer att innebära mer klass 3-agility åt oss! Varje dag, varje lopp, njuter jag av att ha denna fantastiska bc vid min sida. Han som för alltid kommer att vara min första. ❤️

 

  
  

  

  

  

  

  
  

  

  

  

Du och jag.