Debuten som kom av sig.

Har precis kommit in från ett träningspass här hemma efter att jag sovit ända sedan jag kom hem ifrån äventyret på Öland. Tyvärr blev det mest äventyrliga att jag fick problem med bilen imorse för någon vallning blev det inte för mig och Gavi. Nej, det här kan helt klart räknas som debuten som kom av sig. Eller ett fiasko beroende på hur hård man vill vara. 
När jag bestämde mig för att debutera kände jag mig inte redo. 

Vi har tex inte tränat fålla alls och inte delning så mycket. Men eftersom jag har en så begåvad hund löste vi de bitarna helt ok när vi var hos Karin för att träna innan SM, så jag började känna att vi skulle ta oss runt en IK1-bana. För alla andra delar kände jag att vi kunde tillräckligt och jag är övertygad om att vi tar oss runt en VP-bana utan problem. Hur mycket svårare kan en IK1 vara? 

  

Jag var inte beredd på det som hände. Banan räknades som en naturbana och hade högt gräs överallt. Inte lika mycket som vi har här hemma i hagen dock. När vi stod och väntade såg Gavi fåren vid utställningen och när det var dags för hans tur tyckte jag att han hade lite koll. Men när jag skickade honom svängde han in vid första grindparet och trodde de var där. Domaren sa att jag kunde prova igen så jag skickade på nytt men Gavi trodde fortfarande att de var där han han vek in första gången. Jag försökte igen innan domaren kom fram och sa att man inte får fler försök. Han sa också att detta var problemet med unga hundar utan erfarenhet. Själv kände jag mig lika frågande som Gavi för om det är något vi inte haft problem med så är det utgångar. Det var bara att åka hem till uppfödaren och invänta en ny dag och ett nytt försök. Det var dessutom skönt att få ett träningspass på kvällen för att höja självförtroendet lite. Min hund kan göra fina utgångar!

På väg mot tävlingen andra dagen upptäckte jag att bilen lät konstigt och att den var svår att styra. När jag närmade mig tävlingsplatsen luktade det dessutom bränt. Konstaterade när jag kom fram att styrservooljan var slut och att lukten kom någonstans från Öland. Bra början på morgonen . . .

Försökte med annan taktik idag genom att stå på ett annat ställe men det som märktes på Gavi var att han inte lade märke till fåren förens de andra ekipagen kommit en bit på hämtet. När vi gick ut till startstolpen kände jag redan där att hans fokus var fel. Han såg verkligen inte fåren och hade inget drag åt någonstans. Det var som att skicka honom ut i ingenmansland trots att jag försökte ge stödkommando. Frågade om jag fick hjälpa honom mer eftersom vi ändå var diskade men trots att vi inte ens använt en minut av vår bantid gör man inte så i vallningen. Andra alternativet var att fråga djurägaren om vi fick prova efter tävlingen men jag blev så besviken att jag grät efter. Bara det är så ovanligt att jag bestämde mig för att åka hem direkt. 

Filmen ovan visar hur det ser ut i vår hage med högt gräs. Gavi har inte haft några problem att gå ut till fåren utan det enda problemet har varit, om de står för nära staketet, att putta in dem bort från staketet. Första hämtet idag här hemma gjorde han dock exakt som på tävlingen. Alla andra gånger helt korrekt. Åt både höger och vänster. Jag har tänkt och funderat hur jag ska få honom att göra rätt nästa gång jag vågar mig ut. För det här var inte roligt. Att vi skulle ha svårt för att hålla oss på linjen, att dela eller fålla in hade jag förväntat mig. Men att stå vid startstolpen och inte få ut hunden som utgångarna kommit gratis med, det knäckte mig lite. Det var inte så vår tävlingskarriär skulle börja. Eftersom Gavi är så lydig hade jag faktiskt förväntat mig betydligt bättre resultat. Jag trodde faktiskt att vi skulle fixa en IK1-bana. Att vi inte ens fick göra något som var i närheten av att valla – det var det jag minst förväntade mig. 
Planen är att tävla om ca 1,5 månader igen. Tills dess hoppas jag att jag kan få möjligheten att träna på flera olika ställen med olika miljöer. De 5 olika vi varit på har tydligen inte varit tillräckligt. Någon som vill ha besök???

 

Annonser

Dags att börja valla på allvar.

Igår lämnade jag tillbaka Chase till Kristian och Annelie. Det har idag inneburit att Gavi varit lugnare och att han bjudit in till aktiviteter med mig istället för sin bästa vän. För Gavis skull tycker jag det är lite jobbigt eftersom de verkligen var som BFF. Tre hundar är dock betydligt lättare att gå i koppel med. Och att ha lös. Men Chase kommer alltid att vara välkommen tillbaka oavsett om det är enklare med tre. Han passade in i vår flock.

 

 

 

IMG_9805[1]

 

 

 

IMG_9960[1]

 

 

 

IMG_9822[1]

 

När vi ändå var nere hos Sheepchasers passade vi på att valla lite. Och det slår mig att jag verkligen måste börja att ta Gavis vallning på allvar! Inget mer gå in i fårhagen och bara njuta av det han erbjuder. Om vi ska sikta på att klara ett VP i år behöver jag börja valla på allvar. Med en träningsplan för varje pass. Just nu skulle jag kunna börja sätta kommando på flankerna. Träna in att man ska ligga kvar trots att matte rör sig runt fåren. (Vilket så klart är svårt när matte har använt sin rörelse till att få hunden att flankera.) Han behöver lära sig att lägga sig när jag är bakom honom och att gå rakt mot fåren. Jag får inte glömma bort att ge honom utrymme att göra det just det! Vilket jag inte tänkte på förens efter ett tag igår. Dessutom skulle jag vilja sätta på visselsignaler ganska snart med Gavi. För gissningsvis kommer vi att kunna jobba på långa avstånd ganska så fort och då vill jag inte göra samma fel som jag gjorde med Era. Att skrika är detsamma som att lägga stress på Era vilket får motsatt effekt. Varför lägga sig när man är långt borta från matte när hon skriker? Helt klart är något galet och då är det tryggast att ta fåren hela vägen till henne! Förhoppningsvis kan visselsignalen även få Era att lyssna. 😉 En stor skillnad jag märker på allt vi gör är Gavis reaktionstid jämfört med Era. Förutom på agilityplanen är Era en tjuren Ferdinand. Det tar tid när han ska göra saker. Gavi är som Blixten McQueen! Och den skillnaden märks även i fårhagen. Och det är den som gör att det pirrar lite i magen och får mig att vilja göra såååå mycket rätt med denna hund! 😀

 

Fårbonden Josefin

20130429-144546.jpg

 

Idag har jag varit fårbonde. På riktigt. Inte så där på låtsas. Så som det känns när vi åker iväg och är med på olika vallningsträffar. Eller för den delen, när vi går kurs. Nog för att vi har flyttat fåren från vinterbostaden till sommarhagen ett par gånger och tillbaka plus fållat in dem till klippning osv. Det kan ju nästan räknas som riktigt arbete. Men idag har vi hjälpt till på en riktig fårgård. Men mängder av steg i arbetet med fåren. Tex har vi samlat ihop tackorna till sorteringsfållan för att där trycka på dem lagom mycket så att de i jämn ström gick in till sorteringsgrindarna. Och bara att använda en sådan kändes som att jag fick 1000 poäng i erfarenheter som fårbonde. Gud vilken praktisk och rolig attrapp den var!!! Lätt som en plätt gick det (nästan 😜) att sortera ut gotlandsfåren och de äldre slaktdjuren från gruppen av ungdjur. Sedan delade vi den gruppen för att lasta på dem i den ombyggda hövagnen så att fåren kunde få åka till sitt bete. Tre omgångar blev det och då har de fortfarande lika många djur kvar på gården. Vi har nu fyra olika grupper att valla på! Olika storlekar, olika åldrar och olik terräng. Det är tur att jag älskar agility så mycket för annars hade jag haft fullt upp med att bara valla!!! Här krävs det planering och rutiner för att få ut maximalt av min tursamhet! Och känslan av att vara riktig fårbonde när jag smidigt klättrade över grindarna och pysslade ihop en ny fålla för de utsorterade gammeltackorna – ja den kändes underbar! Hade till och med keps på! grin: 😀 : grin:

 

20130429-150715.jpg

 

20130429-150740.jpg

 

20130429-150748.jpg

 

Man kan lugnt säga att Era var i himmelriket. Det här med lydnaden får jag ta tag i nu när vi kommer igång med vallningen regelbundet. Fanns en hel del situationer där djurkänslan övervann mitt ord. Lugn och fin är han dock. Så riktigt väldigt vackert fin. Att man vill käka får när de försöker hoppa över honom det kan jag nästan förstå. Av olika anledningar blev det popcorn av fåren ibland (inte Era) så han är ursäktad. Gavi var även med och kollade läget. Även om han inte är intresserad av fåren är det nyttig träning att hänga med till fårhuset. Mums sa han om pelletsen! 😛

En av två avklarad. Vilken lycka!

En av anledningarna till att jag flyttade till Österbymo var ju att jag skulle kunna skaffa får. För tillfället när jag inte vet hur framtiden ser ut med ekonomin så är det ju en bra tanke att vänta med att köpa egna får. Därför satte jag idag upp en lapp på Coops anslagstavla där jag undrade om någon som hade får ville ha lite hjälp av Era och mig. Redan vid lunchrasten fick jag ett samtal från en lovande ”arbetsgivare”. Då de inte kunde i veckan och jag inte kommande helg var jag fräck nog att fråga om vi fick komma redan efter jobbet. Fårägarna heter Martin och Erika Dreber och de har gården Österby gård. De har själva två hundar som de vallar med. Vilket är helt förståeligt för en sådan stor djurbesättning utan hund – hur klarar man det???

De berättade en hel del om sin djurbesättning och de olika sakerna som de använder hundarna till. De kommer dock att behöva ha hjälp med att kolla till fåren när de åker bort då personen som tidigare hjälpt dem är lite mer upptagen nu för tiden. Vilket gynnar mig som tur är! I utbyte med att jag hjälper dem får jag komma och valla hos dem. Riktigt roligt för mig, och Era, är att de har en stor djurbesättning som de har ute på olika beten i varierande grupper. Med andra ord kommer jag att ha tillgång till flera olika typer av fårhagar, flera olika grupper och om inte det kommer att utveckla Era, och mig, så vet jag inte vad! En av de bättre detaljerna är att ena fårhagen ligger mindre än 2,5 km dit! Vi kan antingen gå eller cykla dit! Synd är bara att jag inte kan återvända dit redan imorgon utan måste vänta tills på tisdag! Kan väl säga att både Era och matte var totalt lyckliga efter vår ”arbetsintervju”! :mrgreen:

Nu är en anledning till att jag flyttade avklarad. En återstår.