Höstrenovering

Utanför fönstret blåser vinden ruskigt kallt. Vilket är som det ska när hösten har gjort sitt intågande. På jobbet är det tydligt att hösten varit här ett tag då produkterna i kundvagnarna har ändrats. Något som brukar vara vanligt när skolan satt igång och folk börjar komma in i vardagen igen efter semestern är uppgraderingar av hemmet. Nya gardiner, andra färgkombinationer och regelbundna besök på IKEA. Det är dock inte bara hemmen som renoveras utan även kroppen och energin. Man kommer igång med träningen efter sommarens synder och motivationen till att vara strukturerad känns uppfriskande efter flera månaders slappa dygnsrytm. Jag är inget undantag. Och medans flitens vindar blåser innanför fönstret passar det sig att byta blogg. Det finns faktiskt inget som är tråkigare än en blogg som aldrig uppdateras. Kanske lyckas vi bättre med denna? 🙄

Agilitysäsongen är avslutad och eventuellt har jag en lydnadstävling kvar med Azlan. Det känns lite vemodigt att säsongen är slut då den slutade lite olyckligt med vårt sista lopp. Händelsen förstörde den härliga känslan som jag har haft under hela säsongen med Azlan. För detta år har han varit kanonbra!!! Och som han har utvecklats!!! :mrgreen: En stor del av framgångarna kan vi nog tacka kastreringen för då Azlan numera aldrig behöver ha en inre konflikt om att göra det han älskar (köra agility med matte) eller ägna sig åt sina instinkter (scouta av området). Istället för att kampa inombords kan han nu fullt ut glädja sig åt att göra det både han och jag älskar – agility. Den glädjen och självförtroendet som han fått genom att aldrig behöva ifrågasätta (nåväl, inte hela tiden :p) gör att jag kan köra på med glädje och tillit vilket ökar hans förtroende för mig som förare. Det är väldigt tråkigt att säsongen är slut för jag vill verkligen fortsätta tävla med honom. För det känns som att vi kan ge så mycket mer än vad vi gjort denna säsong. Nog är det tur att det kommer ännu en??? Då ska vi nolla fler lopp än i år och inte nöja oss med att få 5-felare. Vilket inte är helt omöjligt då vår slalomträning tar större steg än det någonsin gjort tidigare mellan varje pass. Det omöjliga tar bara lite längre tid, visst är det så? 😆

Mina planer på att tävla lydnad med Era ligger på is för tillfället. Jag gillar verkligen att träna in grunder men är sämre på att jobba med finlir och uthållighet. Fyra moment är näst intill färdiga även om säkerheten behöver nötas en hel del. Det är platsliggningen, fria följet, läggande under gång och inkallning som vi jobbat mest med. Apporteringen har vi lite problem med men å andra sidan så har jag inte ansträngt mig att jobba med den. Finns andra roligare saker att träna på! 😉 Har bestämt mig för att vänta med att starta i lydnaden tills början av nästa år då jag känner att det finns mycket potential i honom. Därför gäller det att inte skynda framåt för tidigt. Vilket är mitt största problem när jag tränar honom! 😳 Vissa saker lär han sig på två pass (även om säkerheten kanske saknas) och därför har jag lätt för att glömma bort att inte kräva för mycket av honom. Även om han snart blir 1 år, är han fortfarande bara en bebis i jämförelse mot Azlan. Ändå har han större krav på sig då han näst intill alltid går lös och jag räknar med att han ska klara hundmöten, möten med cyklister, barn, bilar och andra människor utan problem. Jag förväntar mig även att han ska ha större självkontroll än Azlan ens har idag. Det finns många områden där jag särbehandlar unghunden Era med gamlingen Azlan. Och helt ärligt är det oftast till unghundens fördel. 😉

Inser att jag inte kan skriva om allt som jag känner att jag behöver efter ett sådant här långt uppehåll så ramla inte av stolen av förvåning om det råkar finnas ett nytt inlägg imorgon. Kanske kan jag lyckas fånga hundarna på kort med? Ni måste ju få se hur pass unghundig Era numera är! :p

Annonser